08 oktober 2006

Folksamling

Ännu en skitlång postning som strider mot allt vad bloggkonvenans heter, jag vet. Men bloggen som ni läser är ett sätt att dokumentera förloppet för barnen när dammet har lagt sig och de har växt upp. Hav fördrag:

Som jag spekulerade igår, så blev det så att alla var på plats i pappans lägenhet samtidigt. Nästan, iallafall. Pappans farmor hade förkylningsförhinder. Annars var barnens farmor och jag där när kontaktpersonen kom, och sen kom också den som leder vårdnadsutredningen.

Det är i och för sig inte pappans förtjänst, men hans 2½:a är en i princip optimalt planerad lägenhet. Det är fullt möjligt att ha alla barnen där om man tänker till, och det har han gjort. Vårdnadsutredningsledaren var storligen imponerad av hans sätt att ta vara på ytor, vinklar och vrår. Och att pappan hade sett till att ta med sig leksaker och annat från bodelningen, så att barnen inte satt och glodde i en vägg eller på TV-n. (Vilket Hon förmodligen hade aviserat)

Bredbandet visade sig vara smalband igår. Det tog alldeles för lång tid att komma in i spelen på Cartoon. Pappan ringde kundtjänst och en omstart senare hade han bättre fart (och högre kostnad. ("Det får man ta")) på abbonnemanget.

Det är söndag idag, och barnen har varit där med början (en del av skaran) redan i torsdags. Alla var på plats i fredags, och i morgon bitti tar pappan dem till skola och dagis. Sen tar mamman, denna bloggs Hon, över barnen igen. Hon har varit på en (arbets?)resa några dar och kunde bara inte ordna passning utan pappans hjälp.

Jag körde hela gänget till bion en bit bort igår. Bilåkning finns inte i barnens vardag, så bara det var kul. Liksom min GPS, som jag dagen till ära lät prata om väganvisningarna på danska av alla språk. Stenkul. Under färden hem föll lite information ut:

Ett av barnen behöver särskild uppmärksamhet i skolan av en anledning vi inte ska gå in på här. Denna uppmärksamhet fanns i våras men inte längre. -Varför? [Axelryckning] -Därför.

Från andra håll vet jag att denna typ av omsorg är en kostnad som många skolledare skyggar inför. Och att barnets skolledare inte är vare sig handlingskraftig, självständig eller stark vet vi sen tidigare. Titta bara i arkiven för mars-maj i spalten till höger, så får ni se.

Trist att höra. Det handlar om resten av barnets liv och om en omsorg som kan underlätta detta väsentligt. Vad gör mamman i ärendet? Ingenting, vad jag kan förstå...

Ringrost
Det var i julhelgen 2005 som pappan hade hand om allihopa senast. Han håller med om att det är ansträngande, men det går bra. Det var ju inte precis igår han hade hand om hela gänget. Barnens interna relationer är annorlunda, märkte han. Liksom att deras interna konflikter kunde yttra sig ganska hårt. (Inte slagsmål, men ändå. Tuffare, helt klart. Råare tongångar) De inbördes konstellationerna var annorlunda.

Uppfostrar dom sig själva?
Vi såg och hörde en del saker som förvånade oss. Så här var dom inte förut. Barnen har levt under Hennes regim sedan nyår, tio månader nu. Hur hanterar hon dem egentligen? Jag drog en replik från ett tidigare möte till minnes:

Mamma bara jobbar
Jobbar? Hon är ju sjukskriven. Nåväl: Barnen verkar ha ett enormt fysiskt kontaktbehov. Särskilt de yngre. Plåster är bara förnamnet när de håller på. Ett rejält bråk visade sig handla om att ett barn tyckte att pappan ägnade sig mer om ett syskon. Barnet i fråga blockerade mycket riktigt sitt syskon från pappan medelst handgripligheter.

Barnen bråkar om fysisk kontakt! Jag baxnar och mår sedan lite illa, faktiskt. Hur mycket fysisk känsla och närvaro får de i Hennes nya liv? Man börjar verkligen undra.

Sista gången
Vi tyckte att det var lite märkligt att kontaktpersonen skulle närvara i fem timmar under en helg på med 72 timmar med barnen. Det tyckte kontaktpersonen också. Vi fick veta att det här var pappans sista träff med barnen med en kontaktperson. Dels hade det ju gått så bra alla gånger, och dels hade Hon ju anförtrott barnen åt pappan för en hel helg, och det hade också gått bra.

Vårdnadsutredningsledaren
...gav ett gott intryck på mig. Inget stelt observerande här, inte. Deltaga var ledordet. Plus lite snack med pappan som berättade om sin planering och och allt annat han hade gjort för barnen. Själva antydde vi lite diskret att vi hade satsat på en bil med lite fler säten för pappans och barnens skull, vilket förhoppningsvis gick in. Mamman har nämligen ingen som bryr sig om henne, har Hon sagt. Och vi har ingen anledning att tvivla på detta.

V-ledaren är nu förhoppningsvis på det klara med att pappan, till skillnad från Henne, har ett nätverk till stöd. Ekonomiskt, javisst. Det är inget att hymla om. Men också med konkreta och praktiska saker ställer vi upp på. Transporter och dansktalande GPS-er till exempel...

Ett sista gnäll i en alldeles för lång postning
Vi har suttit i Tingsrätten och hört Henne uttrycka "stor oro" för barnen under de tilfällen förra hösten som Hon lät pappan ensam ha barnen. Tror ni att Hennes "stora oro" fick Henne att ringa eller SMS-sa (snål är Hon) om läget under de här dagarna?

Rätt gissat.

Hon har inte hört av sig. Kanske Hon hade annat för sig. Det tror jag.

Skit samma.

Sån är Hon...

2 kommentarer:

K sa...

Nu har jag läst klart hela bloggen. Den har gjort ett otroligt stor intryck på mig och följer den nu med spänning, oroad spänning. Hoppas verkligen att den här historien löser sig - till det bättre. För barnens skull.

Plastfarfar sa...

Tack för dina ord! Vi är också oroliga, kan jag berätta. Att den här historien löser sig till det bättre hoppas vi med, men det är ju myndigheterna som har sista ordet.