25 oktober 2008

Helt enkelt för jävligt

...och för en gångs skull är det inte mamman som har agerat. Det är denna gång samhället. Myndigheterna. Nu i frivårdens gestalt.

Ledig helg
Den här helgen är pappan ledig. Han hade arrangerat för att två av barnen skulle ha kommit över i dag lördag och till och med övernatta. Detta är helt enligt tingsrättens beslut om umgänge. Dock:

I torsdags ringde pappan sin handläggare på frivården och frågade om det gick för sig att han träffade de två i helgen. Pappan fick inget direkt svar, handläggaren skulle höra sig för först. I går ringde h*n och sade att eftersom ett av dem var målsägare i den dom som gav pappan fotboja, så får pappan inte träffa det barnet. Vi tar det en gång till:

Pappan får inte träffa de barn som mamman och därmed samhället hävdar att han misshandlat (ett nackgrepp respektive en knuff!) under strafftiden. Handläggaren var lite ursäktande och sade att om h*n hade fått bestämma, så hade det varit okej. Men nu har tydligen en jurist(?) på stället talat. Träffen är inställd. Det målsägande barnet i fråga blev förstås skitlesset när pappan ringde och berättade vad som gällde. H*n hade verkligen sett fram emot att få vara med pappan.

Att luften har gått ur pappan —och oss— är ingen överdrift, om man säger.

Varför inte de barn som inte är målsägare?
En bra fråga, som det heter. Det skulle i så fall bli de två yngsta, som inte själva kan ta sig till pappan. Visst skulle jag kunna köra dem, men tänk på att pappan får vara ute bara två timmar de dagar han är ledig. Då blir det svårt när ungarna vill ut och leka.

Dessutom kom det här beskedet för nära inpå det planerade umgänget. Sånt spelar in.

Man tappar sugen.

20 oktober 2008

13/45

Tretton dagar avverkade med fotboja och 45 kvar. Barnens pappa har kommit in i den av elektroniken så inrutade tillvaron, men särskilt kul är det inte. Han har passat alla tider (en gång fick han gå och vanka i kvarteret ett tag för att inte komma hem för tidigt) och blivit kontrollerad två gånger, bägge den första veckan.

Soc
Jag har glömt att berätta Soc hörde av sig inför perioden med fotboja. Det var en tjänsteman som ringde upp och förhörde sig om det här med att pappan inte kan ha barnen under strafftiden. Pappan förklarade att han inte får var ute mer än två timmar (tre fr.o.m November) på sina lediga dagar, och då kan det gå åt pipsvängen om det händer något med barnen som kräver pappans närvaro.

Varför skulle Soc intressera sig för en sådan sak? Svaret är givetvis att mamman har klagat på att hon har barnen veckan runt den här tiden och förmodligen begärt avlastning de helger pappan skulle ha haft dem.

Nå?
Vad vi vet, så fick hon inte detta. Pappan talar ofta med barnen på telefon och inget om några nya vuxna i deras närmiljö har framkommit. Inga nygamla heller, för den delen.

Ett av barnen ringde sin pappa i förra veckan och bad om råd: Ena örat var på väg att vaxa igen. Det självklara rådet blev förstås skolsköterskan. Den självklara frågan är varför barnet bad pappan om hjälp. Räknas inte mamman när det gäller?

Brevet till pappa
Pappan har också fått brev, ett alldeles äkta på äkta papper handskrivet sådant, från ett av barnen. Där berättar h*n om hur mycket h*n längtar efter sin pappa. 'Jag gråter varje dag', står det också.

Sånt går rakt in.

14 oktober 2008

Barnens pengar

Det är alltid lika deprimerande att skriva om barnen och pengar. Om de över huvud taget får några av Henne, så är det inte som veckopeng. Den enda veckopeng de ser, är den från Barnens Farmor och mig när de är hos pappan. Andra tillskott som har kommit från olika släktingar har de plötsligt slutat att prata om. Vi vet att vid åtminstone ett tillfälle har ett kapital bara gått upp i rök.

Skadeståndet
Och nu har de två äldsta fått —inte bara efter sina förhållanden— en hel del pengar. Pappan fick ju inte bara fotboja för den påstådda misshandeln, han erlade ett avsevärt skadestånd också. Mer än sex tusen var blev det med ränta och allt. Jag spekulerade i att Hon inte skulle ge barnen räntan och i stället lägga beslag på den själv, men det var fel. Barnen har fått rätt belopp, men det står inte på egna konton. Pengarna verkar sitta på mammans vanliga konto. Högrisk. (Vi försökte att få pengarna till spärrade konton, men det blev avslag. Beloppen var för låga, om jag minns rätt)

Större delen av mammans skadestånd bör ha gått till skuldsaneringar av olika slag, och så har Hon förstås synts både på Systemet och i krogsvängen. Men det har blivit lite nytt hemma också. Ett par möbler såldes på Tradera såg vi, och det har köpts lite grejor till lägenheten. Barnen fick välja några nya möbler till sina rum. Som de sen fick betala själva.

Sån är Hon

12 oktober 2008

F-notiser

Pappan skulle ha haft barnen den här arbetsfria helgen, men det gick ju inte på grund av fotbojan. I stället har han fått vara inomhus och bara tillåtits vara ute under två timmar i går respektive i dag.

Kontroller
Det har redan varit två kontroller. En ganska sent på kvällen i onsdags —dagen efter han hade 'bojats på'— och en tidigt på förmiddagen i dag, söndag. Ett par personer kom upp och pappan fick blåsa i en alkotestare. De som kom i förmiddags väckte honom faktiskt klockan tio på förmiddagen, så de tänkte väl att det kunde bli ett dagen efter-resultat. Icke. Pappan vet att hålla sig nykter. Han är bara trött de här dagarna. Mycket trött.

Jobbet
Pappans arbetsledare och den högste på stället är informerade om bojan. Häromdan kom han att vara i enrum med dem, och visade dem bojan (en diskret utbuktning under strumpan) och berättade lite om den. En av dem började faktiskt skratta och sade att det här skulle h*n vilja ha på sina tonåriga barn. De har lärt känna pappan och visar honom stöd och sympati.

Hemmet
Har man inget annat för sig än att behöva vara hemma när man inte jobbar, så hittar man på något att göra. Pappan ska dana om i lägenheten, flytta runt hyllor och möbler mm så att det passar bättre när han sedan har barnen igen. Helgen före 'påbojningen' var vi även förbi hans hobbylokal och körde hem delar av den verksamheten till pappans våning. Ett av rummen i 2½-rummaren är nu i praktiken en Hobbylokal Light, skulle man kunna säga.

Humöret
Inför den här perioden var pappan nedstämd. Han mådde inte alls bra. Det gör han egentligen inte nu heller, men bland annat en värnplikt som elitsoldat har lärt honom att det inte är helt fel att gilla läget, som det heter. Hans humör är bättre nu än före 'påbojningen' och han tacklar de nya omständigheterna konstruktivt och någorlunda positivt.

Barnens Farmor och jag är inte heller särskilt glada. Dels för pappans skull och framförallt för att vi knappast kommer att få träffa barnen under de 58 dagar som pappan ska ha bojan.

Henne
I torsdags kom det ett förment omtänksamt SMS från mamman. 'Hur mår du?'. 'Bojad',svarade pappan bara. 'Ja vi vet, men hur mår du '. Pappan svarade inte på detta.

Först gör Hon sitt bästa för att få honom dit han är (för barnen var det länge en sanning att pappan skulle låsas in på ett fängelse), sedan låtsas hon bry sig om honom och hans situation.

Man mår illa.

08 oktober 2008

Dagen F

...var igår. Det här är tungt, ska ni veta. Det känns som den mardrömslika våren 2006 om igen. Då var det Hon som kränkte och förnedrade pappan. Nu är det samhällets tur:

F som i fotboja
Pappan är dömd till tre månaders fängelse och ett skadestånd som vi inte sett maken till för liknande brott. Skadeståndet, totalt 45.000:- plus dröjsmålsränta (som räknas från domen i tingsrätten till dess att Hovrätten fastställde beloppet) är betalt till mamman, 35', och de två äldsta barnen, 5' var.

Nu är det dags för fotboja i åtta veckor. Han kommer att stå under Frivårdens elektroniska övervakning med sporadiska kontroller i hemmet och på arbetsplatsen. Han får alltså jobba som vanligt. Mer om detta nedan.

Vad har karln gjort?
Han har misshandlat Henne och två av barnen i november 2005. Det låter väl? Misshandeln är inte styrkt av vare sig vittnen eller läkarintyg. De två vittnen som åberopades kunde berätta om likalydande telefonsamtal från Henne. Ett av barnen berättade om ett nackgrepp och det andra om en knuff av det slag man lätt delar ut när man leker.

Det går att påstå att tings- och Hovrätterna gick helt på Hennes obestyrkta uppgifter och att de köpte hennes förklaringar om att hon var för chockad för att dokumentera slagmärken som enligt hennes utsago satt kvar i veckor.

Det går att påstå att både Barnens Farmor och jag har tappat tron på det svenska rättsväsendet.

Fotboja?
Teknik: Själva bojan är en manschett som fästs runt ena vristen. Den innehåller en liten sändare och i bostaden monteras en eller flera mottagare. På detta sätt så 'vet' sändaren mottagaren om pappan är hemma eller inte. Sändaren Mottagaren är ansluten till telenätet via det vanliga jacket och ringer sina hussar om pappans manschett inte ger utslag. Larmet går givetvis om man gör någon som helst åverkan på boja eller mottagare.

Uppgifterna om att man inte får använda internet är felaktiga. Det är så bara om man använder modem, vilket knappast någon gör nu för tiden. All utrustning, t.ex fax och telefonsvarare(!), som ens teoretiskt kan blockera telefonlinjen måste kopplas bort. Och pappans internetanslutning är godkänd i sammanhanget, vet vi.

Regler: Till att börja med är bojan något man ansöker om, och man får inte vara dömd till mer än 6 månaders fängelse. Och så måste man ha fast anställning. Pappan har haft genomgångar med frivårdens tjänstemän där man har gått igenom hans arbetstider och busstidtabellerna i detalj. Utifrån detta sätts det tider som det är tillåtet att inte vara hemma.

Det finns en person på pappans jobb som är insatt i ärendet och som frivården kontaktar för att kontrollera om han är på plats eller inte. Uppstår det förseningar i resandet så måste pappan ringa omedelbart och varsko. Frivården kontrollerar förstås påståendet med lokaltrafiken.

Kommer pappan hem mer än fem minuter för sent eller för tidigt utan att ringa (tjänstemannen visste inte varför det var så) kan pappan förlora rätten till fotboja och få avtjäna resten av straffet på anstalt. Ger en alkoholmätare utslag vid ett oaviserat hembesök blir det samma sak.

Han får vara ute tre timmar de helger han är ledig och han får tid till tvättstuga och att handla mat, två timmar varannan vecka respektive en timme i veckan vad jag har förstått. (Det kan vara fel i detaljerna här. Jag återkommer i så fall)

Barnen?
Tjänstemannen på frivården hoppade till när barnens pappa berättade att mamman erbjudit sig att ta barnen till honom de helger han har umgängesrätt (och underförstått flera dagar än så). I alla papper är ju pappan en familjetyrann och våldsverkare, så det där måste ha kommit oväntat. Nåväl:

Pappan vågar helt enkelt inte ha barnen en helg med övernattning. Han får bara vara hemifrån i tre timmar. Släpper han ut barnen och det händer något som han behöver hjälpa till med, så riskerar han att förlora bojan och att få avtjäna tiden på anstalt i stället. Att tvinga barnen att vara inomhus två dygn minus tre timmar går ju inte. Han har pratat med barnen om läget, och de är införstådda med att de inte kommer att kunna träffa honom på en tid.

Vi har erbjudit oss att ta barnen till pappan några timmar när det passar, och vara med (eller i närheten) så länge det varar, men pappan vill inte bestämma något ännu. Han vill känna på läget först. Sen får vi se.

Mamman?
Jag bryr mig inte. Som man bäddar får man ligga. Det är hennes lögner och strävan att förstöra pappans liv som har lett till det här. Hon ligger förmodligen på Soc som en igel om avlastning och kontaktfamilj, men än så länge utan resultat, vad vi vet.

Nu får Hon ta hand om barnen veckan runt i två månader. Hoppas för barnens skull att hon klarar av det.

05 oktober 2008

Sista chansen

Den här veckan har pappan träffat barnen i olika grupperingar så gott som varje dag. I torsdags tog han till exempel hand om tre av dem efter skolan när det fjärde, det yngsta, var med mamman hos en tandkirurg. H*n hade varbölder i munnen som bara kunde tas bort med operation, ett resultat av Hennes omsorg om barnens munhygien. Ingreppet var så omfattande att barnet fick sövas. Upppdatering: operationen innefattade även borttagning av 4-5 tänder på olika ställen i munnen.

Pappan har sorgset noterat att tandborstning inte längre hör till de dagliga rutinerna för barnen. Då blir det så här.

Kors i taket
Då, i torsdags, tog pappan de tre till ett hamburgeri. Mamman skulle stå för kostnaderna hette det. Jag trodde att det skulle bli som vanligt, först att hon skulle 'betala senare' och sedan bara strunta i sin utfästelse. Där hade jag fel. Pappan fick igen sitt utlägg samma dag!

Sista chansen?
Lite överdriven formulering, kanske. Men barnen vet nu att de knappast kan träffa sin pappa på två månader. På tisdag får han nämligen sin fotboja. Då tillåts han bara att ta sig till och från jobbet och får inte lämna hemmet på sin fritid. Att ta hand om barnen under de premisserna går bara inte. Transporterna skulle i och för sig jag kunna ta, men barnen skulle inte kunna gå ut och leka på gården och de gemensamma skogspromenaderna är bara att glömma.

För mammans del innebär det att hon blir av med den avlastning hon så hett eftertraktar. Som grädde på moset så har Hon inte längre sina hemmahosare, två socionomer som stött henne i sin strävan att själv kunna klara sin vardag. De gjorde sin sista insats förra veckan.

Hennes enda avlastning de närmaste åtta veckorna blir att Soc skickar fram någon som tar ut det äldsta barnet på promenad/aktiviter två timmar i veckan. Varför just detta barn och av vilken anledning h*n anses behöva stöd, vet vi inte.