12 december 2006

Brevet till Soc

I helgen fick vi veta att barnen inte får någon frukost hemma. Inte ens klockan elva på förmiddagen, lunchtid för många, hade de fått något att äta den dagen. Vi fick också höra att det är så även vanliga dagar hemma hos Henne och barnen. Horribelt!

Vi är maktlösa då Hon har tilldömts vårdnaden, om än interimistiskt. Det enda vi kan göra är att kontakta Soc. Det blir tredje gången, faktiskt. Jag valde att göra detta i vanlig brevform för att det sättar andra spår i verksamheten än telefosamtal och mail, som våra myndigheter tenderar att inte diarieföra på samma sätt. Kanske skrivelserna gör nytta i framtida förhandlingar, vem vet? Nåväl. Det här ligget i posten till Soc:

Sedan snart ett år har [Hon], [personnummer], boende på [Adress] ensam tagit hand om de fyra barn hon har tillsammans med [barnens pappa], [personnummer]. Vi, barnens farmor och hennes sambo, har både den 13 och den 27 november skrivit och uttryckt vår stora oro för hur de har det. I helgen fick vi anledning att återigen uttrycka vår oro och våra tvivel på [Hennes] förmåga att ta hand om barnen:

Vid en av de av Tingsrätten stadgade träffarna i lördags hämtades barnen av kontaktpersonen, NN, klockan elva och åkte buss med pappan. Redan i bussen började de på dagens matsäck som egentligen var avsedd som lunchmat. De hade inte fått någon mat hemma på hela förmiddagen!

[Pappan] frågade om detta inte var en engångsföreteelse, trots att vi ofta har noterat att barnen är hungriga vid början av en träff, och han undrade om de fick frukost vanliga skol- och dagisdagar.

-Nej, kom svaret. ”Det hinner vi aldrig”

Att [Hon] är kroniskt sen är ingen nyhet för vare sig oss eller de inblandade skolorna och dagisen. Men att hon underlåter att ge barnen möjlighet att äta frukost på morgnarna och att de ändå är sena till dagis tycker vi faktiskt är mycket allvarligt.

Återigen vill vi uttrycka vår mycket stora oro för barnen och deras välbefinnande. Vi vill påminna om att vårdnadsutredningen skildrar ett hem i något som liknar anarki, liksom att [Hennes] alkoholmkomsumtion av vårdnadsutredaren skildras som alarmerande stor.

En bagatell i sammanhanget kanske, men ändå en indikation på att allt inte står rätt till, är att det [ålder]-[äldsta barnet] numera klipper håret på sina syskon. Resultatet på [ett av dem] är vad vi kallar ”pottklippning”. En besparing, förvisso. Men inte en bra sådan.

Vi har alltså skrivit två gånger tidigare i detta ärende. Vi har ännu inte fått något svar, eller märkt någon reaktion på det vi har reagerat på. Därför vore vi tacksamma om vi denna gång finge ett svar från [det aktuella socialdistriket]. Det räcker med att få veta att ni är medvetna om läget, vilket vi utgår från att ni är.

Hälsningar
[Våra namn med adress och kontaktinformation dag- och kvällstid]
Brevet är på väg, så jag får skämmas för en felstavning eller två. Avslutningen kunde vara bättre tycker jag också så här efteråt.

Men budskapen att ungarna far illa och att Soc gärna får bekräfta våra brev går nog fram.

2 kommentarer:

hedgehog-sara sa...

Det gör mig ont att läsa det här, jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för de här barnen...
Svänga med trollspöt eller vad som helst.
Jag tänker på er ofta iallafall.

Plastfarfar sa...

Sväng ditt Trollspö och tänk på barnen.

Det värmer, ska du veta