30 december 2006

Suck

I dag, exakt ett år efter det att Hon tog med sig barnen till ett (förbokat) skyddat boende, fick barnens pappa en träff med sina barn.

Det där såg inte bra ut. Han har ju fått träffa dem fem timmar varannan vecka sen i somras. Med en "övervakare" närvarande. Soc använder termen "kontaktperson". Det är Hon som skruvar till formuleringen, liksom Hon har skruvat till det mesta det här året.

Årets bottennapp
Jag har funderat på att lägga ut en tio-lista på Hennes förehavanden så här inför årskiftet, men det skulle bli alltför plågsam läsning för oss närstående. Jag avstår. (Titta i arkiven för Mars till och med Juni så förstår ni)

Träffen
Den här gången var alla barnen med. Tyvärr måste jag tillstå att det äldsta nog kom för att få känna på PS2-konsolen jag hade gett pappan och barnen i julklapp, precis som ett syskon hade förutspått. Men barnet var glatt och gott, som det heter. Nästan socialt med tanke på vad Hon har pumpat i barnet de senaste månaderna.

Kontaktpersonen
ska ha en eloge. Hon hade noterat hur svårt det var för barnen att skiljas från pappan när de åkte kommunalt. Väntan vid busshållplatsen var rena skärselden och restiderna naggade de stackars fem timmarna ordentligt i kanten. Därför hade kontaktpersonen utverkat Taxi för färden tillbaka till Henne. "Kvalitetstiden" blir större, som hon uttryckte saken.

Den här gången mötte pappan upp vid busshållplatsen vid hämtningen och han var med ut till taxin när det var dags för färden tilbaka till Henne. Gråt, skrik och tandagnisslan. Men ändå, de fick mer tid tillsammans.

Maten
Skrev jag att de inte hade fått frukost av mamman i dag heller? Eller att klockan faktiskt var 11.00 när de hämtades (Elva. En timme före tolv, lunchdags)

Ungarna åt lagom och sen fick pappan till en sak som vi trodde var bortglömd. De satt och åt tillsammans utan minsta problem. Barnen kom snällt när maten var klar och de åt och de pratade och de tog ordentligt ut tallrikarna i köket efteråt. Precis som på den gamla tiden som vi trodde var glömd.

Smolk
Barnen är illa klädda för årstiden. Tunna och slitna ytterkläder. Fel storlekar. Deras mamma har i ett fall inte ens brytt sig om att ta bort förra ägarens namnlapp, bara kryssat över den utan att skriva i den nya ägarens namn.

Barnens farmor
hade som det heter, ruttnat, på deras i en del fall bokstavligen ruttna klädesplagg (ett par strumpor var icke av denna världen) och vi hade inhandlat seriösa vinterjackor år barnen. De mottogs med jubel, ska ni veta.

Mutor
Under förra träffen började ett av barnen berätta en sak för kontaktpersonen som hon nog hade svårt att greppa, och därför inte riktigt tog till sig:

Mamma går ut och är borta länge
Nu följde pappan upp detta och detta inträffade:
Barn 1: Mamma går ut för att lämna tillbaka filmer. Då utser hon ett barn till barnvakt som tar hand om oss andra
Barn 2: Tyst! Du skulle ju inte berätta det där. Då får vi ju inga pengar av mamma.
Pappan: ??!??
Barn 1: Men det är ju så.
Pappan: Får ni pengar av mamma för att ni inte ska berätta att hon är ute och lämnar er ensamma?
Barn 1: Ja, så är det.
Barn 2: Men nu får vi inga pengar, ju. TYYST!

Ungefär, mycket ungefär, så lät det. Men kontentan är isande klar:

Hon går alltså ut och lämnar barnen att ta hand om sig själva. Inte f*n är det för att lämna tillbaka en film eller två, inte. En sån sak tar minuter.

Hur länge är Hon borta, egentligen, när hon känner sig föranledd att låta ett minderårigt barn var barnvakt åt sin småsyskon?

Och Hon mutar barnen att inte säga något.

Här tänker jag bara på Hennes alkoholvanor...

28 december 2006

Nyårsönskningar inför 2007




Grekland i granen






Seoul i granen







Så här års är Bloggosfären nerlusad med nyårsönskningar inför 2007 som folk uppmanar varandra till i någon slags staffett. Tanken är väl som vanligt att få fler läsare till den egna bloggen. Hade vi fått någon sådan till Hennes nya liv, bleve det ungefär så här:

  1. Soc, Tingsrätten, BUP och Fina Advokatbyrån inleder det nya året med att bränna sina skygglappar i ett gemensamt nyårsbål. Det blir ingen liten brasa, kan jag berätta


  2. Barnen kommer till läkare, tandläkare, dietist, psykolog och till sist en frisör. Sen går vi ett varv med dem och köper fräscha kläder


  3. Barnens pappa och deras farmor delar på en Hej&Hå-vinst från Tipstjänst


  4. Hon, den här bloggens huvudperson, får ett erbjudande som man inte kan tacka nej till. Hon utvandrar till Nordön på Nya Zeeland och blir guide för Sagan Om Ringen-turer på inspelningsplatserna.

    Hon har ju ändå förlorat vårdnaden om barnen och spriten är billigare där


  5. Det vanliga flummet om Fred i Världen, avstannad klimatförändring, mirakelkurer mot AIDS och utbyte av diverse regeringschefer med mera


Inget lär väl bli av, men önska kan man ju alltid

26 december 2006

Ett litet glädjebud -från Soc. Faktiskt. Det är sant!





Minne från Gamla Stan i Stockholm







The Flying Spaghetti Monster(?) Tack H, som vet vad vi vill ha i granen. I bakgrunden ett minne från Dubrovnik



Glädjebudet
är att Soc har stått för sina misstag och underlåtenhetssynder när det gäller pappans träffar med barnen. En gång var det sju (7) veckor mellan två träffar för att Soc inte kunde få fram en kontaktperson.

Därför har det gått ut ett påbud från någonstans i de byråkratiska labyrinterna om att pappan ska gottgöras för detta. Vår julfirande den 23 kommer att kompletteras med ett nyårsfirande den 30. På detta ligger en ordinarie träff i Trettonhelgen.

Alltså får pappan träffa sina barn tre veckor på raken under storhelgerna. Inte illa.

23 december 2006

Julegranen


Nu är den klädd. Vi har tagit för vana att pryda den med semesterminnen. Det här är t.ex en Floridiansk delfinsurfande blåvalssurfande tomte som vi tycker är jäättefin. Ett annat semesterminne är denna ängel:


Amerikansk, den med förstås


Julaftonen, då?
Idag, den 23, har vi firat jul med barnen och deras pappa. Det blev fem ganska intensiva timmar. Kul, förstås, men också lite stressigt. Som barnens pappa uttryckte saken i ett luttrat tonfall:
Fem timmar
På fem timmar varannan vecka hinner man bara inte ikapp. Det är så mycket att berätta och komma ifatt med i stort och i smått. Den här gången verkar barnen iallafall ha fått frukost eftersom de inte ville ha mat direkt de var framme hos pappan. (Kan det vara så att vårt brev till Soc hade effekt. Vem vet?) Och det äldsta uteblev igen. Tyvärr. Där är det Hennes vilja och känslor för pappan som gäller där, verkar det.

Förutom den vanliga konkurrensen mellan barnen om pappans uppmärksamhet och deltagande, så hade vi en situation som jag tror att de flesta föräldrar känner igen:

Julklappsräkningen
Ett av barnen hade önskat sig en rätt dyr sak, vilket givetvis slog på julklappsbudgeten för barnet i fråga. Därmed fick barnet färre antal presenter än ett av syskonen. Bad, bad news. Alla kan inte väga antal mot summor. Det var väl den enda störnigen, förutom den vanliga:

Ett utdraget farväl
Formuleringen är en av kontaktpersonernas. Det handlar om att det tar tid att ta på sig och komma iväg för att vara tillbaka till hemmet hos Henne på utsatt tid. Barnen vill alltid vara kvar med pappan, men det får de ju inte för Tingsrätten och Socialförvaltningen. Det blir en långdragen process där än den ena, än den andra förvändningen och missnöjet med än det ena och än det andra ventileras. Bara för att pappa ska ta sig an vad det nu är frågan om. En sista dos uppmärkasmhet är vad barnen vill få i sig.

Nu är julen slut, slut slut
Vi har gjort skinkan, klätt granen och har det andra kallar julfirandet framför oss. Vi har nog själva julen bakom oss. I morgon kommer barnens pappa över och vi käkar, pratar och skrattar tillsammans. Det ska bli kul.

Dock är barnen inte med



[UPDATE kl 23:16] Superduperklappen ingen önskade
Jag glömde alldeles: Min klapp till pappan och barnen var en Sony PS2 med vidhängande spel. Dundersucce, särskilt ett med en samling rabiata kaniner som inte kan städa eller dansa om jag har förstått saken rätt. Huvudpersonen påminner till utseendet rätt mycket om Elvis, han i Metro. "Elvis" har rätt många prövningar att stå ut med. En är t.ex att spruta morotssaft(!) i ansiktsmaskerna på ett antal ilandstigande kaninattackdykare. Det enda jag kände igen där var att ubåten förstås var gul...

22 december 2006

Dan före dan!?

-Nähä, säger ni.
-Joho, säger vi.
-Det är i övermorgon, säger ni.
-Vi vet, säger vi. -Men det är i morron vi kan träffa ungarna.
-Visstja så var det, säger ni då.

Träffschemat
rubbas inte av något så världsligt som storhelger. Och träffschemat säger fem timmar varannan lördag. Med den nuvarande kontaktpersonen börjar de fem timmarna klockan elva. Klockan sjutton är då julfirandet över för vår del, känns det som. Men barnens pappa ska få till ett julfirande under de omständigheter som gäller.

Anpassningar
Barnen har levt ensamma med Henne i snart ett år nu, och vi har noterat olika förändringar i deras vardag. Den mest skrämmande är att de inte verkar få frukost om morgnarna. Vi har ofta noterat att de var hungriga när de kom till en träff, och med den nya starttiden elva så har deras hunger varit akut. Alltså ser vi till att det finns att äta redan när de kommer.

En annan sak har pappan märkt genom att det har blivit allt svårare att få barnen att sitta tillsammans och äta under träffarna. Förklaringen finns i vårdnadsutredningen, där en kontaktperson vittnar om måltidsvanorna: Var och en går ut i köket och tar för sig av vad som nu finns att äta när var och en känner för det. Alltså blir det mer något vi kan kalla buffé än en gemensam sittning.

Traditioner
Julen har aldrig varit en stor sak i familjen när den var hel. Men en tradition håller pappan styvt på, och barnen har nog inget emot det: Massor av julklappar ska det vara. Massor av julklappar blir det. Pappan har lyckats utverka önskelistor via Henne, och vi hade ju tillfälle att snacka julisar på den senaste träffen också. Barnen blir garanterat glada. Jag bistår med en superduperklapp som inget av barnen ens har nämnt. Det ska bli kul att se hur den tas emot.

Efteråt
åker jag och barnens farmor hem och påbörjar vårt eget julfirande, som inleds med skinkbakning och granklädning kvällen före Julafton.

Det kommer att kännas konstigt

21 december 2006

Svek

Under den senaste träffen med pappan, den på julmarknaden, berättade ett av barnen att deras mamma hade lovat barnen en "myskväll" kvällen före. Den hade emellertid blivit inställd eftersom det hade bråkats i skaran.

Det visade sig till och med att Hon ofta lovade barnen Myskvällar, men någon sådan hade ännu inte inträffat. De hade alla ställts in. Knappast en förtroendeskapande åtgärd. Ungefär lika förtroendeskapande som att Hon lovade barnen ett marsvin när de kom hem från det skyddade boendet utan att fullfölja. Eller det där dataspelet som aldrig materialiserade sig. Eller när Hon...

Vi hör ju inte så mycket från barnen, men kan ändå rada upp många exempel på hur Hon sviker sina löften till barnen. Löften ska förstås alltid infrias, men just löften till barn är på något vis heliga. Man vill ju inte svika. Men Hon verkar använda löften som ett sätt att få lugn/tyst/vadsomhelst på barnen utan att begripa att svikna löften faktiskt går på djupet och eroderar deras tilltro till Henne. Men barnens pappa begriper det där:

Glassen
Under den senaste träffen längtade ett av barnen plötsligt efter glass (i December! Utomhus!). Smal sak, tänkte vi och hittade en butik med glasspinnar i frysen. Men ack, det var mjukglass som efterlängtades. Mjukglass i December! Gatuköken var vinterutrustade med korv och annat. Glassmaskinen förstås avstängd. Pappan kom på en sak och pratade tålamod med barnet.

Barnet litar på sin pappa och visade tålamod. Det lönade sig, eftersom det fanns en McDonalds längs vägen hem, och McD har alltid mjukglass tillhanda. Vi väntade den tid det tog att köa och äta en mjukglass. Sen fortsatte hemfärden. Sån är han, barnens pappa. Lovat är lovat och lovat ska hållas.

Sån är inte Hon.

Kan detta hända oss?

I Aftonbladet läser vi idag en på flera sätt skrämmande historia. Till att börja med har en handikappad 15-åring dött i lunginflammation. Just det. Lunginflammation i Sverige år 2006.

Flickan var utvecklingsstörd och hennes två yngre syskon är även de utveclingsstörda. En tung börda för föräldrarna, som bad socialen om hjälp utan resultat. -Ingen lyssnade på oss, säger pappan.

Trots ett 20-tal anmälningar från olika inblandade, däribland en läkare och en kurator, gjorde Soc i Södertälje ingenting!

Socialtjänsten valde att hemlighålla de många anmälningarna och informationen stannade mellan en handfull tjänstemän
skriver tidningen. Tyvärr står det inget om varför de mörkade på situationen, men det första man tänker är givetvis på det ekonomiska. En sönderfallande familj med tre utvecklingsstörda barn måste vara dyr att ta hand om. Men så cyniska är dom väl inte? Nåväl:

Vad har detta med oss att göra, då?
Jo, vi har ju skrivit till vårt Soc om vår oro för barnen tre gånger nu. Inget svar på de två första breven. Tredje gången bad vi om en reaktion och fick ett svar. Svaret bekräftade att det hade inkommit mer än en anmälning från oss, men det var undertecknat av den handläggare på Soc som är Hennes främsta tillskyndare där. Den andra Socialsekreteraren som var med från början har tagit ut distans till ärendet, har barnens pappa noterat.

Tänk om dom gör som Soc i Södertälje här också? Håller kunskaperna om barnens miserabla hemförhållanden inom en sluten krets av något skäl och struntar i att de far illa.

Hemska tanke



20 december 2006

Inför julen...

Det är lika bra att säga som det är. Det vill sig liksom inte med den här julen. Den rätta inför-känslan vägrar att infinna sig. Hemmet är pyntat värre, julkorten skickade i tid, julmaten inhandlad och klapparna likaså. Inte ens den goda nyheten att Katten är bättre däran än befarat hjälpte.

23 11 5 6 1 13 20
(Ja, jag följer Lost) Vårt fokus är på den 23, nu på lördag. De fem timmarna från cirka klockan elva som pappan får träffa sina barn, närmare bestämt. Nästa gång han får träffa dem blir den 6 januari, Trettondedag jul. Gången därpå är Tjugondag Knut passerad med råge.

Det är det perspektivet som är så deprimerande. Fem timmar ska räcka till ett julfirande, lediga mellandagar och nyårsafton. Det går ju liksom inte.

15 december 2006

Gissa vem?

När jag kom hem från jobbet idag var barnens farmor redan hemma och hade öppnat posten.
-Vi har fått svar från Soc, var det första jag hörde.
-Gissa vem som har skrivit under, var det andra jag hörde.

Oh nej!
Det där var ingen fråga. Det var ett påstående. Vi har ju skrivit tre gånger nu till Soc och uttryckt vår stora oro för barnen och deras välbefinnande. De två första breven var adresserade direkt till chefen för det aktuella distriktet. Det tredje, som återges här, adresserades till enheten i fråga utan namns givande och öppnades väl av någon som lät det gå vidare efter eget omdöme. Nåväl:

Vi har tagit emot era anmälningar om oro kring barnen [efter-
namnet]
Vi har på grund av sekretess inte några möjligheter att i övrigt
lämna ut någon information.

Med vänlig hälsning

{Namnteckning}

[En Viss Socialsekreterare]
Telefonnummer
Jäpp. Den som tydligen har fått våra bekymmer för barnen på sitt bord är alltså Hennes tillskyndare på Soc. Den Socialsekreterare som har stått vid Hennes sida hela det här året och noterat den ena stolligheten och motsägelsen efter den andra utan att höja ett ögonbryn. Shit.

Tur var det väl att de två första breven landade på hennes chefs bord. Om den chefen ställer frågor till EVS (Socialsekreteraren) får EVS iallafall svårt att mörka på saken.

Att de inte ger några som helst detaljer kan jag förstå. Jag uppskattar faktiskt att man arbetar med höga sekretessnivåer på stället. Men att hon angav sitt telefonnummer på slutet känns i sammanhanget lite märkligt. Att lämna ut kontaktinformation i ett fall där man inte får säga något.

Barnens pappa
...ringde idag upp EVS' kollega som var med på mötet i går. En stressad kvinna mellan två sammanträden började förklara att hon inte hade mycket tid.
-Det är lugnt, sade pappan. -Jag vill bara tacka för ett bra möte igår.
-Oj. Tack, kom svaret. Hon var överraskad. I det jobbet får man nog ta rätt mycket, och att då få ett personligt tack för en insats är nog inte så vanligt.

Sån är han.

Ett möte på Soc

Igår var barnens pappa kallad till ett möte på Soc med anledning av att BUP och barnens mamma (den här bloggens Henne) hade uttryckt farhågor för ett av barnen. Varken Hon eller någon från BUP var med, men barnets lärare och en Socialsekreterare var där.

Det handlade om tillfällen som det här. Pappan har vid några tillfällen pratat med barnet genom staketet till en skolgård. Enligt Henne och nu även BUP är barnet mycket besvärligt efteråt och är svår att få till skolan dagen (dagarna?) efter. Därför uttrycker Hon önskemålet att pappan inte gör så, stödd av någon på BUP.

Pappan svarade att han för det första inte sökte sig dit, han gick den vägen till sin arbetslokal och att det dessutom bara hade inträffat ett fåtal gånger under hösten. Varken läraren eller Socialsekreteraren var särskilt påstridiga i ärendet. De hade förmedlat ett önskemål från Henne och fått pappans svar. Mamman kan ju inte tvinga pappan att undvika barnet. För detta krävs att Tingsrätten utfärdar besöksförbud, vilken Hon har misslyckats med att få fram åtskilliga gånger nu.

Gissningsvis var Hennes upplägg att pappan sökte upp barnet i fråga så gott som dagligen och skrämde det med sin blotta närvaro. Hon är sån. BUP kan vi lämna därhän. De har cementerat sin bild av pappan som en alkoholiserad våldsverkare utan att ens ha träffat honom. Nåväl:

Både läraren och S-sekreteraren var helt på det klara med att barnet verkligen ville träffa sin pappa och att det här med fem träfftimmar varannan vecka kanske var i underkant. Dessutom var inte barnet oroligt efter mötena med sin pappa.

Utvecklingssamtal
Mötet övergick till att bli ett (nästan) vanligt utvecklingssamtal. Läraren var ny för pappan och vice versa. Han drog läget för henne och förhörde sig om barnet och skolan, som man gör. Han ventilerade också sin oro på några punkter och blev stillad på ett par och lovades uppmärksamhet på andra.

Barnets beteende i skolan är inte vad det var tidigare, kan vi berätta. Det var inte så kul att höra. Läraren uttryckte det som att barnets liv inte är i balans och att barnet kan vara besvärligt på morgnarna. Hon hade lite svårt att greppa att mamman skickade sina barn till skola och dagis utan att ge dem frukost först. Det kan man förstå, men så är det faktiskt.

Vi kan också notera att Socialsekreteraren inte hade läst vårdnadsutredningen och att hon inte heller var uppdaterad på den bedrövliga situationen i barnens hem. Även om det inte var Hennes 'ordinarie' handläggare och främsta tillskyndare på Soc, En Viss Socialsekreterare, som var med igår så tycker jag nog att den här S-sekreteraren borde ha känt till det hela. Det är en människa som har varit inblandad under hela resans gång.

Att pappan fick träffa barnets lärare och att läraren fick bekanta sig med honom och skaffa sig en egen uppfattning var nog dagens behållning. Läraren hade ju fram till igår bara haft Hennes utsagor om barnets pappa att gå på.

Hur sådana valser går vet vi bara allt för väl.

13 december 2006

Pappaombudsmannen i Metro

Tidningen Metro hade en artikel med ruriken "En pappa av tio vinner kampen om sina barn" i förrgår, den 11 December. Artikeln tar upp statistik från 2002 (från Socialstyrelsen) med denna innebörd och låter Annika Rejmer, doktor i rättssociologi vid Lunds unviversitet, kommentera faktum att bara 10 procent av papporna tilldömdes ensam vårdnad i tvister:

Pappor i svåra vårdnadstvister känner att de diskrimineras i sin kontakt med socialtjänsten. De får inte komma till tals och de känner att deras syn på barnets bästa inte tas på allvar, säger hon.
Det kan vi lätt hålla med om. Barnens pappa utstår i princip en sådan behandling av Soc. De lyssnar på honom och sen händer ingenting. Inte fick han hjälp när han verkligen behövde det heller, kan vi tillägga. Hon måste vara uppe i sexsiffriga belopp ett par tre hundra tusen vid det här laget. Detta inkluderar skyddat boende, stödpersoner, en dammsugare och sommarläger för ett par av barnen, men inte bredbandet hennes. Det fick Hon vackert betala själv.

Sen kommer något intressant:
–Det är inte i första hand domstolarna som dömer till moderns fördel. Det svåraste är att få en könsneutral utredning från socialtjänsten, eftersom det nästan uteslutande är kvinnor som gör utredningarna, säger Johan Ridderbjelke, familjerättsadvokat
Domstolarna gör sina utslag bedömningar på partiskt genomförda utredningar, alltså. Det känner vi igen. Det har förekommit två utredningar i den här historien, en preliminär i våras och nu den som Tingsrätten beställt inför vårdnadsrättegången.

Speciellt den första är ett hastverk fullt av fel, som nästan uteslutande är till pappans nackdel. Den senare har inte fullt så många fel av den typen, bara ett 20-tal, men den ger häpnadsväckande inblickar i familjens nuvarande liv och citerar proffs som säger att Hon inte klarar av läget, att hon dricker och att barnen är undernärda. Och den föreslår Henne som ensam vårdnadshavare.

Jag har undvikit att påpeka saken hittills i bloggen om Hennes nya liv, men tar nu bladet från munnen. Så här är det:

All inblandad personal på Soc, Kvinnojouren och BUP är kvinnor. Två inblandade domare är också kvinnor, liksom vårdnadsutredaren.

Update Hennes ombud från Fina Advokatbyrån är förstås också kvinnligt
Update 2 Den utredare på polisen som har begravt polisanmälningen på Henne gällande barnmisshandel är också kvinna

Tyvärr, men jag känner nu att det behöver nämnas.

Update 2: Jag trodde faktiskt inte att så allvarliga saker som de som avhandlas i den här bloggen kunde vara genusrelaterade. Därför har jag varit noga med att utelämna genus på inblandade personer. Men om samtliga är kvinnor och efter att ha sett Johan Ridderbjelkes uttalande i Metro, så blev det plötsligt relevant. Jag kan tillägga att jag är besviken över att det är så.

PS och länkar
Artikeln hänger ihop med två krönikor i samma tidning av Arne Wirén, som har startat sajten Pappaombudsmannen.se.
Krönika ett
Krönika två
Artikeln i Metro (En frustrerad pappa)
Läsarreaktioner dagen efter.
Jämställdehetsministern uttalar sig i Metro om saken. Nyamko Sabuni är förvånad.

12 december 2006

Brevet till Soc

I helgen fick vi veta att barnen inte får någon frukost hemma. Inte ens klockan elva på förmiddagen, lunchtid för många, hade de fått något att äta den dagen. Vi fick också höra att det är så även vanliga dagar hemma hos Henne och barnen. Horribelt!

Vi är maktlösa då Hon har tilldömts vårdnaden, om än interimistiskt. Det enda vi kan göra är att kontakta Soc. Det blir tredje gången, faktiskt. Jag valde att göra detta i vanlig brevform för att det sättar andra spår i verksamheten än telefosamtal och mail, som våra myndigheter tenderar att inte diarieföra på samma sätt. Kanske skrivelserna gör nytta i framtida förhandlingar, vem vet? Nåväl. Det här ligget i posten till Soc:

Sedan snart ett år har [Hon], [personnummer], boende på [Adress] ensam tagit hand om de fyra barn hon har tillsammans med [barnens pappa], [personnummer]. Vi, barnens farmor och hennes sambo, har både den 13 och den 27 november skrivit och uttryckt vår stora oro för hur de har det. I helgen fick vi anledning att återigen uttrycka vår oro och våra tvivel på [Hennes] förmåga att ta hand om barnen:

Vid en av de av Tingsrätten stadgade träffarna i lördags hämtades barnen av kontaktpersonen, NN, klockan elva och åkte buss med pappan. Redan i bussen började de på dagens matsäck som egentligen var avsedd som lunchmat. De hade inte fått någon mat hemma på hela förmiddagen!

[Pappan] frågade om detta inte var en engångsföreteelse, trots att vi ofta har noterat att barnen är hungriga vid början av en träff, och han undrade om de fick frukost vanliga skol- och dagisdagar.

-Nej, kom svaret. ”Det hinner vi aldrig”

Att [Hon] är kroniskt sen är ingen nyhet för vare sig oss eller de inblandade skolorna och dagisen. Men att hon underlåter att ge barnen möjlighet att äta frukost på morgnarna och att de ändå är sena till dagis tycker vi faktiskt är mycket allvarligt.

Återigen vill vi uttrycka vår mycket stora oro för barnen och deras välbefinnande. Vi vill påminna om att vårdnadsutredningen skildrar ett hem i något som liknar anarki, liksom att [Hennes] alkoholmkomsumtion av vårdnadsutredaren skildras som alarmerande stor.

En bagatell i sammanhanget kanske, men ändå en indikation på att allt inte står rätt till, är att det [ålder]-[äldsta barnet] numera klipper håret på sina syskon. Resultatet på [ett av dem] är vad vi kallar ”pottklippning”. En besparing, förvisso. Men inte en bra sådan.

Vi har alltså skrivit två gånger tidigare i detta ärende. Vi har ännu inte fått något svar, eller märkt någon reaktion på det vi har reagerat på. Därför vore vi tacksamma om vi denna gång finge ett svar från [det aktuella socialdistriket]. Det räcker med att få veta att ni är medvetna om läget, vilket vi utgår från att ni är.

Hälsningar
[Våra namn med adress och kontaktinformation dag- och kvällstid]
Brevet är på väg, så jag får skämmas för en felstavning eller två. Avslutningen kunde vara bättre tycker jag också så här efteråt.

Men budskapen att ungarna far illa och att Soc gärna får bekräfta våra brev går nog fram.

11 december 2006

En kanonträff

Vi lät ju inte barnen veta vad som stod på agendan inför träffen i Lördags. Tanken med detta var att aktiviteten i fråga inte skulle vara en faktor när det äldsta barnet bestämde sig för deltagande eller inte.

Barnet valde att avstå. Den som anser att PAS är kvasivetenskapligt nonsens har inte sett det här läget. Nåväl:

Färden gick till en julmarknad med några tillhörande attraktioner i form av åk- och skridoskamöjligheter. Jubel!

Som vanligt blev det stundom besvärligt när barnen ville vara med pappan och kappades om detta. Jag stod faktiskt med en klump i halsen vid ett tillfälle:

Skridskoturen
Det yngsta barnet kan inte åka skridsko. Då blev det att stå och titta på när pappa åkte runt med ett annat. Det var en otröstlig unge som stod där och bara grät och grät.

Vill vara med pappaa,
ekade det vida ikring. Pappa var det enda som gällde för en som inte får träffa honom mer än fem timmar varannan vecka. Folk omkring hade ju förstås inte bakgrunden, men jag såg ingen ta illa upp. Alla hörde ju att det var ett lesset barn som stod där.

Pappan löste det snyggt, tyckte jag. Vare sig jag, farmodern eller kontaktpersonen kunde trösta barnet. Men pappan åkte fram och snackade lite, vad de sa hörde jag inte. Barnet nickade och avtågade med farmor till några stånd. Sen kom de tillbaka, barnet med en påse hårt i handen. -Till pappa, sade barnet. -En julklapp? Nej en present! Julklappar ger man ju på julen, och det är ett par veckor dit.

Barnet hade köpt ett gosedjur till sin pappa. Det ska ligga i sängen med pappa på nätterna så att han tänker på barnet när han sover. Det gör han förstås ändå, men det värmde. Ett liten julsaga i allt eländigt som pågår.

En sjösjuk plastfarfar
Jag bidrog tappert till förlustelserna genom att åtfölja ett annat, lite större barn på några aktiviteter. En av dem var jag lite tveksam inför. Skulle det verkligen gå bra, det här? Inte kunde jag säga nej, heller. Massor av ungar i samma ålder höll ju på där. Bara en sak att göra: Åka med. Do it. Grin and bear it, som det heter. Gilla läget.

Jag överlevde, nätt och jämt. Barnet tog direkt en omgång till. Och en till.

Inside info
Vi har ju föresatt oss att aldrig snoka i hur barnen har det hemma, men i förbigående får vi nästan varje gång veta något nytt. Nu, till exempel, sade barnen rakt ut att det bara var skönt att det äldsta barnet inte var med. Och att de skulle köpa blommor till pappa i julklapp och de skulla vara från alla utom det äldsta.

Barnet i fråga är tydligen besvärligt mot dem där hemma. Det kan fara ut mot Henne också, har vi sett i vårdnadsutredningen.

Det är det barnet som vi uttryckte vår stora oro för i vår första skrivelse till Soc. Samma barn har saboterat träffar och tillbringar i princip sin vakna tid framför dataspel och TV. (De andra har klagat på att TV-n är högt påslagen sent på kvällarna när de ska sova. Jag hörde vilket program det var frågan om. Det börjar 2230)

Vi fick en skrämmande insikt i barnens frukostvanor också. Det blev en separat postning av detta.

Annars var det en höjdardag. Alla var glada. Kontaktpersonen, som övervakade sin andra träff med det här gänget, verkade också gilla läget. Hon mös mest.

Nu ser vi och barnen fram emot nästa gång. Det blir den 23 och vi kommer att fira lite jul hemma hos pappa. Barnen var bestämda på den punkten. De tycker om att vara där. Ett spontant utrop från förra gången har jag tagit till mig.
Pappa vad rent och fint du har det!
Annat är det hemma hos Henne, har vi förstått.

Vanvård? Vanvård!

Rapporten om träffen i lördags får vänta lite. Det här känns viktigare att rapportera om. Jag blev så upprörd:

Otroligt men sant
Med den nya kontaktpersonen börjar träffarna en timme senare än förut. Vi har ofta noterat att barnen var hungriga och frågat oss om de har fått någon frukost hemma. Svaret kom i lördags:

Ungarna hämtades klockan elva och slök halva matsäcken (som deras pappa hade med sig) redan på bussen. De var vrålhungriga. Vi frågade om detta. Nej, de hade inte fått något att äta förrän de hämtades av pappan!

-Jamen, sade han och tänkte att det här var en engångshändelse. -Ni äter väl frukost innan ni går till skolan om dagarna, väl?

Det hinner vi aldrig
Barnen får alltså inget att äta av Henne på morgnarna. Via vårdnadsutredningen vet vi också att det inte var ovanligt att Hon fortfarande sov (men Hennes "mycket berusade" karl var i alla fall uppe) när en stödperson hämtade dem till skolan.

Barnens farmor och jag har skrivit till Soc två gånger nu och uttryckt vår oro för barnens välbefinnande.

Ikväll blir det en tredje skrivelse. Undras om vi får något svar den här gången?

PS
Barnens farmor undrar om vi inte ska påtala faktum att Hon låter det äldsta barnet (som inte ens kan påbörja nedräkningen till tonåren ännu) klippa de andra. Pottklippning är knappast barnmisshandel, men vi tar nog med det också.

En sparad slant är en tjänad slant, heter det nämligen. Vi vet ju att Hon prioriterar sig själv före barnen och att Systembolaget också verkar ha prio före barnen i Hennes nya liv...

08 december 2006

Träff i morgon...

Soc har ju schabblat rätt bra med träffmöjligheter, så det var en kompensationsträff förra lördagen. I morgon är det dags för en ordinarie.

Vi har planer...
Men vi avslöjar dem inte här eller för barnen i förväg. Orsaken är ganska trist: Pappan och barnens farmor, liksom jag, tycker att det ska vara viljan att träffa pappa som ska styra ett eventuellt deltagande. Inte vad som ska ske.

Vi har ju haft problem med det äldsta barnet, som verkar vara det (enda) som är solidariskt med Hennes hatiska attityd till barnens pappa. En eller två träffar har saboterats i olika omfattning. Det var inte ett lätt beslut, men alternativet kunde uppfattas som att vederbörande låter sig köpas.

Sånt är under våra värdigheter. Under vår värdighet ska det nog heta.

06 december 2006

Min polisanmälan av Henne

...för barnmisshandel i mellandagarna 2005 finns med vårdnadsutredningen. Det står så här:

2005-12-27 gjordes en anmälan till polisen av barnens farmors sambo, med anledning av ett telefonsamtal som han haft med ett av barnen som uppgivit att modern samma dag tidigare hade hållit hårt i [barnets] nacke, så att h*n börjat gråta
Det är allt. Inte heller finns det något om detta i redovisningen av de samtal som utredaren har haft med Henne.

När jag i början av april ringde polisen och fick status på detta ärende fick jag veta att Åklagaren har beslutat om förundersökning. Det ligger hos en utredare på polisen som jag har varit i kontakt med tidigare. Längst ner i skrivbordslådan.

Är jag konspiratorisk nu?
Polisutredaren betraktar nämligen barnens pappa som en gravt alkoholiserad våldverkare, och då förstås Henne som en i raden av tyranniserade och sönderslagna kvinnor som man ska stödja med alla till buds stående medel.

Då är det inte så konstigt att inget händer, eftersom en misshandelsdom på Henne skulle ha inverkan på vårdnadstvisten.

Och omvärldens bild av Henne.

Nu det värsta:
Vid ett par tillfällen i somras visade ett (annat) av barnen blåmärken på armarna för sin farmor.
Det är mamma som har gjort dom
Jag mår illa.

04 december 2006

En släng av sleven

Faktiskt. När utredaren tidigare i höst träffade barnen tillsammans med sin pappa på en av träffarna, var vi med. Lite mycket folk på en gång, tänkte jag och frågade utredaren om vi var i vägen på något vis, barnens farmor och jag. -I så fall lämnar vi.

-Inte alls, kom svaret. Stanna gärna. Vi blev då kvar ett tag, men inte hela träfftiden som är fem timmar.

Vårdnadsutredningen
...tar faktiskt upp saken. I resonemangsdelen finns ett avsnitt om fadern och umgänge med barnen. Där står det så här:

För att möjliggöra på bästa sätt en bärande relation, är det lämpligt att barnens och faderns anhöriga inte är med vid umgänget. Det är lättare att koncentrera sig både för barnen och [Pappan] om de kan vara ensamma, bortsett från en kontaktperson. Anhöriga kan vara med och träffa barnen emellanåt, men inte för ofta.
Där fick vi. Utredaren var tydligen alldeles för fokuserad på att observera barnen och pappans kommunikation med dem för att notera konkurrensen om pappans uppmärksamhet. Jag till och med berättade om detta för utredaren.

Sagda konkurrens leder till konflikter (som utredaren tyckte att pappan hanterade bra) och även till att han tvingas ransonera sig med ungarna i något slags Time Slot-förfarande.

Då är det inte helt felt att deras farmor eller jag ägnar oss åt det för stunden försmådda barnet. I helgen, till exempel, var det hela sju veckor sen barnen träffade pappan senast. Lita på att de var taggade på att få tid med pappan. Lita på att vi var bra att ha till hands.

Men vi gick ändå tidigare än vi hade velat. Utredarens ord ringde i våra öron. I bilen diskuterade vi om Tingsrätten kan förordna om träffar utan anhöriga eller om de kan ge oss en kvot som inte får överskridas.

Själv tror jag inte det, men f*n vet. Vi har blivit rätt så luttrade på den här resans gång, ska ni veta.

03 december 2006

Ett SMS, en träff och små sår

Ett SMS från Henne till barnens pappa i veckan:

Gud välsigne den dag du inte beter dig avvikande mot barnen
Helt omotiverat, tre sju! veckor sen förra träffen, och inför den träff som ägde rum i Lördags.
Vad det är för budskap i ett sånt meddelande kan man verkligen spekulera i.
Vad som får Henne att skicka något sådant kan man också spekulera i.
Vad Hon säger om barnens pappa till sin omgivning kan man också spekulera i efter ett SMS som detta.
Jag ser ett otäckt påhopp helt utan grund från en människa som håller på att tappa fotfästet. Nåväl:

Träffen
Igår gick bra, som vanligt. Den nya kontaktpersonen satt där och hade inte mer att göra än de andra kontaktpersonerna. Dvs ingenting. Ett par dystra punkter:

Det äldsta barnet, det mest PAS-ade, utblev på egen begäran. Trist och inte oväntat. Men vi slapp i allafall sabotage den här gången.

Ett annat barn har gått med utslag och rena sår på ben och armar sedan i somras. Vad gör mamman åt det?
Hon lägger på salva
Barnets utslag är nu blödande. Pappan har ingen som helst del i vårdnaden av barnen, så han kan bara lida och se på. (Är det värre nästa gång, så tar jag på mig att kidnappa ungen till akuten, kan jag meddela)

Tröst
De glasögon och de skodon som vi har skrivit till Soc om är nu på plats respektive utbytta. Huruvida detta beror på vår "anmälning" eller något slags omsorg för barnen från Hennes sida kan man också spekulera i...

30 november 2006

Kvinnojouren i Tranås

Som många säkert läst, så har tre kvinnor från k-jouren i Tranås åtalats för att de har skyddat en kvinna som flydde med barnen från deras far när han tilldömdes vårdnaden om dem. I DN häromdan läser vi en intervju med den medåtalade rektor som ställde upp och lät barnen gå i skolan under falska namn. Det pågick i sex år.

Rektorn frågade aldrig Kvinnojouren Helga varför kvinnan hade gått under jorden, säger hon i artikeln. Men kort före det att historien rullades upp fick hon kvinnans verkliga historia.

- Då frågade jag personer i kvinnojouren hur de hade tänkt sig att hantera fallet. Jag ville veta om de hade en handlingsplan.

Kvinnorna i kvinnojouren svarade att de måste skydda kvinnor och att de alltid måste tro på kvinnorna
Det tänket känner vi som följer Henne i sitt nya liv igen från vår k-jour och ett par instanser till...



<UPDATE> Kvinnorna fälldes i hovrätten i december 2007. Läs här.</UPDATE>

29 november 2006

V-utredningen igen

Vårdnadsutredningen som sågade Henne avseende förmågan att ta hand om barnen och sig själv, men ändå föreslår henne som ensam vårdnadshavare har sina brister. Vid en noggrann genomläsning hittade jag närmare 20 fel och motsägelser.

I princip alla var till pappans nackdel. En allvarlig sak har jag nämnt här. Det var att utredaren inte tog bort ett felaktigt citat ur det som står om honom, så att pappan framstår som att han inte vill samarbeta. Det är allvarligare än man kan tro i förstone. Ny lagstiftning på området säger nämligen att om en förälder inte vill samarbeta, så ska gemensam vårdnad inte utdömas.

Att ta upp alla fel här skulle göra mig till värre rättshaverist än jag redan framstår som, men ett tjänstefel och en grov tabbe vill jag gärna hålla fram:

Tjänstefelet
På flera ställen i utredningen står det som ett faktum att pappan är dömd för misshandel av ett av barnen. Eftersom domen är överklagad och inte har vunnit laga kraft, så går det inte att påstå att pappan är dömd. Han kan faktiskt frias i nästa instans. Utredaren har till och med mage att basera en tung bit av sin rekommendation på detta.

[Pappan] är dömd för misshandel, Utredaren ifrågasätter om en förälder skall ha vårdnaden om ett barn, om den har utsatt barnet för någon form av våld
Om nu högre instans finner att pappan inte har utsatt sitt barn för våld, faller detta platt. Vore kul att höra utredaren kommentera det då uppkomna läget.

Den grova tabben
Det finns något som heter Misstankeregistret. Det är ett register över personer misstänkta för brott i samarbete mella olika myndigheter. Saker man kanske aldrig ens blir åtalad för. Jag hade inte hört talas om det förrän nu. Ur detta citerar utredaren det som finns på pappan. Allt handlar om den turbulenta tiden i November-December 2005 och är anmälningar som Hon har gjort.

I utredningen skriver utredaren att Hon har gjort ett tiotal polisanmälningar för ett tjugotal överträdelser av besöksförbud på barnens pappa under våren 2006. (Läs om Hennes påhittade besöksförbud i blogg-arkiven för Maj och Juni 2006. Stundtals stor dramatik utlovas!)

Utredaren har inte reagerat på att det här med överträdelse av besöksförbud inte finns med i Misstankeregistret. Om nu pappan hade ett besöksförbud på barnen så borde det finnas med i registret, väl?

Hennes sida överklagade också -gissa vem?

Att den inte så lite enögda domen i misshandelsmålet skulle överklagas av pappans ombud var inte svårt att gissa sig till. Men det här var nytt:

Vi har fått veta att Hennes juridiska ombud, Fina Advokatbyråns utsände i Tingsrätten, också har överklagat domen. Enligt Henne vill de att barnens pappa ska dömas till fängelse (gissningsvis vill de klämma honom på ännu mer pengar i skadestånd också)

Är det inte åklagare som överklagar?
Tydligen inte. I det här fallet har åklagaren valt att inte överklaga. Då slog Fina Advokatbyrån till själv. Sådant är mycket ovanligt, vet pappans juridiska ombud att berätta.

Hämdlystnad och/eller girighet?

28 november 2006

Vårdnadsutredningsmysteriet

Vårdnadsutredningen föreslår alltså att barnens mamma (den här bloggens Henne) ensam får vårdnaden om barnen trots de vidriga hemhörhållandena med superi, en hygienisk nivå som liknar misär och en påvisad likgiltighet för barnen från Hennes sida som utredaren själv redovisar. Läs här om detta. Som lök på laxen föreslås att barnens pappa bara får träffa dem med en kontaktperson närvarande. Hur kunde utredaren då komma fram till detta?

Om utredningen
Den är upplagd i tre delar: En övergripande inledning med detaljerade uppgifter om vilka utredaren har pratat med och när det skedde, en redovisning av samtalen och sedan en resonemangsdel som avlutas med den osannolika rekommendationen.

Utredaren har förstås talat med bägge föräldrarna och barnen. Lika självklart är diverse pedagogiska personer från skola och dagis med i samtalsredovisningen. Lite oväntat för mig är att en representant för vårt lokala BUP uttalar sig.

Och jag kan notera att En Viss Socialsekreterare, EVS, är den enda i samtalsförteckningen som samtalet med inte redovisas, märkligt nog. EVS är den på Soc som har handlagt ärendet sedan styvt ett år och hela tiden gjort i princip allt för Henne.

Bara två av de som utredaren talat med har varit inne i lägenheten hos familjen i någon större omfattning, förutom utredaren själv (som underligt nog) inte med ett ord nämner ordningen i hemmet trots att det står så mycket i samtalsdelen om detta. Det är de som benämts "barnflickan" respektive Den Lille Bodyguarden i den här bloggen. Barnflickan har varit stödperson åt Henne ett antal månader. För närvarande är stödet fem timmar i veckan, och vi tror att det mest handlar om att vara barnvakt när Hon är iväg. Den Lille Bodyguarden har varit stödperson åt två av barnen och hämtade dem till och från skolan under vårterminen.

Det är dessa två som rapporterar om det skrämmande tillståndet i hemmet.

Ingen av de andra i utredningen har varit hemma hos Henne. EVS måste förstås ha varit det, men samtalet med EVS redovisas alltså inte. Alla noteringar om barnen, deras beteende och annat kommer alltså från folk som bara har sett dem i sin egen vardag.

Inte heller har någon annan än de två sistnämnda sett Henne interagera med barnen. Det kan ha sin betydelse. En annan är vad de menar när de säger att barnen har det bättre nu än för ett år sen.

Efter en ren familjekris hösten 2005, följd av skyddat boende, besöksförbud, polisanmälningar och en sommar när barnen bara fick leka på den egna gården så är det ganska givet att ungarna mår bättre nu än då.

Det spelar in att de får träffa sin pappa utan att mamman ringer 112 eller att någon övernitisk liten Bodyguard börjar vråla och knuffas. Detta märks i deras pedagogiska närmiljö, och framgår av flera av samtalen.

Per någon slags aningslös automatik blir detta Hennes förtjänst. Hon har ju ensam vårdnaden om barnen i väntan på domen. Hon får cred för nuläget. Det skulle förklara en del av utredarens resonemang. Men det som verkar väga tyngst är ändå BUP, vars rekommendation oreserverat går igenom:

BUP
Vi har sett BUP uttala sig tidigare. Det jag reagerade på då var att utlåtandet var så fritt från detaljer om just de här barnen och deras påstådda trauman. Det de skrev då kunde lika gärna ha varit från en beskrivning av deras verksamhet. Så också nu, så när som på att de beskriver Henne som "mycket hjälpsökande".

Vi som känner Henne vet precis vad det betyder: Hon är sitt påstridiga jag och är på dem hela tiden om vilka fasor barnen har varit med om. Nu, ett år senare, går Hon i en mammagrupp på BUP.

Det ingår i vår stads BUP-världsbild att alla som kommer till dem har farit illa, och att det alltid är pappans fel. Då är det inte förvånande att läsa att just BUP är de enda i den här utredningen som uttalar sig om negativt om barnens relation till pappan. Vidare är det "personalens bedömning" att alla barnen lider av posttraumatisk stress.

BUP-personen säger att barnen inte kan känna sig trygga om inte någon kontaktperson är med när pappan träffar dem. Bläddra gärna bakåt två-tre sidor i utredningen och se vad kontaktpersonerna säger, utredare!

Skit samma: Detta är det viktigaste
Den som har orkat läsa så här långt är förmodligen ganska kunnig om vad som gäller och väntar på ett ord: Samarbete. Här kom det.

Det är ju så med den nuvarande lagstiftningen, att om någon av föräldrarna i en vårdnadstvist vägrar att samarbeta så får gemensam vårdnad inte utdömas. Om detta skriver utredaren inte mycket, men går Hennes ärende ändå.

Utredaren har nämligen inte strukit en felaktighet som barnens pappa påpekade när han såg utkastet om sin del för några veckor sedan. Där är pappan felaktigt citerad om föräldrarnas möjligheter att samarbeta. Då är det kört. Det vet till och med Hon, som framställer sig som samarbetsvillig i samtalen med utredaren. (Vi som varit med den här tiden vet bättre)

Jag tror att det är detta tillsammans med BUP-s rekommendation om kontaktperson som får utredaren att rekommendera vårdnaden till en alkoholiserad egomanisk person utan förmåga att sköta hemmet.

Är det verkligen för barnens bästa? Knappast.

Men det är Politiskt Korrekt...

27 november 2006

Vårdnadsutredningen är klar. -Vidrig läsning

Hur det gick kan ni nog gissa. Hon rekommenderas få vårdnaden om alla barnen, och barnens pappa får bara träffa dem under övervakning. Ingen överraskning med detta, som den här historien har rullat.

Ett brev till Soc
Utredningen består av en faktadel och en resonemangsdel som avslutas med utredarens rekommendation. Jag har förstått att en Tingsrätt för det mesta följer utredningsrekommendationerna, men det här kan dom väl bara inte blunda för trots att utredaren gjorde det.

Vi fick tillgång till utredningen i fredags och på vägen till jobbet i morse lade vi ett brev på lådan. Brevet är riktat till samma chef som vårt förra och handlar egentligen inte om vårdnadsutredningen. Mer om vad som framkom i den. Det är skrämmande läsning och vi tycker att soc måste agera i ljuset av det som framkommit. Ur faktadelen av utredningen:

Mamma super
Två av de personer som utredaren har talat med, kallade barnflickan respektive Den Lille Bodyguarden i vår Blogg, vittnar i faktadelen om hur Hon dricker. Barnflickan:

Ofta kommer [Barnens mamma] hem senare än vad hon sagt och nästan vid varje umgängestillfälle är hon berusad. Vid ett par tillfällen har hon haft svårt att prata. Det finns alltid alkohol i bostaden
Bodyguarden berättar att när han har hämtat ett par av barnen till skolan

har mamman [några gånger] varit alkoholpåverkad och det har stått vinflaskor på bordet. Ofta har hon legat och sovit då han har kommit. Vid ett par tillfällen var det en man i bostaden på morgonen som var mycket berusad
Fortsätter man sitt drickande på morgonen är det riktigt illa, och detta har barnen i sin närmiljö.

Barnen lever i fysisk misär
Barnflickan om hemmet

Det står diskberg i köket, och kläderna tvättas inte. Det räcker inte med en vanlig städning för att få i ordning. Det behövs en sanering.
Hon påtalar också att

När barnen ska sova gråter de alltid för att det är kiss och smulor i sängarna och dåliga täcken och inga lakan
Sanering. Ordvalet är barnflickans och hon är ingen vanlig extraknäckande gymnasist. Hon är yrkesutbildad inom vårdsektorn och arbetar heltid i den. Bodyguarden är också yrkesutbildad i att arbeta med barn och unga.

Vi läser att barnen inte har regelbundna mattider. De går ut i köket och tar för sig när det passar. Barnflickan säger också att barnen inte får den mat de behöver näringsmässigt och att det ofta finns det inget matigt att ge barnen när hon är där.

Vi läser att det är kaos i hemmet.

Det är ofräscht, det spills och kissas i soffan och på toaletten är det ofräscht. Det är blomflugor i köket och det står framme halväten mat som inte tas hand om eller slängs
Vi läser att barnflickan oroar sig för att barnen inte får bra kost, hon anser att barnen ger intryck av att vara undernärda.

Vi läser att Hon inte verkar kunna ge barnen den uppmärksamhet de behöver och att Hon inte heller verkar kunna tillfredsställa de behov som barnen har när det gäller omsorgen om dem.

Vi läser att Hon är självupptagen och prioriterar sig själv. Inte heller ser Hon att orka med barnen, enligt barnflickan. Det tror vi på, särskilt när vi läser vidare att
När [Hon] kommer hem och barnen vill krama henne och få uppmärksamhet stöter hon bort dem. Barnen går då in i sina rum. Det händer att hon kan få utbrott emot dem
Vi läser att Hon inte anser att det går någon nöd på barnen.

Vi läser att Hon säger till barnflickan att situationen i hemmet är ett resultat av hur Hon mår.

Vi läser att utredaren föreslår att Hon får hela vårdnaden om barnen och att deras pappa bara ska få träffa dem med en kontaktperson närvarande.

Vi läser och mår illa. Och vi förstår inte ett dugg.

Kan de inte läsa på Soc?

26 november 2006

Gå vidare, var det

Att den så för Henne så fördelaktiga misshandelsdomen skulle överklagas, kunde väl vem som helst räkna ut. Alla utom en:

Ta ditt straff och gå vidare
När överklagandet kom till Hennes kännedom, tog hon kontakt med barnens pappa och uttalade sig. Som vanligt när något för Henne oväntat inträffar, så är hon "chockad" och "besviken". (Hon brukar känna sig "hotad" också, men det var nog inte tillämpligt den här gången)

Den här gången ringde Hon upp barnens pappa och sade åt honom att "ta sitt straff och gå vidare" Han hade ju fått "mildast möjliga dom" och ska vara nöjd med denna. Ta ditt straff och gå vidare, var Hennes tillsägelse, som en överordnad visdom till barnens pappa.

Vad pappan inte behövde påpeka, var att Hon blev blåst på en snabb utbetalning av skadeståndet och var less för detta. Nu ska Hovrätten ta ställning till överklagandet, och innan dess är läget fruset. Så länge domen inte har vunnit laga kraft, så får Hon inte sitt tilldömda skadestånd.

Som till ett litet barn fortsatte Hon med att pappan bara kunde få ett värre straff i Hovrätten (Hennes juridiska kunskaper och utbildning är så nära noll man kan komma utan att ha förlorat sin läskunnighet) Han skulle gå vidare, hette det.

Gå vidare?
Pappan påminde Henne om ett bisarrt inslag i den här historien. Ett polisanmält elakt och hotfullt brev, som Hon sade sig ha fått lagt i sin brevlåda i våras. Svaret:

Det har jag glömt och nu går jag vidare.
Så enkelt förklarar Hon bort något som i praktiken är en falsk tillvitelse. Undras vad polisutredaren MJ skulle tycka om detta?

Tur för Henne att SKL i Linköpng tar betalt för analyserna och att polisen där vi bor inte ville ta den utgiften...

24 november 2006

Förnuft tillfångataget, Julafton infaller den 23 - Och blev brev läst?

Ny kontaktperson -igen!
I går träffade barnens pappa den nya kontaktpersonen. Det är den fjärde i ordningen sedan den första träffen den femte juli i år. Att de byts ut beror på samarbetssvårigheter med Henne, har vi förstått och det bekräftade Soc, om än indirekt, igår.

Soc har även tittat i kalendrarna och sett vilken lucka det har blivit i pappans träffar med sina barn, mest på grund av deras eget slappa agerande. Den nya kontaktpersonen som först hade sagt enbart udda veckor om tillfällena, har tänkt om och det blir en träff nästa vecka.

Julafton den 23!
Vidare sattes ett träffdatum till den 23 och ett tillfälle till i mellandagarna. Detta har Hon gått med på. För barnens pappa och oss innebär detta självklart att Julafton 2006 infaller den 23 December och inget annat datum.

Brillorna
Här höll en person på att begå tjänstefel genom att försäga sig. Pappan tog upp Hennes krav på att han skulle betala glasögonen till ett av barnen och påtalade att han faktist inte har råd med detta. Underhållsbidraget tär ju på hans inte allt för starka ekonomi. Här avbröt en tjänsteman honom och sade att -Jag får ju inte prata om det här, men...

Underförstått: Barnens mamma har varit på dem också om saken, och den verkar ordnad. Huruvida Soc betalade eller bara lät Henne veta att barn- och underhållsbidrag ska räcka även till glasögon, vet vi inte


Det där var fel av mig. Informationen om glasögonen var ny för Soc. Soc-personen lindade in sig i uttalanden och motsägelser. Till saken hör måhända att den Socialsekreterare som mer eller minder äter ur handen på Henne inte deltog i mötet. En Viss Socialsekreterare, EVS, som vi kallar handurätaren eller vad det nu blir för verb av En som Blundar Med Hela Huvudet I Feministiskt Nit deltog nämligen inte i mötet.

Att Hon har mage att försöka få ut pengar både från Soc och barnens pappa för samma ändamål, vet jag iallafall...

Hade brevet effekt?
Barnens farmor och jag skrev i början av den här veckan till chefen för Socialkontoret i fråga. Där uttryckte vi vår stora oro för barnens välbefinnande psykiskt, hälsomässigt och även materiellt. (Man går bara inte i läckande sommarskor långt in i November månad)

Det viktigaste i brevet var att det äldsta barnet inte mår bra. Mamman företer alla symptom på PAS (läs i länkarna här till höger) och detta har haft störst effekt på detta barnet. Det har till och med under en träff uppgett sig vara kidnappat av pappan.

Något svar har vi inte fått, men under träffen igår framgick det att Soc ska sammanföra barnet och bägge föräldrarna med en familjeterapeut.

Det är gott nog som svar.

20 november 2006

Soc -Vad gör ni (inte?)

Jag skrev häromdan om att Soc har klantat bort ännu en träff. Nu blåser dom en till. Läs detta:

Samarbetssvårigheter
Vi är 95% säkra (tyvärr kan jag inte berätta varför) på att de tre kontaktpersoner som avsagt sig vidare arbete med den här familjen har gjort det på grund av samarbetssvårigheter med Henne, och inget annat. Barnens pappa har de inte haft några problem med.

Hon är en svår person, det har jag vetat i åratal. Samarbetssvårigheter är mera regel än undantag i hennes privata och professionella liv. Nåväl:

Ny kontaktperson
Soc agerade alltså med sömngångaraktig, om än regelmässig, senfärdighet och har nu fördärvat inte mindre än två träffar.

Nu har dom hittat en ny kontaktperson. Som följer reglerna. Exakt. Reglerna i fråga säger att k-personen först ska träffa bägge föräldrarna. Sen ska vederbörande träffa barnen en eller två gånger. Då gör man så, har vi fått veta. Till och med Vederbörande på Soc lär ha tagit sig för pannan. Då är det mycket, ska ni veta. Jävligt mycket.

Gissa vad?
Vederbörande kontaktperson har inte tid att träffa barnens pappa förrän på torsdag. Då går det ju inte att träffa barnen två gånger före helgen. Ridå för den här helgen också, alltså.

Inte nog med det
Vedebörande k-person har meddelat att h*n kan enbart udda veckor. Där går det 14 dagar till. Man baxnar!

Jävla förbannade helvetes satans fördömda Soc. Anställ kompentent personal!
Kan man JO-anmäla regelfascister?

19 november 2006

Räcker verkligen bidragen inte till?

Hon har ensam vårdnaden av barnen till dess att vårdnadsdomen kommer, i bästa fall före jul. Detta innebär att Hon får barnbidragen, och vårdnadsbidrag från barnens pappa. Till detta kommer ett bostadsbidrag och faktum att hon helt klart arbetar trots att hon uppbär full sjukpenning (ja, Hon är anmäld).

Vi har skissat på den familjens utgifter och inkomster (förutom Hennes arbete) och konstaterat att det i och för sig inte räcker till ett liv i lyx, men väl till en normal tillvaro. Det borde till och med bli pengar över varje månad. Så detta:

Skor och glasögon.
Vi har tidigare skrivit om de trasiga skorna som inte ersätts. Detta irriterar förstås pappan som vid ett tillfälle sade till Henne att köpa nya skor till barnet. -Jag har inte råd, kom svaret. [Ett annat barn] behöver nya glasögon.

Bara det är anmärkningsvärt. Bidragen som Hon får ska gå till barnens väl och ve. Inget annat. Att låta barnet gå med trasiga skor i månader är skämmigt. Vanliga vardagsskodon kostar inga förmögenheter. Det här är vankötsel och inget annat.

SMS
Och nu har Hon mage att SMS-a barnens pappa om att han ska bidra med halva glasögonkostnaden!

Vad har Hon bidragen till. Vad gör hon med dem? Inte verkar de gå till barnen, iallafall.

Sån är Hon...

17 november 2006

Ingen träff i helgen heller -nu pga Soc

Jag kan bara formulera saken så. Soc har genom sitt saktfärdiga beteende kombinerat med närmast överdriven byråkratisk noggrannhet fördärvat pappans möjlighet att få träffa sin barn i helgen.

Av någon outgrundlig anledning har de tre kontaktpersoner som hittills medverkat vid träffarna avsagt sig den verksamheten. (Vi vet bara att barnens pappa inte har med saken att göra, eftersom de har varit noga med att berätta detta för honom) Nåväl:

Den person på Soc som har hand om kontaktpersoner och träffar lyckades till slut få fram ett nytt namn inför helgens schemalagda träff. Reglerna säger att bägge föräldrarna skall godkänna k-personen och Hon hade till min förvåning hade redan gjort detta, så då var det väl bara för pappan att godkänna så var det klart?

Icke
Bestämmelserna säger tydligen att en ny kontakperson ska träffa barnen en eller två gånger före en träff. Igår, när detta utspelade sig, var det torsdag. Idag är det fredag och träffen är (var) planerad till i morgon lördag.

Kontaktpersonen har ingen möjlighet att träffa barnen förrän i nästa vecka, vilket då omöjliggjör en träff i helgen.

Allt är korrekt och enligt regelverket. Pappan är blåst på ännu en träff med sin barn, och Hon myser förmodligen åt detta.

Vad jag frågar mig är om Vederbörande på Soc har fått sin anställning korrekt och enligt regelverket. Den mänskan har nämligen agerat med en närmast sömngångaraktig senfärdighet och kan möjligen stava till ordet 'initiativ'. Sen verkar det vara stopp.

Läs bakåt i handlingen, så ser ni vad jag menar. När den första av de förra kontaktpersonerna sade av sig uppdraget gjorde Vederbörande på Soc exakt ingenting. Det var pappan som sprang på saken när han skulle planera en träff.

Kompetensbrist eller konspiration?
Det går att spekulera åt bägge hållen. Men att Vederbörande på Soc på något sätt skulle vara i maskopi med Henne betraktar jag som långsökt.

Vi har nog bara drabbats av en kompetens- och handlingsfattig byråkrat som inte kan tänka längre än till fikaautomaten.

Trist.

14 november 2006

Som ur ett familjedrama

Bakgrund:
Barnens mamma har förut sagt till pappan att ännu ett barn inte vill träffa honom. Idag kom detta till sin spets:

Scen ett:
Pappan kommer gåendes till sin hobbylokal och möter då Henne på väg ut för kvällen. I sällskap har hon just det barnet som enligt uppgift inte heller vill träffa pappan mer.

Barnens pappa morsar på barnet, som svarar lite blygt. Mamman säger högt och ljudligt till barnet att

du behöver inte prata med honom om du inte vill.
Okej. Barnet sätter iväg på sin minibike (inga skydd. Inte ens hjälm!)

Scen två:
Mamman kliver på bussen och åker iväg på en förmodligen givande aktivitet (Att Hon är sjukskriven hindrar henne inte ifrån att hålla på med sina vanliga verksamheter) och barnet racar fram till pappan och de får några tio minuter tillsammans. Barnet har på ett smidigt sätt varit Henne till lags, samtidigt som det fick en stund med sin pappa. Självklar vill barnet träffa pappa igen, fick fadern veta. Han sade inget om att Hon hade citerat barnet helt annorlunda.

Lite info kommer fram, om än svår att tolka:

Den stödperson som barnen har haft är inte längre stödperson. Däremot kommer vederbörande att fortsätta att synas i famlijen som barnvakt.

Fältet är vid öppet för spekulationer. Jag avstår, bara konstaterar att Hon kanske har fått till något igen. Bara vi visste vad...

Blogg-Strul

Bloggen ser lite lustig ut i några avseenden. Det beror på att jag var mer eller mindre beordrad att uppgradera till Bloggers nya version.

Sliter med frågan, som det heter...

Update
Det var de svenska tecknen i högerspalten som inte följde med ordentligt. Jag fick skriva om dem manuellt. Tror att jag hittade alla.


Inlägget bara växte i storlek under dagen och blev allt mer tekniskt. Det är ju inte vad den här bloggen handlar om, så jag har lagt hela posten åt sidan här, tillsammans med diverse annat om Blogger Beta för den som nu vill läsa om den stundom knepiga övergången till B-Beta.

13 november 2006

En skrivelse till Soc

Nu ligger det ett brev i posten till Socialförvaltningen. Inte till de som hittills har arbetat med fallet. Vi valde att gå upp ett steg i näringsskedjan och direktadresserade det till chefen för distriktet i fråga.

Brevet är på knappa två A4 och innehåller inget som en läsare av den här bloggen inte redan vet, förutom en sak som vi har valt att hålla utanför bloggen. Vi redogör för det allmänna läget och påpekar att vi inte får träffa barnen särskilt ofta, men att vi ändå har information som inger oro. Till och med alarmerande i ett avseende. Så berättar vi lite om det vi vet. Slutklämmen:

Våra förhoppningar med denna skrivelse är att Socialförvaltningen noga undersöker och utreder hur barnen [deras efternamn] egentligen har det. Vi vet bara att de inte mår bra, de far illa och med tanke på hur lite kontakt vi tillåts ha med dem kan vi verkligen undra hur mycket mer det finns som inte är bra med, eller för, barnen
Undertecknat med våra namn, adress och telefonnummer. Vi hoppas att detta kan kasta fler, och friskare, ögon på fallet än de som nu verkar se så illa.

Leder detta till något? Vi kan bara hoppas, men vi gör det lilla vi kan för barnen.

12 november 2006

Som sagt var...

Jag har ju spekulerat i att Hon nu medvetet saboterar pappans möjlighet att få träffa sina barn. Det är ganska lätt gjort i och med att Tingsrätten har föranstaltat om att en kontaktperson skall närvara. Underkänn varje kontaktperson, så är saken biff.

Träffarna drog igång i somras och har gått så bra att de tre olika kontaktpersonerna som har varit inblandade anser att deras närvaro är överflödig. Alla tre har nu dragit sig ur verksamheten med familjen i fråga. Alla tre har kontaktat pappan och berättat att han inte har med beslutet att göra. Då är det bara en kvar som kan ha med beslutet att göra...

Så här:
På torsdag ska pappan träffa en presumtiv kontaktperson inför nästa träff den helgen. I sådan här situationer måste bägge föräldrarna godkänna den nya k-personen. Nu har vi fått veta att Hon "inte har tid" förrän på torsdag.

Inte har tid! Hon är ju sjukskriven?
Visst är Hon det. Men om Hon underkänner en ny k-person mindre än två arbetsdagar före en träff, så lär Soc inte få tag på en annan före verkställighet. Lätt som en plätt. Nästa träff blir saboterad, den också.

En annan möjlighet är att Hon faktiskt inte har tid. Vi vet ju att hon fuskar med sin sjukskrivning (läs här) och jobbar ungefär som vanligt. Det vore illa. Samarbetar Soc med Försäkringskassan, förresten?

Tyvärr så tror jag att det inte blir något nästa helg heller. Hoppas bara att jag har fel.

11 november 2006

I dag är jag mer sansad

Gårdagens postning blev lite väl dramatisk. Jag kände mig som en rättshaverist när jag läste den, så jag tog bort den. Men kontentan var denna:

Barnens mamma verkar ha påverkat kontaktpersonerna att inte ställa upp vid fler träffar med pappan. Alla tre har faktiskt kontaktat honom och gjort klart att han inte har med deras beslut att göra. Då är det ju bara Henne kvar. (Alla tre har också sagt att deras närvaro vid träffarna är överflödig)

Hon saboterade en ordinarie träff förra helgen, och lät även den som i stället skulle vara den här helgen gå i stöpet. Jag anar ett mönster:

Mamman tänker inte låta barnen få träffa sin pappa, trots att Tingsrätten har föranstaltat att han ska få göra detta. Fem timmar varannan helg, är budet.

Vi har också sett tydliga tecken på att Hon gör sitt bästa för att främja barnen från sin pappa. Ett av dem har till exempel redan saboterat en träff. Syndromet kallas PAS och är tyvärr inte vetenskapligt erkänt i alla läger. Det ni kan läsa om PAS och föräldraalienering i länkarna i högerspalten ser vi alltså mycket tydligt i Hennes agerande.

Hur Soc resonerar i ärendet vet vi förstås inte så mycket om. Men vi vet att de segar på det här med ny kontaktperson. En Viss Socialskreterare som har varit med från start och gjort i princip allt för Henne verkar fortfarande göra vad hon kan.

Nu ska pappan träffa en ny kontaktperson i veckan som kommer. Blir vederbörande godkänd av bägge föräldrarna, så blir det en träff nästa helg. Nyckeln här är att bägge föräldrarna ska godkänna en k-person...

Och Hon verkar jobba på som vanligt trots att hon är sjukskriven. Någon har anmält detta till Försäkringskassan, men vi ser än så länge inget resultat av detta. Hon arbetar som egenföretagare, kan man säga. Då är det lätt att trolla med redovisningen och svårt att påvisa att Hon visst har arbetsförmåga.

Vår oro för barnen kvarstår. De far illa både mentalt och fysiskt, har vi klart för oss. Vi vet via utkastet i vårdnadsutredningen att andra har reagerat på tillståndet i Hennes familj. Vi tror att Soc inte agerar i saken, trots att det finns anmälningar på Henne. Vem vet vad detta beror på. Tröghet, en slentrianmässig kvinnosyn eller bara ren och skär inkompetens?

Soc i vår stad ger vi just nu inte ett vitten för. Inte Henne heller.

Det är barnen och deras pappa som gäller för oss.

10 november 2006

Maybe...

[Posten borttagen och ersatt av den här]
...den var för dålig

Mycket riktigt...

Det blir ingen träff med barnen den här helgen. På ett intrikat sätt har Hon saboterat möjligheten att ta igen den träff som uteblev förra helgen. Möjligen kan en påtaglig flathet och passivitet på Soc också spela in. Men ändå:

Hon jobbar på med ungarna för att de ska främja sig från fadern, det vågar jag påstå. Sånt kallas PAS, är blodigt allvar och går att läsa om i länkarna i högerspalten. Då är det en naturlig åtgärd för Henne att hålla dem undan från fadern så mycket det är möjligt.

Då blir barnen ensamma under Hennes propagandaparaply. Ingen mår bra av sånt.

Speciellt inte från en människa som Hon.

08 november 2006

Ett klargörande

Jag har skrivit att den kontaktperson som har varit med vid de senaste månadernas träffar har sagt upp sig. Det var helt fel uppfattat av mig.

Kontakpersonen har avsagt sig arbetet med den här familjen och inget annat. Det låter ju inte så bra. Är pappan så svår? Icke.

Kontaktpersonen sade av sig samarbetet direkt efter den halvt förstörda senaste träffen. En liten tid senare ringde k-personen upp barnens pappa och var mycket noga med att få fram att det inte var för hans skull hon avbröt samarbetet.

Då är det bara en kvar...

07 november 2006

En ketchupdag...

[Anmärkning: Den här posten är omskriven morgonen efter första publicering. Den är tydligare nu, hoppas jag]

Det har varit lugnt en tid på bloggen. Sen verkar allt hända på en gång. Vi tar det värsta först:

Trasiga skor
Pappan var förbi ett av barnens skola idag. På förekommen anledning ville han inte gå in på skolgården, men han pratade med barnet genom staketet och de höll hand genom detta som i värsta snyftarfilmen. Fröken (en ny) kom förbi, presenterade sig och pratade lite. Sen var det inget mer med det. Pappan är tydligen inte ovälkommen på skolgården numera, till skillnad från de dramatiska veckorna i våras. En observation: barnet hade samma trasiga och läckande skor som i den här snart en månad gamla rapporten. Trist.

Än värre
Barnet berättar att "allt är bra" och "Jo visst" om situationen där hemma. Pappan känner förstås sin avkomma väl och vet att det här är inte ett bra svar. På några följdfrågor framgår det att Hon allt som oftast tar hårda grepp och ryter mot barnet. Hårda grepp, förresten. Är inte det barnmisshandel? Iallafall är det sådant som Hon fick pappan dömd för.

Samma saker som mamman (Hon, Henne. Den här bloggens huvudperson) fick pappan dömd för i Tingsrätten håller Hon alltså själv på med. Ofta, enligt barnet.

Sen fick pappan ett prov på Hennes vanliga stil. Barnet uppgav nämligen att Hon hade sagt till barnet att

[Pappan] inte orkar mer än två timmar med dig.
I ljuset av att träffarna är fem timmar, faller Hennes svartmåleri på plats.

Två telefonsamtal
Pappan ringer först Soc, den person som var sjuk och därmed spolierade helgens träff. Vederbörande uttrycker först glädje över att han träffade barnen. -Que? Det blev ju ingen träff för att kontaktpersonen sade upp sig från det här uppdraget och du inte ordnade någon ny, svarade pappan. Svaret kom enligt mallen Dåligt Samvete 1A, första stycket:
Nu ska du inte använda den tonen. Det är faktiskt otrevligt.
Så talar en feg människa, enligt min uppfattning. Har man gjort bort sig så tar man på sig detta och står för det. Inte Soc, inte. Nåväl. Det andra samtalet gick till barnens mamma. Hon öppnade med något helt oväntat:

Försäkringskassan
Hon berättade för pappan att "dom bara skrattade när han ringde och anmälde Henne". Pappan, som inte hade anmält henne, lyssnade förstummad på fortsättningen. Den handlade om att Hon visst inte skulle arbeta ikväll. Nähä, tänkte pappan. Men han bytte ämne till något mer angeläget, barnen och nästa träff.

Helgen
Mamman, nu märkbart stressad, säger att barnens pappa har synts full på stan och därför inte kan anförtros barnen. Pappan har varit nykter i veckotal, kan jag berätta. Till skillnad från Henne, som vi faktiskt har en videoinspelning på där hon är märkbart onykter mitt på blanka eftermiddagen.

Pappan påpekar att det handlar om fem timmar mitt på dagen och att han inte behöver dricka när han träffar barnen. Sen fortsätter han med att fråga om utkastet till vårdnadsutredningen, som ju inte var helt positivt vad gäller Henne och hennes förmåga att ta hand om barnen. Svaret var stilenligt: Hon har inte haft tid att läsa några papper. Såklart. De var ju inte till hennes fördel...

Busshållplatsen
Senare mötte pappan Henne på väg till det Hon nu arbetar med i kväll. Stylad. Nya kläder. Ny iPod. Svindyra stövlar. Till skillnad från barnets skodon, verkade de regntäta. Hon blev märkbart stressad och beskyllde barnet för att ha skvallrat för pappan om att Hon skulle arbeta ikväll. Och om han gjorde något åt detta, så skulle Hon anmäla honom. För vad, är oklart.

Till att börja med var det inte barnens pappa som har pratat med Försäkringskassan om Hennes oanade arbetsförmåga under pågående sjukskrivning. Någon annan med kunskaper om Hennes nuvarande liv måste ha gjort det. En person som Hon drar lätt på sig fiender, så jag är inte förvånad över detta.

Pappan svarade lugnt på beskyllningen att det finns flera sätt att få information. [Internet, till exempel. Hon syns gärna på nätet och vet förstås att det är en viktig marknadsföringskanal, men är egentligen vare sig kunnig eller intresserad av annat än att klicka runt lite här och där. Jag har faktiskt sett henne stava fel på ordet "Google", av alla.]

Slutsats
Hon är helt klart stressad av Ovälkommen Uppmärksamhet, klär hellre sig själv än barnen och Hon jobbar på som vanligt trots att hon har Försäkringskassans uppmärksamhet på sig. Det skulle inte jag göra i Hennes läge. Inte heller skulle jag låta mina aktiviteter synas så väl som Hon gör.

Däremot skulle jag ekipera barnen innan jag stylade mig själv och köpte en iPod. Men, det är klart. Hon är ju sån...

I helgen, då?

Barnens pappa kämpar på. Efter kallduschen med det märkliga umgängessabotaget i helgen som var, så har han ringt runt och nu fått tag på en kontaktperson som kan vara med vid en eventuell träff i helgen som kommer.

Personen har varit med tidigare och vet att det inte behövs någon k-person vid träffarna, men både Hon och Soc kräver detta.

Soc, ja:
Den ordinarie kontaktpersonen sade upp sig [Update: från det här uppdraget] två veckor innan helgens träff gick om intet. Soc gjorde inget för att hitta en ny, vilket pappan nu alltså har fixat själv. Givetvis har en av våra absoluta favoriter, En Viss Socialsekreterare, roll i det hela. Genom att inte göra ett dugg. Inte ens ringa pappan och berätta om det uppkomna läget.

Den människan har varit med från start, i dagarna ett år sen, och hela tiden köpt Hennes stundom bisarra påståenden, respektive stöttat Henne på alla vis. Den andra socialsekreteraren som var med då har (på egen begäran?) kopplats bort från fallet och deras chef har tydligt visat skepticism mot Henne.

Nåväl:
Det är vad pappan anbelangar klart för en träff nu i helgen i stället. Om Hon saboterar den möjligheten också, så får pappan väl ta till domstol för att kunna träffa sina barn. Undras om Hon har tänkt så långt?

Ingen gagnas av sådant, men Hon är ju den hon är, så vete fåglarna vad som kommer att ske...

04 november 2006

Fyndet på nätet

Det viktigaste först:
Genom att vägra pappan att träffa barnen utan kontaktperson, har Hon nu fått helgens träff inhiberad. Märkligt nog skulle pappan ha haft ungarna över natt lördag-söndag och kontaktpersonen varit med bara under de av Tingsrätten föranstaltade fem timmarna. Mer här. Men när det inte gick att uppbringa en k-person, så ställde Hon in. Hennes resonemang vet vi inget om, men det luktar jävelskap lång väg.

Annars
Vi har ju våra aningar om att Hon har tagit upp sin näringsverksamhet igen, trots pågående sjukskrivning. Ett inslag i detta skulle kunna ha varit den resa som Hon gjorde i början av Oktober när Hon var borta torsdag-måndag utan att närmare redogöra för destinationen. (Läs i arkivet för Oktober, i början av månaden) Resan var så angelägen för Henne att hon lät den förment farlige pappan ha barnen under tiden...

För övrigt hörde Hon inte av sig till barnen om deras välbefinnande under hela tiden, heller. Typiskt Henne. Nåväl:

Häromdan drog jag mig till minnes att Hon var iväg ungefär samma tid förra året på ett visst evenemang. Det var då Hon SMS-ade maken om hur billig spriten var där.

Tänk om..

Jäpp
Det var en smal sak att hitta förra årets evenemang på nätet. Där stod Hon till och med nämnd bland gästerna. Årets evenemang, då?

Jag bytte helt enkelt årtalet i länken i fråga till 2006 och mycket riktigt: Årets evenemang var exakt i tiden med Hennes resa. De bägge evenemangssidorna var för övrigt så gott som identiska i layout och upplägg. Programmet var sig mycket likt mellan 2005 och 06. Den enda väsentliga skillnaden fick mig att fundera.

Förra året stod alla de sex utländska gästerna på sidan med namn och allt. I år stod det bara "foreign guests". Kanske jag är lite väl konspiratorisk här, men tänk om Hon bad att få slippa sitt namn på sajten för att det inte skulle synas via nätet att Hon var på en ren arbetsresa under sin sjukskrivning?

F*n vet...

02 november 2006

24-5=19

Ingen talmagik i dessa siffror. Bara Hennes logik. Häng med nu:

Ett:
Pappan har en av Tingsrätten stipulerad träff med barnen nu i helgen. Fem timmar varannan vecka. Det har gått så bra med träffarna hittills att alla tre inblandade kontakpersonerna anser att deras närvaro är överflödig. Deras chef har däremot sagt att en kontaktperson måste närvara vid träffarna, gissningsvis därför att Tingsrätten så har stipulerat.

Två:
Mamman, vår bloggs huvudperson, har i ett eller flera SMS (Barnens föräldrars vanligaste kommunikationsform) bett om "avlastning" till helgen. Han skulle ha ungarna i ett dygn lördag-söndag. Visst. Gärna.

Tre:
Den kontaktperson som har varit ordinarie de senaste 4-5 träffarna har sagt upp sig. UPDATE: från det här uppdraget.

Fyra:
Den sekreterare som organiserar sånt på Soc är sjuk. Ingen vet om det finns någon som kan rycka in i helgen.

Fem, det bisarra:
Hon har fått korn på detta och säger nu till Soc att Hon inte kan anförtro barnen till deras pappa om det inte är en kontakperson närvarande. Hon var "orolig" för barnen om det inte var någon med, ospecificerat vad det handlar om.

Vad i allsin dar?
Just det. Kontaktpersonen skulle ju närvara i fem timmar, medan Hon har bett pappan ha barnen i 24.

De övriga nitton timmarna, då?
Tydligen har Hon inga bekymmer för att något skulle inträffa under den tiden.

Jävlas Hon?
You bet, som det heter. Hon är ju sån...

Då gör vi ett nytt försök

Under en period hade vi en omröstning om Henne i spalten till höger. Halvt seriös, ska ni veta. Sen var det någon som fuskade och lade flera röster genom att gå runt den i och för sig enkla spärr mot multiröstning som finns i de här sammanhangen. (Hur man gör sånt? Det säger jag inte ;-) Då var det inte så kul längre. Men nu kör vi igen:

Röstetalen äro nu nollställda och alla som vill är välkomna att rösta på Hennes nya liv.

Annars
...kan vi konstatera att Hon öppet idkar sin näringsverksamhet igen. Hon har mage att annonsera till och med på nätet. Hur det går ihop med Hennes snart ettåriga sjukskrivning, vore det kul att höra Henne svara på. Det skulle nog tänja på till och med Hennes aktningsvärda verbala förmåga.

Sån är Hon...

29 oktober 2006

Svenska Dagbladet -en uppföljning

Häromdagen kommenterade jag en artikel på Svenskans Brännpunkt där ett fall beskrevs som att en kvinna kunde gråta sig fram till att få in mannen på ett flerårigt fängeslestraff uten egentlig bevisning. Lite tillspetsat, men så gick den ialla fall.

I dagens SvD kommenterar, eller ska man säga bemöter, den aktuella åklagaren Gunilla Sandbom saken. Svaret står ute i högerspalten på sidan och finns inte som direkt länk. Men laddar man hem sidan i PDF-format, så står hennes svar att läsa i högermarginalen. Åklagaren skriver förstås så här:

Jag ser ingen mening med att bemöta Johan Liljenbergs skildring av hustruns roll annat än att säga att både jag och polisen har uppfattat henne som trovärdig
Överheten talar. Det här med att en av sönerna erkände att han pressades av mamman att ljuga tar Gunilla Sandbom (förstås) inte upp direkt, men hon skriver så här:
Målet innehåller dessutom bevisning utöver sönernas utsagor som styrker hennes berättelse.
Lika förstås inget om vad detta skulle kunna vara. Vidare:
Liljenbergs misstro mot hustrun vilar delvis på ett uttalande om att hon kan få sin man i fängelse hur lätt som helst. Om hustrun verkligen har yttrat dessa ord vet vi inte.
Näe. Men Sandbom et consortes "vet" ju att kvinnan är trovärdig. Liljenberg har hittat på detta, står det faktiskt att läsa mellan raderna. Sen kommer Sandbom med sin slutkläm:
Vad vi vet är att en kvinna som i åratal har misshandlats, hotats, ofredats och våldtagits av sin make, och som plötsligt känner att hon inte längre står ut, faktiskt kan få sin man i fängelse – om än inte hur lätt som helst.
Hon hade kanske lite bråttom där, åklagaren. Inte ett ord om att hustrun inledde med att lägga beslag på en tipsvinst på en miljon, eller att HD faktiskt strök det där med våldtäkt när ärendet kom dit. Jag skulle vilja vända på Sandboms slutkläm:
Vad vi vet är att en kvinna som uppger att hon hotats, ofredats och våldtagits av sim make, och som plötsligt känner att hon hellre står ut med hans pengar, faktiskt kan få sin man i fängelse - lätt som en plätt.
Att åklgare Sandbom i sin replik på artikeln helt utelämnar faktum att HD underkände våldtäktsbiten säger mycket om åklagare Sandbom, tycker jag.

Tongångarna
i kommentarerna till den första artikeln är ganska engagerade, kan man lugnt påstå. Jag får också intrycket att vår rättskipning inte längre är helt förutsättningslös när det gäller våld, vare sig det är påstått eller faktiskt, mot kvinnor.

Vi har ju erfarenhet av en rättegång och dom mot barnens pappa, där det vi kan fråga oss är om det var samma rättegång som det handlade om när vi sedan läste domen och domskälen. I princip allt som Hon kom med köptes reservationslöst av rätten. Tingsrätten till och med hjälpte till med att bortförklara Hennes motsägelser.

F*n vet om inte till och med åklagaren blev överraskad av den domen.

Låt mig få avluta med att citera ur en av kommentarna till den första artikeln i SvD:
Dock, är det alldeles klart så att alltför många verkliga våldtäktsmän går fria - men priset för sänkta beviskrav är fruktansvärt.
Det är det...

27 oktober 2006

Vårdnadsutredningsremissen -vilken läsning!

Barnens pappa har fått vårdnadsutredarens utkast. Dock bara de delar som han själv står för, alltså de samtal som pappan har haft med utredaren.

Emellertid
Utskicket börjar med en övergripande skildring av situationen. Jag misstänker att det inte riktigt var meningen att denna skulle med i utskicket till barnens pappa. Till att börja med har utredaren talat med inte mindre än femton personer, utpekade med namn och allt. Till och med den lille bodyguarden, barnens självutnämde älskling. (Undra på att barnens farmor och jag inte fick vara med). 15 pers!

Sen:
Finns det en rubrik: BARNENS SLÄKTINGAR OCH ANDRA ANHÖRIGA. Där står det bland annat så här:

Den kontakt som familjen tidigare har haft med släktingar har enligt [Henne] upphört och hon vet inte varför
Vi vet, kan jag meddela utredaren om du nu läser detta.

Därpå följer en dragning av händelseförloppet, som avlutas med att
Hon fick en instas från Soc i form av kontaktperson 13 timmar i veckan, samt uppföljninssamtal i syfte att bedöma moderns och barnens behov av fortsatta insatser i avvaktan på tingsrättens dom
Barnflicka och Bodyguard i månader. Sedan kommer något vi inte ens hade vågat att spekulera i:
I maj anmälde resurspersonen oro till socialtjänsten att det var rörigt hemma hos modern och att hon periodvis hade svårt att räcka till för barnen. I augusti gjordes en en anmälan av en privatperson som kontaktade socialtjänsten utifrån oro för hur barnen hade det. Privatpersonen var särskilt orolig för [ett av barnen] för att h*n inte skulle ha tillräcklig tillsyn och att allt inte står rätt till i hemmet
...skönt att veta att vi inte var ensamma om den åsikten.

Det här var mindre överraskande:
Kontaktpersonen anmälde att modern kommit hem berusad och att hon skulle behöva stöd och struktur i det vardagliga rutinerna
Behöva stöd. Det vet vi att Hon bokstavligen har behövt mer än en gång. Nåväl. Det sista stycket i sammanfattningen är i mitt tycke lysande:
Utredaren bedömer att modern skulle vara behjälpt av någon form av familjepedagogik i hemmet
Med andra ord: Hon kan inte ta hand om sina egna barn...

I övrigt
...så redogjorde utredaren sakligt och i det hela korrekt för pappans bild av det hela. Om det räcker, lär vi bli varse.

Hon är tydligen inte ensam

En rubrik i dagens SvD fångade vårt intresse:

Jag kan få dig i fängelse hur lätt som helst
Den liknar nämligen rätt mycket som Hon har sagt till barnens pappa medan äktenskapet brast i fogarna. Artikeln är skriven av Johan Liljenberg, överläkare i Huddinge. Den är ett inlägg på Brännpunkt och handlar om att domstolarna, ända upp till HD, mer eller mindre slentrianmässigt dömer efter kvinnans utsaga, även om det saknas stödbevisning. Därför behöver vi en fristående resningskomission, skriver Liljenberg.

Ur artikeln:
"Jag kan få dig insatt i fängelse hur lätt som helst", sa hon och gick till polisen och grät så det skvalade. Poliserna föll pladask och hämtade Lars direkt på arbetet
Polisen tipsade till och med kvinnan om det här med våldtäkt i äktenskapet. Killen hade därefter inte en chans. Hans fru PAS-ade barnen att vittna om icke-händelser, grät i rättegångarna ända upp i HD och han sitter nu inne på två år för en påstådd misshandel. (HD underkände en närmast bisarr våldtäktsanklagelse). I fängelset fick han post:
...ett brev från sonen där han är djupt ångerfull för att han ljugit i förhören och berättar att modern fått honom till detta genom att tjata i timmar om vad han skulle säga
Typiskt PAS-beteende. Och vad vi tror att Hon har utsatt sina barn för.

En scen
Barnens farmor drog sig till minnes en sak från rättegången: När berättelsen i ett videoförhör med ett av de "misshandlade" barnen närmade sig ett visst ögonlick, lutade sig barnens pappa mot sitt juridiska ombud och viskade att nu kommer Hon snart att börja gråta. Mycket riktigt.

Barnet berättade om något och Hon både snyftade och hulkade. Tillräckligt för att alla i salen skulle få budskapet, men inte så mycket att det störde.

Pappan dömdes sedan till villkorligt och helt osannolika skadestånd enbart på Hennes osammanhängande och ständigt ändrade berättelser. Liksom fallet i artikeln, var det kvinnlig majoritet i rätten också här. Inga fler kommentarer om detta.

Hela artikeln finns att läsa här. Smärtsam läsning för oss, lik det som pågår i vår närmiljö...

25 oktober 2006

Vårdnadsutredningen dröjer

Pappan har fått veta att resultatet av vårdnadsutredningen dröjer några veckor. Vårdnadsutredaren säger att det beror på att det är så många inblandade att prata med, men vi spekulerar ju förstås i att de väntar på att domen i misshandelsmålet ska vinna laga kraft.

Det blir i så fall inte till pappans fördel. Han ska iallafall (liksom Henne) få en preliminär version för kommentar om någon vecka eller två.

För övrigt
Pappan har ett nätverk som ställer upp för honom. Barnens mamma har inget alls, hon har till och med brutit med sin släkt. Vi, barnens farmor och jag, trodde nog att samtal med närstående ingick i en vårdnandsutredning. Men icke. Vi får inte vara med. Trist...

23 oktober 2006

Umgängessabotage

Jag kan inte kalla det som hände igår för något annat. Nej, det var inte Hon som konstrade. Det var det äldsta barnet. Pappan hade en femtimmarsträff med barnen och den här gången var de i badhuset. Allt gick bra ett par timmar. Sen hände det.

Det äldsta barnet avbröt leken i badet och förklarade att det skulle hem. Basta. Pappan suckade och tog dem till fiket, trots att de andra barnen ville fortsätta i badet.

Kidnappad!
Barnet ombads att ta hänsyn till de andra i sällskapet, men nej. Det skulle hem! Pappan drog på det hela, och då klargjorde barnet för en funktionär på badet att det var kidnappat av sin pappa. Funktionären kallade förstås på förstärkning och snart stog pappan där med ett antal vakter omkring sig. Hur nära det var att polis tillkallades vet jag inte, men det stod omsider klart för personalen att det inte var frågan om en kidnappning.

Till slut sattes barnet på bussen och de andra tillbringade därpå en givande stund i en leksaksbutik. Det trilskande barnet insåg för sent att det inte skulle bli någon present för egen del, så det blev en rätt snopen hemfärd.

Sedan träffen var över och alla hade kommit hem, så ringde det äldsta barnet upp pappan och skällde ut honom för det inträffade och för att inte ha fått någon present. Gissningsvis med en belåten mamma som påskyndare. Hon har en roll i det här...

Vad står på? Bara ett av barnen konstrar?
Jäpp. Och det har hänt förut. Jag har en teori. Hon har tidigare visat tecken på det som kallas PAS, Parental Alienation Syndrome. I korthet handlar detta om att barnen ska fjärmas från sin pappa. Och Hon har lyckats med det äldsta, som alltså verkar ha tagit ställning för Henne i konflikten mellan föräldrarna. Läs om PAS i länkarna här till höger. En bra artikel i DN från mars 2003 står att läsa här.

Historik
Fram till i våras någon gång var barnet helt normalt. Sedan kom en omsvängning, som vi faktiskt kan låsa (tidsmässigt iallafall) till en händelse då pappan stötte på det aktuella barnet på stan. Det var en glädjestund, ska ni veta.

Det var också under ett skede i separationsprocessen då Hon fullkomligt brann av hat till barnens pappa. Han skulle tillintetgöras och inget nådigt fick sägas om honom. Det var i samma veva som Hon fantiserade ihop ett besöksförbud på pappan gentemot barnen och började ringa 112 om detta.

Då måste det överlyckliga barnets hemkomst ha väckt en vulkan. Förhoppningsvis fick barnet i fråga inte direkt stryk, men vi vet att Hon har örfilar i sin arsenal...

Mamman är också en ihärdig och påstridig typ, det vet alla som har haft med Henne att göra. Då är det inte så konstigt att barnet har konverterat till Hennes lära. Det här med kidnappningen vittnar om en i sanning nitisk konvertit.

Vi, för vår del, anser att barnet behöver hjälp. Snarast. Barnet mår inte bra. Det är inte längre samma människa som för mindre än ett år sedan. Pappan ska kontakta Soc om detta och ett par andra saker vi inte kan skriva om här. Hoppas att någon ingriper.

Mamman lär inte göra det...