31 december 2009

Gott nytt år?

Jag är frestad att återigen reprisera Nyårsönskningarna från 2006-08, men mycket är sig olikt sedan dess. Det stora är att pappan är arbetslös och att han har åbringats ett underhållsbidrag för 2010 som är baserat på 2008 års inkomst.

Annat som är nytt sedan dess, är hur mycket han egentligen har barnen. Den senaste månaden handlar det om två av dem hela tiden, i varierande konstellationer. Och —hör och häpna!— mamman verkar vara på kant med Soc och har så lite med dem att göra som det går utan att bli av med bidragen sina.

Till Hennes fördel måste jag nog också nämna att levernet inte är fullt så onyktert längre, men alkoholfri är hon definitivt inte. Fyllan värmer bäst, som Nationalteatern sjöng.

En sak som inte är ny, är att mamman vägrar matpengar för de barn som är hos pappan. Ett drakoniskt 'Jag har inga pengar' biter av alla diskussioner i den vägen. Att hon faktiskt uppbär bidrag som innefattar mat till barnen struntar hon i. Men pappan ska nu börja anteckna när han har vilka barn och sedan skicka in materialet till Soc Försäkringskassan (Som i sin tur kommer att reläa det till Henne för vidimering. Gissa vad hon gör då?)

I kväll har pappan två av barnen hemma. De ska äta gott, softa lite och knalla iväg lite raketer på kvällskvisten. Barnens Farmor och jag ska äta oxfilé, dricka skumpa och hålla oss vakna över tolvslaget.

2010-önskningar

  • Pappan får ett arbete
  • Barnen får delad vårdnad, så att pappan får mer att säga till om
  • Barn får den medicinska omsorg som mamman slarvat med att sköta
  • (För egen del: Ett positivt resultat av nästa årskontroll efter canceroperationen)
Gott Slut och Gott Nytt!
/Plastfarfar och Barnens Farmor

27 december 2009

Julen var bra -sen då?

Trots en del orosmoln så föll julen alltså väl ut. Repliken "min bästa julafton någonsin" från ett av barnen smickrar iofs, men jag misstänker att den fälls varje jul. Hursomhelst:

Pappan har i kväll lämnat tillbaka barnen till Henne. Barnen har för första gången i sina liv firat jul någon annanstans än hemma hos Henne, och det borde kanske ha känts lite tomt för henne, tänker man. Icke.

Inte en endaste gång mellan den 24 mitt på dagen och i dag den 27 har mamman hört av sig till något av barnen, vare sig per telefon eller SMS (Det är inte ovanligt att hon gör det under vanliga helger). Inte en endaste krona i matpengar har hon heller bidragit med för de här dagarna. "Jag har inga pengar", är hennes ständiga ursäkt. Det har inte pappan heller, men det biter inte på Henne. Det är syndast om henne själv. Låt bidragen flöda och strunt i att pappan försörjer barnen i princip halva tiden!

2010
blir ett mörkt år för pappan. Han är fortfarande arbetssökande och har fortfarande inte fått något jobb. A-kassan är vad den är —definitivt inte doserad för fyra barn på nästan halvtid— så när Försäkringskassan hörde av sig om ett underhållsbidrag som är baserat på 2008 års inkomst som ska dras på den A-kassa han har i dag, så blev det jobbigt. Skulderna växer.

Såklart är vi där, men stormrika är vi inte.

25 december 2009

Julafton

...blev en höjdare redan från start. Pappan hade tutat i barnen att de skulle passa tiden exakt när jag rullade fram och hämtade dem utanför Hennes bostad. För kanske första gången någonsin höll alla tiden och mamman strulade inte till det heller, något hon annars brukar göra.

De var lite oroliga till en början, men harmonin infann sig vad det led och alla konflikter ebbade ut. Berget av julklappar under granen var det största någonsin. Det var till och med så att barnen själva tyckte att det var lite mycket.

När ska vi äta? När får vi klapparna?
Vi äter när maten är klar, svarade tre hårt arbetande vuxna. Sen röjer vi undan och sen blir det klappdags. Så blev det. Som icke-veganer fick Barnens Farmor och jag skämmas lite eftersom vi åt i omgångar på ett helt annat sätt än de övriga fem runt bordet. De satt färdigätna och betraktade oss äta skinkan och köttbullarna som vi rundade av med.

Kuppen
Ungarna hade utnämt mig till tomte, men när det blev dags försvann Barnens Farmor till badrummet och kom ut draperad i sin röda morgonrock och en fånig tomtekepa som ICA hade slumpat för en tia. Det blev succe.

Barnen fick det de hade önskat sig och lite till. Vi vuxna hade inte önskat oss något, men fick en hel del resultat av olika barns mödor. Eftersom Barnens Farmor och jag hade gett varandra nya möbler till vardagsrummet tidigare i höst, så hade vi kommit överens om att inte ge varandra något i jul. Men barnen skulle ju undra, så vi hade köpt något vi ändå skulle ha skaffat —en sladdlös dammsugare och en ny eltandborste— som serverades som klappar.

Disney
Klapputdelningen tog tid. Klockan blev tre. Vi traditionsbundna vuxna, svältfödda på tecknat i unga år som vi var, ville förstås se. Barnen med mer än en Disney Channel och hur mycket tecknat som helst i sina liv var mer likgiltiga. Vad göra?

Efter tjugo minuter klarade jag inte längre av det. Jag slog på TV 1 utan ljudet och lät Absolute Christmas skvala i högtalarna medan Disney snurrade på i TV-n. Det funkade ganska bra, faktiskt. Annars höll jag mig mer i bakgrunden —sippandes på en Linieakvavit— medan de andra öppnade julklappar för brinnande livet. Jag såg en familj igen, kändes det som. Det var skitmysigt.

Kvällen
När våra gäster hade åkt hem till pappan i en taxi, stöp vi två som klubbade oxar och sov middag en timme, tittade förstås på Karl-Bertil (som jag har sett allt sedan starten 1975) och softade i största allmänhet.

Det var en bra julafton.

23 december 2009

Så gick det

Jag berättade att Hon hade skickat ut det äldsta barnet i kylan och hotat med att h*n inte skulle få vara med på deras julfirande i kväll. Läget när detta skrivs, är att pappan är beredd att ha barnet i kväll och att h*n vet att det bara är att ringa pappan om det blir jobbigt igen, så softar de tillsammans i kväll. Mamman har några släktingar på besök och de firar julafton i kväll den 23 eftersom:

Barnens pappa ska hämta dem på julafton och sedan ha dem hela långa helgen. (Vi tror att mamman reser bort, men inget är sagt ännu).

"Vi ska fira riktiga julafton hos er!"
Det är ett av barnen som glädjestrålande som sade så till sin farmor. Just det. Pappan hämtar alltså barnen och de åker hem till oss på julafton för att fira här. Iden var pappans, men ungarna älskar tanken. "Riktiga" julafton har annars firats i Hennes bostad i hela barnens liv, först med och sedan utan pappan. Oss har de hälsat på någon av dagarna efter.

Vår julmatlista har sett lite annorlunda ut. Soyakorvar, till exempel, har aldrig förekommit på något julbord som jag har varit i närheten av. Eller Broccoli (faktiskt!), men får man hem ett koppel veganer så får man.

Julklappar i alla hörn
Julklappsöverlämningen sker alltså hemma hos Barnens Farmor och mig. Seden på pappans sida bjuder att julklapparna — liksom födelsedagspresenterna— är rena beställningsverk, men vi tror oss nog ha fått till en överraskning eller två.

Med gardering för det äldsta barnet ser det för en gångs skull ljust ut inför julen.

21 december 2009

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Mamman ringde barnens pappa tidigare i dag. Hon nästan skrek fram att han måste ta det äldsta barnet NU! Orsaken var att barnet 'bara satt där' när h*n skulle städa inför några släktingars ankomst i kväll.

Pappan förklarade att han hade mycket att göra och att han tyvärr inte kunde (Hade barnet själv ringt, så hade det inte varit några problem). Mamman gick på, men kom ingen vart. Så hörde pappan mamman ropa detta i luren:

Gå UT. Du får inte fira jul här!
Detta var till det äldsta barnet precis innan samtalet bröts. De ska jula den 23, är det tänkt. Pappan blev bestört och känner sig nu taskig som inte välkomnade barnet. Men både Barnens Farmor och jag tycker att han gjorde rätt. Han kan inte låta mamman köra honom som hon vill och anpassa sig efter hennes nycker. Och, som sagt, barnet själv ringde inte. Då hade pappan agerat annorlunda.

Gissningsvis så får dessutom barnet i fråga vara med på Hennes julfirande i övermorgon, men vilken inledninng på julen det fick.

Grym bestraffning
Det här att Hon skickar ut barnen från hemmet är inget nytt. Jag såg det första gången 2004, och det var redan då helt klart ett vanligt fenomen för barnen. Själv hade jag svårt att förstå vad som hände innan det då bestraffade barnet lomade iväg ut i regn och rusk. I dag var det snöigt, blåsigt och kallt ute.

Den här sortens bestraffning är för mig lika grym och otidsenlig som att misshandla sitt barn. Det är ju en form av misshandel, om än inte fysisk. Att dessutom vräka ur sig att barnet inte får vara med om julfirandet förvandlar i mina ögon bestraffningen från grym till sadistisk.

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

20 december 2009

Julkonserter och annat. Ekonomi, typ

Vi var på en grymt bra julkonsert i kyrkan igår, där det yngsta barnet medverkade i en av körerna. H*n tittade sig lite oroligt omkring, men lugnade sig när jag vinkade. Pappan hade varit ute i mycket god tid och reserverat platser som var bland de bästa. När alla körena tog i på en gång, så var 'ståpäls' bara ordet.

Idag var det Hennes tur att åskåda föreställningen. Pappan hade varskott att det gällde att vara framme i god tid för att få bra platser. Vad hände? Mamman var förstås sent ute och kom in bland de sista, långt bak. Barnet såg ingen alls det kände igen, och det var ju inte så kul, även om Hon (förhoppningsvis) gav sig till känna efter den nästan två timmar långa föreställningen.

Såå likt Henne.

Ekonomi
Pappan har ett, flera eller alla barnen så gott som varje dag numera. Det är bra och kul på alla sätt och vis, men också kostsamt när det gäller främst mat, men även när det gäller Hennes försummade inköp av vinterkläder och -skor.

Pappan har begärt matpengar för de dagar han har barnen, 50 kronor per barn och dygn, men fått det iskalla svaret som han har hört så många gånger förut: 'Jag har inga pengar'. Som om det skulle räcka. (Säger hon så till fogden också? Vi vet att hon är känd där) Det senaste är att hon har 'tagit banklån'. Den bank som lånar Henne pengar vill jag ha namnet på, utifall att jag skulle råka ha fondandelar där. Med hennes vana att prata upp allt hon gör, så fruktar jag att hon i sin visdom i själva verket har gett sig in i SMS-lånekarusellerna och snart platsar i TV3-s Skuldfällan.

Hon får hela barnbidragen, hon är sjukskriven på heltid (pappan vill inte att jag skriver för vad), får understödspengar från pappan och hon får hyresbidrag från Kommun. Pengar för mat och kläder till barnen när de inte är hos Henne,

Barnen var förbjudna att berätta att Hon inte hade råd med årets skolfoton vet vi efter att ha lyssnat på några sladdriga munnar. Vi fick rycka in, så mycket kan jag berätta.

Än värre
Pappan har fått siffrorna för 2010 vad gller underhållsbidragen. De är baserade på 2009 års inkomst, då han jobbade. Nu är han arbetslös, med en helt annan ekonomi.

Ridå.

07 december 2009

Stelkramp

Jag har berättat att inget av barnen har fått en spruta i hela sitt liv. De saknar därmed skydd mot det som det allmänna vaccinationsprogrammet omfattar. Ett av skydden är mot stelkramp, och UllaH reagerade i en kommentar på detta. Jag svarade att hade jag vetat detta, så hade katten varit inlåst i ett annat rum när barnen hälsade på. Då kom UllaH med en mycket berättigad följdfråga:

Men om de akut skulle behöva en spruta (gud förbjude), vägrar modern då också?
Svaret ger jag här: Jag tror ärligt talat inte att mamman skulle vägra behandling i en livshotande situation. Det finns en religiös sekt som inte tillåter medicinering och hellre låter liv gå till spillo, men extremt renlärig veganism är något annat —hoppas jag ialla fall.

En komplikation är ju att vårdpersonalen skulle ta för givet att barnet är vaccinerat och kanske i ett för sent skede inse att så inte är fallet. En annan är att mamman knappast spontant skulle bjuda på informationen, eller helt enkelt inte tänka på det.

Dessutom hjälper inte en spruta i en akut situation, vet Vårdguiden att berätta: "Om du inte är vaccinerad mot stelkramp kan vaccination i samband med skada inte förhindra stelkramp. I dessa fall måste immunglobulin mot stelkramp ges omgående för att förhindra att du blir sjuk". Har jag läst rätt, så tas detta fram ur plasma från blogivare, och torde alltså godkännas av Henne.

Frågan blir då vad hon säger om läkaren föreslår vaccination när faran är över. Skulle hon ha mage att säga nej? Jag är faktiskt rädd att hon gör det.

Stelkramp
Jag läste på och blev rädd. Bakterien finns i djurs matsmältningssystem, kan hamna i jorden och där leva i tiotals år. "Sjukdomen uppkommer genom att bakterierna kommer in i ett sår och bildar ett gift, ett så kallat toxin. Även obetydliga sår kan vara farliga om man är ovaccinerad", meddelar Vårdguiden. Vidare om symptomen: "smärtsamma muskelkramper som börjar i ansikte och nacke och sedan sprider sig till bål, armar och ben. Kramperna startar ofta genom yttre påverkan som exempelvis beröring eller höga ljud"

De berättar också att med modern intensivvårdsbehandling är dödligheten låg, tack för det.

Vårdguiden om stelkramp.

Ett sista citat:
De som drabbas är i regel äldre personer som är ovaccinerade. Inte sällan har de fått sår vid trädgårdsarbete.
På vårdguiden känner de uppenbarligen inte till Henne.

05 december 2009

Mer om sprutor

Jag var förbi pappan och barnen idag och berättade att Barnens Farmor var hängig och trött efter sin spruta mot Svininfluensan. Ett av barnen pratade initierat om vaccinationer och var mycket kunnig på hur det hela fungerade. Sedan kom det:

Jag har aldrig fått en spruta i hela mitt liv
Vafalls!? Vaccinerar man inte barn nuförtiden? Själv minns jag smittkoppsvaccinationen som att de gjorde ett sår på axeln och sedan droppade i något. Eller var det mot Polio? Sak samma. Jag kolllade påståendet med pappan. Det var sant.

Inget av barnen har vaccinerats mot någonting!!
Det var tunga diskussioner och konflikter när barnen var nyanlända, men Hon vann. Barnen skulle inte komma i befattning med något som odlats i ägg. Punkt.

Ska man lita på Smittskyddsinstitutet —och det gör iaf jag— så innefattar det allmänna vaccinationsprogrammet skydd mot en hel del: "polio, difteri, stelkramp, kikhosta, infektioner orsakade av Haemophilus influenzae typ b, mässling, påssjuka och röda hund och allvarliga sjukdomar orsakade av pneumokocker".

Inget av barnen är skyddat mot någon av dessa åkommor. De får alltså inget skydd mot H1N1 heller, har mamman bestämt i sin Veganska Visdom. Hellre får de utsättas för risk.

Sån är Hon.

04 december 2009

Den nya influensan

Den pågående vaccinationen fokuserar på de yngre delarna av befolkningen. Vi som är gamla nog att ha upplevt både Asiaten och Hongkong anses ha ett bättre immunförsvar än de som inte fanns till då.

Barnen
Är de vaccinerade? Svar nej. Kommer de att vaccineras? Svar nej. Varför? Svar Hennes rabiata veganism. Anledning? Bakteriekulturerna i fråga drivs fram i ägg, något som varje sann vegan ju ska undvika. Pappan —som ju inte är vårdnadshavare— är orolig för barnen och framförallt julhelgen men kan alltså inget göra.

Är Hon riktigt klok?

01 november 2009

Allt väl? -Nåja.

Det är snart tre veckor sedan jag hade anledning att skriva här. Tro för den skull inte att allt är bra, men det är bara så att inget stort har skett. Nuläget:

Barnen
Det äldsta är utsatt för en ganska omfattande insats från skolan när det gäller den tunna närvaron och det totala ointresset för skolarbetet. Mer än en specialpedagog är på fallet, och det lutar åt rätt håll.

Det näst äldsta har tillbringat mer än hela höstlovet med pappan och älskat det. 'Det är så lugnt och skönt här' har h*n meddelat i bästa Tjuren Ferdinand-anda.

De andra barnen tillbringar sedan länge i olika konstellationer mycket tid hos eller med pappan. Vissa veckor är de mer hos honom än hos Henne.

Pappan
Är tyvärr fortfarande arbetslös och söker de jobb som finns. Han vänder på varje krona och det är kärvt. Riktigt kärvt.

Men skolan har honom som förälder när det gäller något om barnen. De ringer faktiskt honom först, när det gäller. Med tanke på att Hon är vårdnadshavare för dem alla, så är detta anmärkningsvärt.

Med tanke på pappans respektive mammans uppställning för sina barn, så är det inte ett dugg anmärkningsvärt.

Pappan mår inte bra. Hela situationen tär förstås, och de diskussioner om delad gemensam vårdnad som han har fört med mamman har gått i stå. Hon är livrädd för att bli av med bidragen, trots att alla (utom tydligen Hon) vet att det är boendeföräldern som får bidragen.

Mamman
Skiter jag i. Men hennes försök att inte synas på nätet i sitt aktivitets- och bidragsfuskande går inte särskilt bra, kan jag meddela. Tyvärr är det meningslöst att anmäla henne.

Kvinnor är ju immuna. Fredade.

11 oktober 2009

Barnens mormor

Yepp. Barnens biologiska mormor finns kvar i Hennes Nya Liv, trots de gamla påståendena om övergrepp och till och med en turne där mamman utsattes för allehanda övergrepp som liten.

Då vore det modigt, eller kanske rent av oansvarigt, att låta en sådan person ta hand om två av de fyra medans Hon är på en 'utrikes resa' (Slovakien) under några dagar i veckan som gick, kan man tänka. Så tänkte dock inte hon. Mormodern kallades in.

Vi vet sedan länge att mormodern är en svag människa. Mutor och gåvor är lika med uppfostran och krav ställs över huvud taget inte. Nåväl:

Pappan hade två av barnen och mormodern de andra två under Hennes resdagar. Tanken att mormodern skulle kunna hantera alla fyra är helt enkelt utesluten. Pappan ställde som vanligt upp, barnens bästa är det som gäller.

Hur gick det?
Bra. Övergrepp är IOFS inget barn pratar fritt om, men vi tror faktiskt inte på Hennes utsagor, och de barn som har varit med mormodern är inte märkbart störda av upplevelsen. Emellertid noterade det äldsta barnet att

Det för en gångs skull var rent i köket.
Det, ni.

06 oktober 2009

Löss

Hårlöss är inget som försvann med Lubbe Nordströms Lort-Sverige, om någon nu tror det. De lever kvar i högönsklig välmåga på många skalper i många skolor än i denna dag. Angreppen är legio och bekämpning mycket vanlig. Pinsamt, tycker nog många, men egentligen är det inget att vara skamsen för. Men det här?

Hemskickad
Barnens pappa blev i dag uppringd av ett av barnens lärare. Barnet var så anfäktat av hårlöss att det inte fick vara kvar i skolan. Pappan, som har barnet i fråga den här veckan, hade bara att hämta barnet —som skämdes över det hela— och dra igång en behandling med medel och kammar. Utgiften är fullt märkbar när man är arbetslös sedan månader tillbaka och egentligen Hennes, om jag får ha en mening.

Barnet hade nämligen varit hos mamman veckorna före, och Hon bara måste ha sett det och reagerat.

Tycker jag. Tydligen inte Hon.

05 oktober 2009

Memory Lane

I helgen tog vi en biltur med de två yngsta. Pappan visade området där han växte upp och vi åkte förbi det kedjhus som den familjen levde i. Det äldre av de två reagerade på att alla hus i området såg likadana ut och jag förklarade fåfängt att det blir billigare att bygga och därmed att köpa om man massproducerar på det viset.

Varför denna nostalgi?
Även under den tid familjen var hel, så var det mesta på Hennes villkor. Detta inkluderade historieskrivningen. Pappans var mer eller mindre exkluderad. Exempelvis har de fyra barnen tolv olika förnamn registrerade. Ett —säger ett— pekar på pappans släkt. Resten handlar lite om New Age och mycket —förstås— hennes sida. (Pappans goda relation till sin mor ansågs osund och skulle stävjas. De borde inte umgås, som Hon såg saken.)

Då skadar det inte att pappan visar och berättar om sin uppväxt och bakgrund. Inte heller att Barnens Farmor var med och fyllde på med anekdoter. De två yngsta var intresserade, men gruvade sig för att behöva knacka på i pappans f.d hem. (Det behövde de inte. Saken var inte på tanke)

Sedan åkte vi och tittade på den badsjö som pappans familj trakterade. I oktober var det kanske inte så häftigt, men en cykel på sjöbotten som vi skådade från pontonbryggan räddade den avvikaren.

Teknologi
Det hela blev tankeväckande. Pappan berättade för barnen att det inte fanns mobiltelefoner när han var liten. Man kunde inte ringa varandra från fältet när någon var sen. Landlina och apparater med nummerskiva gällde. TV hade två kanaler (en enda när jag respektive Barnens Farmor var små) och dessa i svartvitt. Internet fanns inte utom på DARPA's meny och ingen mänska hade dator hemma. VHS är forntid för barnen, men inte ens detta fanns när pappan var liten. För barnen är DVD det självklara.

Så satte jag in dödsstöten: [pappan] hade inte dataspel när han var liten. Det näst äldsta barnet om detta:
-Vad jobbigt det måste ha varit att växa upp utan teknologi!

Tänkvärt värre. Fast vi klagar inte för att vi inte visste om det som komma skulle. Generationerna före oss lyssnade på radio och betraktade enkanals-TV som en ultramodernitet. Före dem var telefonin ett stort hallå (ursäkta ;-). Så där kan man hålla på till stenyxan och bakåt.

Kommer det här barnets barnbarn att formulera sig sammaledes om dagens teknik fyrtio år senare?

Inte osannolikt, om jag får gissa.

04 oktober 2009

Vi är inte ensamma

Vi har gjort det tre eller fyra gånger utan resultat. Någon annan har gjort det en gång med hyfsat resultat. Och nu vet vi detta:

Mamman har varit på Soc i veckan och "snackat bort" en anmälan som den familj som har varit avlastning åt de två yngsta en helg i månaden hade gjort.

En gång i halvåret!
I samband med att hon —konstigt nog— berättade för pappan om det senaste besöket framgick det också att hon blir anmäld ungefär en gång i halvåret.

Det här är inget att yvas över. De allra flesta skulle väl ligga lågt med sådant till sin omgivning. För mig är det en gåta att Hon berättar sådant för sitt ex. En långsökt fundering vore kanske att hon därmed vill få fram att inga anmälningar biter på henne, men det känns lite fel även för oss som vet att Hon inte har alla hästar i stallet, som det heter.

Varför gör dom inget?
Mitt korta och cyniska svar är 'fyra barn'. Att ta ifrån henne dem är en stor —och framförallt dyr— åtgärd. Soc vet förstås att pappan är kvar i bilden, men kanske inte hur stort hans engagemang är. (I dag, t.ex, så följde han det yngsta till en match. Mamman hade inte gjort det och dämed hade det inte blivit något om han inte gjorde det) Jag tvivlar på att Hon låter någon i sin omgivning förstå hur mycket tid pappan ägnar åt sina barn.

Nu är vi inga tankeläsare och Soc har ju sin sekretess, så de kanske nöjer sig med tillsägelser, något som mamman är fullt kapabel att tolka om till att "snacka bort".

Vad var det förresten som bet?
Jo, någon anmälde henne för bidragsfusk härom hösten. Hon arbetade under pågående sjukskrivning och fick nedskriven sjukersättning. Det var jag som gjorde det enligt Hennes historieskrivning, men det var alltså någon annan.

21 september 2009

Måndag

I kväll har Barnens Farmor och jag besökt en kyrkogård några mil bort. Farmoderns änglabarn, en flicka som blev knappa 11 år vilar där och har nu blommor på sin födelsedag i morgon. Hon skulle ha fyllt 38.

Pappan
Är med när han kan, men idag gick det inte. Farmodern lade med en blomma från honom. Annars har han haft en bra helg med barnen. Jag har noterat ett nytt mönster:

Läxor
Hemuppgifter hette det på min tid. Barnen får en uppgift eller två som ska klaras av till en given dag. Pappan hjälper förstås till när de är hos honom, och ungarna är nöjda. Så nöjda, till och med, att två av dem vill komma till pappan inför nästa läxa. Min givna fråga handlade förstås om mamman och om de får läxhjälp där. Svaret: De har visst en läxkväll i veckan, och den "blir vad den blir".

Sån är Hon.

14 september 2009

Mamma H1N1

Ett av barnen sjuknade in i förra veckan. Alla de typiska influensasymptomen var där. Om det var H1N1 eller den vanliga flunsan går inte att säga utan att lämna prover. Barnet blev sjukt hemma hos mamman, men tillbringade sedan några dagar hos pappan och kurerade sig i samråd med både Sjukvårdsupplysningen och pappans lokala vårdcentral, som bägge snackade med barnet själv för att förvissa sig om status och symptom.

Det ser bra ut nu och det värsta som kan ha hänt är möjligen att jag respektive Barnens Farmor kan ha blivit influensasmittade. (So what, tänker jag. Får man den inte från det ena hållet, så kommer den från det andra) Vi vet om ett par dagar eller så. Är det då H1N1 eller den vanliga?

Vem bryr sig. Flunsa är flunsa.

Mamman
Tror ni att hon har ringt och förhört sig om läget för sitt näst äldtsa barn under de här dagarna så har ni fel.

Sån är Hon.

13 september 2009

H1N1?

Pappan har det näst äldsta några dagar. De hade planerat massor, men ack. Barnet fick influensa. Vi var förbi idag och jag kunde konstatera att det här barnet var den enda jag har träffat på, hört talas om eller läst som inte omedelbart avfärdade (förträngde?) det hela som en vanlig förkylning.

Svininfluensan?
Lugnt och resonabelt gick barnet igenom det vi vet om symptomen och kom fram till att det både kunde vara och inte vara Svinet.

Det är en bättre hanterad influensaoro än de flesta vuxnas jag har tagit del av. Heders!

12 september 2009

Det trodde vi inte

För ett par år sedan blev pappan avvisad och till och med polisanmäld när han visade sig i närheten av något av barnens skola eller dagis. (Läs själva i arkiven från 2006-07. Jag klarar inte av att plocka länkar därifrån. Det är helt enkelt för jobbig läsning för mig. För mycket kommer tillbaka)

Nu är det annat ljud i skällan
Pappan har kontaktats av skolan när Det Lynniga Barnet hade en incident i veckan. Stödpersonen —väl medveten om att han är vare sig boende- eller vårdnadsförälder— ringde pappan om saken. Och detta var inte första gången någon skolperson ringde pappan om något av barnen.

Visst. Det går att säga att han ställer upp till hundra procent och allt det där. Men det jag undrar över, är varför de inte ens försöker kontakta mamman, —som alltså är boende- och vårdnadsförälder— först. Det har inte gått att få ett bra svar på den frågan. Inte ett svar över huvud taget, faktiskt.

Man kan fundera. Och skicka bollen frågan till Soc och vårt rättsväsende, som de åren gjorde sitt bästa för att trampa ner pappan i dyngan.

Vore kul med en Politiskt Korrekt kommentar från dem

08 september 2009

Allt väl?

Det ser bra ut för barnen och pappan just nu och det är inte mycket att rapportera om här på bloggen. Bara man inte skrapar på ytan:

Det äldsta
Barnet som spelar tillbringar alltså mer eller mindre all tillgänglig tid framför PC-n. I somras vände h*n till och med på dygnet och satt uppe mest hela nätterna, men det är bättre med det nu. Barnet går i en specialklass med särskilda pedagoger för att få ordning på närvaron och motivationen i skolan.

H*n är också lynnig och kan ge sig på syskonen nästan utan anledning. Det är väl därför mamman har låtit barnet spela så mycket och till och med ordnade fram en ny spelkonsol i present redan före barnets födelsedag tidigare i år. Det har en lugnande inverkan på syskonskaran.

Det här barnet lever mer på socker än på vanlig mat, verkar det, och är då förstås överviktigt. Choklad är det stora.

Det näst äldsta
Det är det dyslektiska barnet. I våras fick h*n en stödresurs i skolan, och det gick bra. Pappan satt också mycket med barnet och tränade läsning. (Mamman har berättat att hon 'pratar mycket' med barnet i fråga). I samband med skolstarten uteblev ett par träningar pga sjukdom, och barnet som verkligen vill komma ikapp kände pressen att inte komma efter klasskamraterna. Förtvivlan uppstod och h*n är långt ifrån säker på att klara studietakten.

H*n är också fysiskt aktiv och vill gärna idrotta. Det lag som h*n tränade med lade ner i somras, och pappan jagar efter alternativ. Det ser inte bra ut just nu. Huruvida mamman också har engagerat sig i saken vet jag inte.

Även det här barnet är lite rund under hakan, men långt ifrån överviktig. Dessutom är h*n medveten om saken, så det blir nog inte lika många onödiga kilon som det äldsta har.

Det barnet har också axlat bördan som det mest ansvarstagande i skaran. Förut hade det äldsta ansvaret för mycket av det praktiska, som mathandling och städning, som mamman ålägger barnen (det blir ingen veckopeng annars). Nu är det det här barnet som har koll på det mesta. Det äldsta är ju inne i andra världar framför PC-n.

Nummer tre
Det är det barn som hade så stora problem med sitt lynne i skolan (och skolan med barnet) i våras att en speciell resurs sattes in. Det är också det barn som stod stilla i växten i långt över ett års tid. Resursen är med nu i höst också, det har gett resultat: Barnet har varit på inte mindre än fyra kalas i förra veckan. Förut 'var det ingen som bjöd mig' har h*n berättat.

Barnet har också växt på sistone.

Det yngsta barnet
H*n drabbades för flera år sedan en medicinsk komplikation. Pappan ville ta barnet till specialist, men mamman vägrade av skäl jag inte har begripit. Förra året kom så barnet äntligen till specialist och komplikationen, som hade gått av häva om läkarhjälp hade sökts i tid, ser nu ut att kunna bli ett permanent tillstånd.

Mamman håller faktiskt pappan ansvarig för detta. Orsaken är att han 'inte var tillräckligt ihärdig' när symptomen kom. Det resonemanget är Hennes eget och ingen annans.

Pappan
Han är förtvivlad och ligger ofta vaken på nätterna i sin oro för barnen. Hur mycket av det här hade kunnat undvikas eller stävjas om han hade haft mer att säga till om de senaste åren? Frågan är förstås omöjlig att besvara, men det ligger ändå och mal hela tiden.

Han gör vad han kan för ordning och reda i skaran, men barnen är präglade av den anarki som råder hemma hos Henne. När det brakar loss mellan barnen, har jag det bestämda intrycket att Hon helt enkelt låser in sig på rummet. (Här måste jag gardera mig eftersom barnen ju lever under sitt yppandeförbud och inte får berätta om livet med Henne)

Helt klart är det i alla fall att Hon har påkallat grannarnas och värdens uppmärksamhet genom den höga ljudnivån i lägenheten.

Pappan är fortsatt arbetslös. Barnen vet att han sade upp sig för deras skull (det handlade om tider och en rigid arbetsledning) och han har respekt för detta. Han söker nya jobb, men det är inte lätt i tider som våra. Ekonomin är skral, han vänder på varenda krona, och han överlever.

Pappan har också drabbats av en åkomma som kräver specialist. Han medicinerar och det ser ut att gå vägen.

Barnens Farmor
Hon är också förtvivlad och hon ligger också ofta vaken om nätterna och våndas över barnen och hur de har det, och framför allt över hur det ska gå för dem. Ibland läser hon tillbaka i bloggen till det mardrömslika 2006 och gråter.

Barnens väl och ve går före det mesta för farmodern. Att hennes dåliga höfter —bägge opererade— saboterar vardagen är underordnat.

Jag, då?
Jag har inga egna barn och är alltså 'inflyttad' i den här släkten. Självklart är jag orolig för barnen och känner för pappan, men jag tenderar att var mer praktisk och konkret i mitt tänk. Vad händer t.ex när det äldsta fyller 18, blir myndig och bidragen torkar in. Får h*n bo kvar hos mamman då?

Så gör jag förstås det jag kan för dem. För egen del avstår jag från att läsa tillbaka i bloggen. Det blir för jobbigt. Att pappan stod ut!

Min hälsa är vad den är. Jag är canceropererad och har klarat två årskontroller, men är för den skull inte ute ur skogen. Tre till krävs. Jag medicinerar också mot högt blodtryck och kolesterolhalt, vilket håller.

Henne
Skiter jag i

29 augusti 2009

Skolstarten

Det ser bra ut. Ett par av barnen har ny lärare, men det är bra sådana har pappan erfarit. Det är också hans intryck av dem. Ett av barnen —det lynniga— fick en resurs mot slutet av förra skolåret, och h*n är kvar i handlingen. Själva säger barnen att det blir kul. Alla utom det äldsta, som är mycket fåordigt om detta som så mycket annat. Det här barnet är nu i en ny klass, med specialpedagoger som leder arbetet i mindre grupper än annars.

Personalen på skolorna är förstås glada åt pappans engageman och resursen för det lynniga barnet har till och med ringt pappan i olika ärenden. Inte mamman, har det framkommit.

Det har varit föräldramöten också. Skolpersonalen kallar bägge föräldrarna. Mamman — ensam vårdnadshavare och boendeförälder— har inga synpunkter på detta, gissningsvis för att hon inser nyttan av att pappan engagerar sig som han gör.

Då kan Hon ju ägna mer energi åt sig själv.

20 augusti 2009

Sommaren 2009

Hög tid att summera årets sommar för barnens del. Inför sommaren gladde sig det yngsta åt 'tre semestrar'. Med pappan till farfar, med mamman till mormor och med oss till Kolmården. Det har varit en del andra upplevelser också, även om man ha roligare på midsommarafton är att sitta hemma, vilket två av dem gjorde. Pappan var då alltså bortrest till barnens farfar med de två andra.

Sedan var de två äldsta på kollo, vilket det ena uppskattade varmt. Det andra var så passivt att en stödperson ryckte ut. Vi har rapporterat om Kolmården, men inte om ett några andra utflykter på hel- och halvdag.

Pappan har haft något, några eller alla barnen i princip hela sommaren. Det har varit ansträngande, men givande. Bad varje gång vädret tillät, till exempel. Nöjesparken.

Fiske!
Ett av barnen —betänk att de är veganer— har börjat fiska. H*n tyckte att det såg kul ut, ville prova på själv och var fast. Först mete, nu med kastspö. Barnet fiskar uteslutande tillsammans med pappan. Mamman har skällt på dem och kallar det hela djurplågeri. Får barnet napp, avfotograferas fångsten innan den åker tillbaka i sjön.

Det är det det här barnet som har ett svårt lynne och kan vara tämligen oroligt. Pappan är fascinerad och glad över att h*n har tagit till sig den tämligen tålamodiga sysslan och ser det som ett mycket gott tecken.

Cykelsemester
De hade pratat om saken länge, och för ett par veckor sedan blev det av: Pappan och barnet cyklade iväg kanske tio mil med en övernattning i tält på vägen. Det var kul och barnet vill ha det till en årlig vana, även om alla ljuden i skogen kunde kännas lite läbbiga.

Mamman då?
Hon ska ha cred för kollovistelsen (liksom vi skattebetalare, som ju betalade den) Hon var också med alla fyra hos släkten några dagar i början av juli. Ett av barnen fick hänga med en kompis till Gröna Lund. Midsommar satt de alltså hemma.

Det är allt.

09 augusti 2009

Nu vet vi

Jag har en längre tid utgjutit min oro för det äldtsa  barnets (data-)spelberoende. Inte nog med att h*n tillbringar sin vakna tid framför PC-n, mamman har dessutom bara i år sett till att barnet har fått inte mindre än två nya spelkonsoler. (PS3 fattas än så länge, den är ju ganska dyr) Detta spelande har till och med påverkat närvaron i skolan utan att mamman har gjort något. Skolan hörde till och med av sig av sig i saken, men inte gjorde mamman något för det. Pappan gjorde förstås en insats. Och mamman såg till att barnet fick ännu en spelkonsol på sin senaste födelsedag, i förväg till och med.

Hur tänker hon egentligen?

H*n mår bra när h*n spelar
Det blev svaret när pappan tog upp saken med Henne och för en gångs skull fick ett svar. Resonemanget gick ut på att barnet inte bråkar med (som) de andra när h*n sitter framför PC-n. Därmed blir det mindre liv i luckan.

Att barnet spelar som det gör av andra skäl än att 'må bra', är Henne främmande. Hon är så nöjd med att barnet 'mår bra', såå.

Snacka om  skygglappar.

01 augusti 2009

Kontaktpersoner

Ni följer väl daddys kamp för att få träffa sin dotter? Han tampas lika mycket mot sitt rabiata ex som mot myndigheter som med sin parodi på oväld utgår ifrån att han är en förövare av värsta slag. Hans inlägg må vara ordrika, men bloggen är läsvärd. (Ni som inte har snabbt bredband får dock ha lite tålamod. Det är mycket i sidospalterna)

Nu har en av hans kommentatorer berättat om en rabiat kontaktperson: (Första kommentaren efter artikeln)

Ja,pappor är nog de mest misstrodda medborgarna i vårt samhälle,sen att vi har så kallade specialpedagoger som Gunilla Lindberg (Göteborgsområdet)som gärna tar arbete som kontaktperson gör det knappast bättre (Varning för henne).

Och då kan man verkligen förundra sig över hennes titel som "specialpedagog",verkar ju ganska nedgraderande att arbeta som kontaktperson om man jämför yrkena med varandra?!

Mden dessa är ju utbildade inom detta området som gäller våra barn,så visst vet de bäst(ironi).

Suck =(

Det finns troligtvis inget värre för ett barn,än att slitas ifrån sin fars varma,trygga och kärleksfulla famn!
Ändå är det exakt detta som mitt barn riskerade att få uppleva häromdagen,då denne Gunilla hotade oss med att avsluta barnets umgänge med mig!

(Fanns inget giltigt skäl för kontaktpersonen att komma med detta hot)
Barnet befann sig dessutom i min famn och klamrade sig fast vid mig,medan jag skällde ut denne kontaktperson med saklig och lugn röst,och jag talade även om för henne att jag är beredd att vidta rättsliga åtgärder mot henne.
Detta var en utbildad person som utsatte mitt barn för starkt obehag under umgänge!

Pappor,Lägg hennes namn på minnet och undvik henne!
Det där kommer helt klart från hjärtat och jag ifrågasätter inget. Men i vår skildring har vi haft både kontaktpersoner och specialpedagoger som har varit bra. Och en figur som var i Gunillas division: Vårdnadsutredaren! som konstaterade att mamman skulle få vårdnaden trots skildringar (från specialpedagog!) av vidriga förhållanden hemma hos henne, som till exempel onykterhet på morgnarna och annat.

Jag namnger inga och avstår från ens geografiska angivelser i den här bloggen, som dessutom ligger på en amerikansk server. Det känns lugnare så.

Rätten går alltid på Soc' rekommendationer har vi lärt oss. Då var det nästan en seger att pappan fick umgängesrätt varannan helg, trots att Soc ville ha kontaktpersonerna kvar. Den första tiden hade han fem timmar varannan vecka under det mamman kallade 'övervakare', kontaktperson.

Till skillnad från kommentatorn här ovan, har vi andra erfarenheter av k-personer. Under tiden med 'övervakning' så hade pappan fyra olika Jag träffade dem alla, och fick goda intryck. Ingen var vare sig rabiat eller fördomsfylld. Trevliga var de också. Och ingen gillade mamman ('Henne' i den här bloggen) Det var till och med så  illa att två av dem avbröt uppdraget och avböjde vidare samarbete och inte ens ville delta i samtal om saken på Soc med Henne. Detaljerna är förborgade, men det är lätt att spekulera i Hennes temperament som orsak.

Den fjärde var åtskilligt mer rutinerad än de andra och ganska tuff, men alls inte otrevlig. Hon klarade av mamman och utvecklade en positiv relation med barnen, pappan och oss. Hon var —liksom de övriga— helt på det klara med att pappan inte behövde 'övervakning' när han träffade barnen.

...detta som en indikation på att alla kontaktpersoner inte är som Gunilla Lindberg.

31 juli 2009

Matpengar

Mamman är ju vårdnads- och boendeförälder. Hon får då alla bidrag som finns (och några till, skulle inte förvåna mig. Hon är bra på att snacka till sig) Pappan är umgängesförälder. Rättslös, så när som på att han får träffa barnen varannan helg.

Nu är det inte riktigt så
Mamman behöver all avlastning som finns, vilket Soc tydligen inte ger Henne. Återstår pappan. Han har barnen i olika konstellationer i princip jämt i dessa dagar. Vän av ordning tycker då förstås att Hennes bidrag skrivs ner i den omfattning pappan har barnen. Det uppriktiga svaret är att vän av ordning har rätt. Svaret här, är att pappan helt enkelt inte orkar trassla med blanketter, fientliga Soc-are och kassor som betraktar honom som en parasit. (Vem är egentligen parasiten? Say no more)

Ett exempel
Den vecka de två yngsta var med pappan och de två andra på kollo, så medbringade Hon matpengar för de bägge. 300:- (Tre hundra kronor) som skulle räcka i åtta dagar. Dividera 300 med två, och sedan detta med åtta. Det blir 18:75. Arton kronor sjuttiofem ören per dag att leva på, skulle Hyland kunna ha utropat.

Låt oss hoppas att det inte är vad barnen lever på hemma hos Henne.

27 juli 2009

Sista fölsedagen

De här veganerna gillar både marsipan (ägg!) och grädde i tårtan

...för i år. Nu det äldsta barnet. Som seden i den familjen bjuder, så fick h*n önska sig presenten och om den inte är orealistisk (ohemult dyr, alltså) så blir det så. Det blev en Nindendo DS2 (eller heter det Lite?) som dessutom överlämnades redan för någon vecka sedan. Varför inte vänta till födelsedagen med den?
För att jag ville ha den,
kom det iskalla svaret från en som inte verkade förstå att en sådan fråga över huvus taget ställs. Det var mamman som hade organiserat en hopläggning till Nintendon bland sina anhöriga och sedan hastat på med överlämningen. Vi andra hade luskat och lyssnat, men inte fått något annat svar än 'pengar'. Så blev det.

Nästan tusen spänn
När barnet hade räknat ihop innehållet i kuverten från oss, pappan, farfadern med flera så blev det en ansenlig summa. Det barnet är alltså inte bara spelberoende. H*n har alltid godis —mest choklad— till hands. Då är det lätt att tänka sig vad de pengarna rinner iväg till. Nejdå. Barnet hade ett sparmål, som nu var infriat med råge och utrymme för några kilo godis över:

Ett trådlöst headset till WII-n och PC-spelen. Det senaste året hade h*n förbrukat två eller tre trådburna headsets på att kablarna lossnade och gick av. Då är önskan i och för sig förståelig, men ändå:

Finns det något annat än digitala spel av alla de slag och sötsaker i det här barnets universum? Jag är bekymrad, måste jag tillstå. Dock verkar icke den ömma modern vara det. Hon hjälper ju glatt till så att h*n kan spela mera.

25 juli 2009

Bråkar ni lika mycket när ni är hos mamma?

Pappan har alla fyra de här dagarna, som vanligt när det är möjligt. Som vanligt är det extra mycket bråk mellan barnen när alla är samtidigt hos honom. Jobbigt är bara förnamnet. Pappan ställde frågan i rubriken till ett av barnen.

Näe
Det är mera bråk där, kom svaret.

Vad gör Hon?

23 juli 2009

Kollouppföljning

De två äldsta är nu tillbaka från sitt kollo, vars upptakt jag rapporterade om här. Den resulerade alltså i att mamman rekommenderade dem att ta fram en stödperson till hjälp åt det äldsta barnet, som i princip inte gjorde någonting. Bara satt för sig själv och mer eller mindre demonstrerade utanförskap.

Pappan hade många kontakter med kollot de första dagarna, men avstod sedan från att följa upp. Dels hade bollen —sent omsider— hamnat hos mamman, och dels började han känna sig som en kycklingpappa. Men nu vet vi.

Kollot, som var ett temakollo, var i princip en kurs i något som intresserade det yngre av de två. Vi trodde att det äldre också skulle intressera sig, men så blev det ju inte. Det yngre var jublande glad över vistelsen, det de hade gjort och de inhämtade kunskaperna. Det äldre var nöjd med vistelsen och glad att vara hemma med PC-n igen.

Strongt
Kollot, Soc (de samarbetar) eller bägge tillsammans fick fram en stödperson åt barnet mitt i brinnande semestersäsong. Det trodde jag inte ens var möjligt. Men det hade gått några dagar när s-personen kom in i handlingen, så det var för sent att komma i kapp de andra. I stället aktiverades h*n med annat. Vad vet vi inte ännu, men det lär väl komma fram. H*n var i alla fall nöjd.

Kan det här leda till något?
Jag hoppas det. Rimligen vet man nu på fler håll att det här barnet har problem och behöver stöd och/eller hjälp. Mamman är ju inte mycket att hoppas på. Inför den stundande födelsedagen så har Hon till exempel organiserat ännu en spelkonsol åt barnet.

Man baxnar.

20 juli 2009

Kolmården

Det är förstås djurparken och inte anstalten (undras hur nära det var att pappan hamnade där?) det handlar om.

Pappan hade de två yngsta styvt en vecka och de två äldsta var på kollo, så Hon fick en välförtjänt(?) minisemester med sig själv, som det heter.

Jag och Barnens Farmor tog pappan och de två yngsta till Kolmårdens Djurpark för ett par innehållsrika dygn.
Zebror är vita med svarta ränder, om jag får ha en åsikt

Vi klev upp i ottan och åkte tidigt för att vara framme till Vildmarkshotellet i någorlunda tid. Detta hade sina svårigheter. Förutom att barnen är allmänt svårstartade på morgnarna, så fick det yngsta för sig att h*n bara kunde ha sina favoritjeans som inte bara var trasiga, de var skitiga också. Pappan vägrade. Barnet stod på sig och läget var helt låst i tre kvart. Ett tag såg det till och med ut som om att vi andra skulle åka iväg och lämna pappan och barnet i fråga kvar i stan.

Problemet för pappan är han helt enkelt inte är förmögen att ta till samma hot, okvädingsord (och våld?) i konflikter med barnen som mamman har för vana. Vad som är djupaste allvar för honom blir då en västanfläkt på barnens skala. Nåväl:

Pappan och barnen åkte linbanan ett varv runt stället, och det var ju kul även om det fick räcka med en gång för det äldre av de två. Under tiden klättrade jag och Barnens Farmor upp till Delfinariet. Klättrade? Stället är kuperat, kan jag meddela. Och är man då —som Barnens Farmor— opererad i bägge höfterna, så blir det ganska besvärligt. Nåväl igen:

Det blev en mycket lyckad förstadag, med färre lynnigheter och utbrott än väntat —därmed inte sagt att de var få. (Jag var själv nära ett i en inflammerad situation, men behärskade mig. Det var deras upplevelse). Att rida kamel var en hit, liksom badanläggningen på Vildmarkshotellet. Och discot.

Vildmarkshotellet har ett öppet trådlöst nätverk. Stort!

Dag två inleddes med bilkön i Safariparken. Skyltarna manade oss att inte stanna, håll bilen på rull. Ett skämt. Mitt i högsäsongen är trycket på djurparken oerhört, så det blev mera stop än go. De flesta djuren var helt ointresserade av bilarna. Vi fanns liksom inte, men björnarna klev obekymrat omkring och orsakade en tvärbromsning eller två. Lejonen var oväntat många på en oväntat liten yta. Och sömniga.

Vi hade kunnat svepa stället lite till efter detta, men det gällde att komma hem i tid också.

Summarum:
Dyrt, men värt pengarna. Vildmarkshotellets buffé ställer varenda Nord- och Östersjöfärja i lä. Personalen suveränt trevlig och kompetent. Dock kunde man ha flaggat för att det inte är helt lätt för de som har rörelsehinder av olika slag att besöka stället.

Snart åker jag och Barnens Farmor iväg på en alldeles egen liten resa. Det ska bli skönt.

13 juli 2009

Rapport från ett kollo

Pappan ringde det kollo som de två äldsta är på och förhörde sig om hur de hade det.

Så bra att du ringde!
Det var personalens reaktion. Pappan fick veta att det gick bra, mycket bra, för det näst äldsta. Men det var värre med det äldsta. H*n bara var för sig själv och var inte det minsta engagerad eller social. Personalen var bekymrade för barnet, och till och med andra barn på kollot hade sett att något var på tok, engagerat sig och ville veta vad som stod på. Pappan ombads ge seriösa anvisningar.

Mamman hade förstås inte hört av sig.

Umgängesförälder
Pappan blev här tvungen att förklara att han var umgängesförälder —inte vårdnadshavare— och därmed inte kunde anvisa personalen. (Hur kul tror ni att det känns, vänner?). Det hela avlöpte med att kollot fick Hennes kontaktinformation.

Stödperson
Mammans svar på kollots frågor var nästan förutsägbart. Hon rekommenderade dem att städsla en stödperson till barnet i fråga. Lätt gjort under brinnande semestersäsong. Kollot, som lyder under kummunens räjong, ska nu försöka ordna detta.

Typiskt Henne
Den formuleringen har jag ofta använt. Ansvaret för, och åtgärdandet av, ett problem med något av barnen lastar hon bra nära reflexmässigt över på andra. Skolan, Soc och nu kollot. Nu menar jag inte att hon själv skulle åka till kollot och hjälpa till, men väl att Hon kunde ha stävjat situationen genom att engagera sig i barnet och dess problem.

När ska Hon inse att det här med att vara vårdnadshavare omfattar mer än att plocka till sig alla bidrag hon får?

11 juli 2009

Dags igen -ännu en fölsedag

Det yngsta barnet fyller år idag. Hemma hos mamman firades det för några dagar sedan, innan de två äldsta åkte på kollo. Presenterna verkade uteslutande ha handlat om Pokemon-kort, något som jag trodde var ute numera.

Regnkläderna, update
I dag tog pappan med sig de två äldstas regnkläder och lämnade över dem till Henne, som har tagit på sig att posta dem till kollot så att de är framme på måndag. Jag hade erbjudit mig att åka de elva milen till kollot med plaggen i fråga, men blivit vänligt men bestämt avspisad och på kuppen lärt mig ordet 'curlingfarfar' i sammanhanget. Ska grejorna vara framme på måndag, så gäller det att betala det högre portot för nästa vardag, något jag fruktar att mamman vill slippa. Vi blir varse.

Fölsedag, var det
Vi hämtade sedan pappan och de två yngsta hos mamman (Ingen tror väl annat än att vi väntade på gatan utanför) och körde hem gänget till pappan via stormarknaden. Där fick det yngsta patrullera av ingridienshyllorna respektive konditoridisken och själv bestämma om h*n ville göra en egen tårta eller ta hem en färdig. Det blev en färdig; Marsipantårta (grädde i tårtor stör uppenbarligen inte dessa veganer) och en bonusbakelse eller två.

Lynnet
Sedan kom det som många syskonföräldrar nog känner igen, avundsjuka på den hyllade telningen. Problemet för oss var att det var det så starkt lynniga barnet som blev avis. Humöret växlade mellan svart och vitt på sekunder. Språkbruket fick till och med mina härdade öron att rodna. (Och hade jag sagt 'håll käften' till min pappa i det här barnets ålder, så hade det fullt möjligt renderat mig livslånga men.) Men pappan var van och höll ut. Barnens Farmor och jag anslöt oss till taktiken att helt enkelt ignorera barnet under det att utbrotten pågick. Det fungerade någorlunda. De gick över och de kom tillbaka. Vi ignorerade.

Lite läbbigt i mina ögon, på något vis, är att h*n ber om förlåtelse efteråt. Det känns som om h*n vet om att det som sker inte är bra, men det går ändå inte att behärska. Minuter senare är h*n loss igen.

Presenten
Fölsebarnet var helt på det klara med den stora grejen: En Nintendo DS Lite. Ännu ett spel i den barnaskara som har allt utom PS3 och möjligen en värsting Game Player PC. Ett halvdussin personer i släkten hade gått ihop om saken och den var ju förstås välkommen till en som brukat få spela på nåder på syskonens DS. (De där småspelen som följer med DS-n var ju ganska lustiga. Vad kostar apparaten i fråga?)

Telefonen
Det här pillret var beskt. Ett av barnens telefonkort var så gott som slut. På stormarknaden 'undslapp' sig pappan att han inte hade råd att fylla på det. En sådan replik sitter mycket långt inne för honom, ska ni veta. Är det en självklarhet att alltid reda sig och göra rätt för sig, så är det här tungt.

Vi fyllde förstås på kortet i fråga. Tillgång till telefon är ju en trygghetsfaktor i dagens samhälle.

Mamman lovade för övrigt en gång att stå för korten mot att pappan anskaffade de fyra barnens telefoner. Hon svek även i detta: 'Jag har inga pengar', är Hennes stående svar på pappans frågor. Hon har alltså lovat något som hon sedan inte har kunnat planera in i sin ekonomi,. Bara helt kallt kastat över åtagandet till pappan. Typiskt Henne.

Emellertid: Just det här barnet ringer så gott som alla sina samtal till mamman. Det innebär att huvuddelen av vår finansierade påfyllning av kortet kommer att gå till samtal till den som vägrar att betala för dem.

Det känns som ett hån, på något vis. Men barnet kan ju inte bara vara utan telefon.

10 juli 2009

Hurra!

En dom har gått en kvinna emot. Otroligt. Barnens pappas liv är iofs redan förstört, men kanske andra felaktigt dömda pappor kan hämta lite energi från detta:

Ljuset i slutet av tunneln är det i sanning inte, men DN (egentligen Södermanlands Nyheter) rapporterar i dag att den mamma som höll sina barn ifrån deras Australiska pappa har dömts till tio månaders fängelse för egenmäktighet med barn. Ett skadestånd på 140.000:- till barnen André och Frank Valette ingår också.

Vi har följt historien, men inte rapporterat om den här. En som iaf definitivt kommer att glädjas åt det här, är TyckoTryck. Han har länge engagerat sig i sökandet efter barnen och skipandet av rättvisa i fallet.

Vi gratulerar barnen, deras pappa och skickar även TyckoTryck positiva vibbar!

Update: Pappan uttalar sig i Aftonbladet i dag, söndag. Han tycker att mamman skulle ha fått vård i stället. Men nu när det blev fängelsedom, så blev den för mild. Gärningen skulle beskrivas som människorov och att straffet —tio månaders fängelse där straffskalan går mellan sex månader och fyra år— är för lågt, tycker pappan.

George Pesor är besviken över att straffet blev lågt – tio månaders fängelse och han tror att det beror på att hon är kvinna
Barnens Farmor funderar också på hur det kommer sig att ingen inblandad ens åtalades för medhjälp.

09 juli 2009

Dags igen

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har inte funnits mycket att berätta om, utom möjligen en kaotisk tågresa som mamman företog med alla fyra till släkten ett antal timmar bort. Där hade de de ganska bra med bad, utfykter och annat. (Det äldsta satt förstås framför datorn hela tiden) Hemresan blev minst lika kaotisk, har vi förstått. Ett inslag var tydligen att mamman hotade barnen med att de skulle bli avkastade från tåget om de fortsatte att bråka som de gjorde. Inte heller anmärkningsvärt när det gäller Henne. Nu fick jag det ur mig. Så detta:

Kollo
De två äldsta avreste idag till ett kollo. Temat tilltalar helt klart det yngre av de två. När det gäller det äldre är det mer tveksamt, men vi håller tummarna.

Regn
De här dagarna är bland de regnigaste i mannaminne på många håll i landet. Jag, gammal scout, håller för att 'det finns inte dåligt väder, det finns bara dåliga kläder'. Så även barnens pappa.

Dåliga kläder, var det
Ungarna avreste utan regnkläder. Det fanns helt enkelt inga hemma hos mamman. Hos pappan finns det regn- och höstkläder till alla barnen. Han har varit på mamman om saken och erbjudit sig att komma över med regnplaggen, men fått undanglidande svar. Nu heter det att mamman kan 'åka efter' med regnplagg åt barnen.

Det tror jag på lika mycket som ni, vänner.

25 juni 2009

Glasögonmysteriet

Följande har hänt:
Det yngsta barnets glasögon gick sönder för en liten tid sedan. De låg 'i mammas ficka' och sedan var de av på mitten, såvitt vi har kunnat utröna. Barnet behöver sina brillor, så det var angeläget med nya så snart som möjligt.

Pappan tog saken lugnt. De hade ju alltid försäkrat familjens brillor, så ett par nya torde inte vara oöverkomligt. Barnet hade fått ett par på försäkringen i vintras. Trodde han. Var de nya försäkrade, då? Det visste han förstås inte. Han var inte med när de införskaffades och mamman hade inget sagt i saken.

Inför midsommarhelgen blev det akut. Barnet måste ha fungerande brillor till helgen. Pappan drev på och den onsdagen gick mamman och barnet till en optiker och barnet hade snart nya brillor.

Nu utgjuter sig Mamman över den stora utgiften 'för nya glasögon'. Visst. 2.500.- är mycket för de flesta. Av syskon har vi fått veta att bågarna var det billigaste när barnet fick sina första glasögon. Det dyra var undersökning och glas.

Mysteriet
Mamman och barnet har alltså gått till en optiker och kommit ut därifrån med 'nya glasögon' för två och ett halvt tusen kronor. Efter mindre än en timme.

Farmors Fundering:
Hur kan man gå in i en butik och komma ut med nya glasögon direkt? Så fort går inte en undersökning och framförallt inte slipningen.

Min gissning
Brillorna gick av på mitten. Glasen var intakta, det vet vi. Ett par syskon talade ganska fritt om saken till de insåg att Yppandeförbudet om allt som händer hos Henne kanske gällde även den här historien.

Mamman köpte nya bågar och fick hjälp med att passa in glasen i dem för en helt annan kostnad än 2.500:-. Det beloppet handlar om vad de ursprungligen kostade. (Och pappan var med på) Att Hon går på om utgiften som hon gör, är bara ett sätt att väcka sympati och kanske ger det även lite sponsring från släkt på hennes sida.

Att Hon inte tänkte på att pappan fick löpande information om optikerbesöket (han skulle hämta barnet efteråt) och därmed sänkte historien förvånar inte. Hon är inte den vassaste kniven i lådan.

21 juni 2009

Midsommaruppföljning

Två av barnen reste alltså bort med pappan till deras farfar och de två andra var kvar i stan. Vi tar det trevliga först:

Ett av de bortresta ringde igår och berättade att de hade det hur kul som helst. Massor att göra och koll på (men inte dans runt) midsomarstången. De hade till och med bestämt att stanna en dag extra för att hinna med allt. Sådant är kul att höra.

De två som var kvar i stan med mamman, då? Njae. Hon hade varit med ett av dem på ett lokalt midsommarfirande medan det äldsta satt kvar framför PC-n. Den traditionella picknicken på midsommardagen blev inte av den här gången, så mycket till midsommarfirande blev det inte.

Men vi tog ut dem på ett event —skulle man kunna kalla det— i dag, som planerat. Det var toppen tyckte de även om det äldsta ville hem till sin älskade PC långt innan vi andra var färdiga. Pappan koordinerade överlämning och annat per telefon och SMS med Henne, så att vi slapp direktkontakt med henne (och hon med oss) Det oeftergivliga kravet på att barnen inte fick vara hemma före halv fem, uppfyllde vi också: Ungarna gick in i porten exakt halv.

Vi, då?
Ingen höjdarhelg. Barnens Farmor däckades av en influensaattack, så det blev en mycket stillsam midsommar. Sånt händer.

18 juni 2009

Midsommarplanering

Lite snopet känns det allt: Vi blir utan barnen i midsommar. Pappan reser bort med två av dem till sin pappa och de två andra blir kvar hos Henne. Nåväl:

Vi erbjöd oss att ta de två kvarvarande till något på Midsommardagen, för deras likväl som för vår skull. Det finns flera alternativ och det blir förstås barnen i fråga (och vädret) som får råda. Ett av dessa är det dator- och spelberoende äldsta, som heslt vill framleva sitt liv framför skärmen. Då blir det nog bara det andra kvarvarande barnet som följer med. Det är det barn som har problem med sitt lynne och har haft en resurs i skolan fram till avslutningen.

Det handlar om att humöret kan tvärvända på vad pappan kallar 'en millisekund' och h*n blir hur vred och besvärlig som helst ett tag. Sedan är det över. H*n vet efteråt att h*n 'gjort fel', men kan bara inte behärska sig. Pappan hanterar det med sin vanliga empati och tålamod, som förstås inte räcker fullt ut alla gånger. Men så här långt skulle han aldrig gå:

En av de möjligheter vi serverade gick rakt in hos barnet. Vi har varit där förut och h*n skulle bara älska att komma dit igen. Mamman hörde detta och tog in omedelbart det i sin uppfostringspedagogik. I en öppen telefonlur till pappan hotade Hon barnet med att 'du får inte följa med [Barnens Farmor] och [mig] på lördag om du håller på så där'

Logistik
Barnens Farmor vägrar att prata med Henne, och Hon vill nog inte gärna prata med någon av oss. (De senaste två åren har hon inte varit nykter någon av gångerna vi har pratat med varandra) Tanken på att ringa på Hennes dörr och hämta barnet(-n?) till en utflykt är helt enkelt utesluten. Liksom att ringa eller SMS-a om detaljerna kring utflykten.

Det blir pappan som från sitt midsommarfirande får agera sambandscentral och koordinera saker och ting så att två(?) av barnen får iallafall något att minnas av midsommaren 2009.

Hoppas vi.

09 juni 2009

Jag hatar er jävla barn ungar!

Mamman har inte varit på gott humör när hon pratat med pappan de senaste veckorna. Utskällningar och tirader praktiskt taget dagligen. Allt som inte är bra med barnen får han ansvaret och skäll för.

Otidighetsfilter
Pappan, som ju måste kommunicera med mamman när det gäller barnen, har lärt sig att så att säga stänga av öronen när Hon sätter igång. Han kommer sällan ihåg detaljerna efteråt. Men det här kommer han ihåg:

I morse vägrade de två yngsta att gå till skolan. Vad gör den Ömma Modern då?

Hon ringer förstås pappan och skäller ut honom för detta, helt enligt den senaste tidens beteendemönster. Sedan kom alltså detta:

Jag hatar er, jävla barn ungar
Till barnen. I telefon med pappan. Jag saknar ord.

Sån är Hon.

Update: Ordet var alltså "ungar". En nog så viktig skillnad, som inte gör saken mycket bättre.

06 juni 2009

Helga

På jobbet anmäls dödsfall i mailen med enbart namnet  i ärenderaden, så då gör jag det här också. Helga somnade in i mitt knä för några dagar sedan, bara dygn efter sin 18:e födelsedag. Hon var trött, passiv och åt väldigt lite. Provsvaren var urusla och allt hade samma bakomliggande orsak: Sviktande njurar.

Ett tungt beslut
Veterinären berättade att många ångrade tog tilbaka beslut om avlivning. Varför det? Djuret kommer att lida. Att dra på en sådan sak förlänger bara en plågsam process. Fast dagarna mellan beslut och verkställande var tunga, ska ni veta.

Nu är hon Där. Jag såg hennes sista andetag och är tacksam för det. Inga tvivel om att hon är borta, eller att det skedde på ett plågsamt eller oetiskt vis.

Barnen
De hade lärt känna Helga som en tämligen avog katt, något mindre avog med tiden. Det var de som kallade Helga för Sura Gamla Katten för ett par år sedan. Då icke som en kelen typ, precis. Men de gillade henne ändå och tog beskedet om hennes död på ett bra och värdigt sätt.

Ett av dem ringde direkt h*n fick veta, och vi pratade länge om Helga, hennes dåliga hälsa och hur hon somnade in. Paralleller med hamstern Tom drogs förstås, och jag fick lite snusförnumstigt höra att Tom bara blev månader gammal, medan Helga blev bra mycket äldre än barnet självt är nu. Men det var ingen avund eller så i tonen, bara ett konstaterande.

Annars vet barnen hur det känns att förlora ett djur. De har både Tom och ett par undulater i den f.d gemensamma lägenheten i minne. Jag har deras medkänsla.

Det här fick jag på min födelsedag senast. Min favoritbild av Helga, tolkad i en pärlplatta av ett av barnen.

Hej då, Pyttis!

04 juni 2009

Soc, pappan och pappor

Barnens pappa är ju arbetslös. Han sade upp sig när det inte gick att kombinera barnen och jobbet. Det har sina konsekvenser. På Arbetsförmedlingen gäller en karens på 45 arbetsdagar innan han kan få ersättning därifrån. Nu har han pratat med Soc.

Samma sak där. 45 arbetsdagars karens för att han sade upp sig. Jamen hyran, frågade pappan. Jag kan bli vräkt. -Prata med värden och försök få anstånd, kom svaret. Det enda stöd de kunde tänka sig, var matpengar om det ville sig illa. Vi har ju inte soppkök i Sverige nu för tiden.

Det var likadant 2006 när han var utjagad och belagd med besöksförbud i den gemensamma bostaden. Soc ville inte hjälpa honom med annat än att de kunde tänka sig att anvisa en plats på ett härbre, ungkarlshotell. Han fick kvarta i hobbylokalen och kinesa hos folk till han fick en bostad den sommaren.

Blir pappan vräkt pga hyresskulder, så kommer alltså Soc att anvisa plats på ett härbre, inkörsport till alkohol och misär. Kul att veta.

En genusfråga
Skulle en kvinna i samma läge behandlas så här? Jag tror inte det. Rätta mig hemskt gärna om jag har fel.

En genusfråga till
Kan den här inställningen från samhället vara en av orsakerna till att de absolut flesta utslagna är män?

Hur går det för pappan, då?
Förmodligen inte illa. Det finns sparpengar, hjälpsamma släktingar och handlån, kan jag säga utan att gå in på detaljer. Men kärvt blir det.

Men
Hur många av våra utslagna påbörjade sin resa dit från ett läge som pappans? Handläggarna på Soc kan bidra till svaret.

31 maj 2009

Mors dag


Barnens pappa och ett av barnen valde noggrannt ut de här blommorna -för du ville väl inte ha rosa, Farmor?

Sant. De här färgerna går dessutom mycket bra hemma hos oss.

28 maj 2009

Var finns den ömma modern

Jag har tidigare skrivit om det det dyslektiska barnet och rundat av i positiva ordalag. Skolan tog tag i saken och fick även mamman att agera mer än på nivån 'vi pratar mycket'. Från min och Barnens Farmors horisont har det också sett bra ut. H*n läser och skriver bra mycket bättre än tidigare. Emellertid:

Nu, när pappan är arbetslös och har mycket mer kontakt med barnens respektive skolor, har följande framkommit:

Under mina 35 år i jobbet har jag aldrig haft något barn med så grava dyslektiska problem.
Citatet är ordagrant och från den person som arbetar med det här barnet. Barnet är intelligent och verbalt, men alltså av ett proffs i ämnet bedömd som svårt dyslektisk. Då behöver man träna. Och träna vill h*n, ska ni veta. Barnens Farmor har följande att anföra om bakgrunden till detta:
  • I början av 2006 levde Hon med barnen i skyddat boende, först hos den lokala kvinnojouren (Ja —de är med i ROKS) och sedan på ett familjehotell utanför stan. Helt utan skola. Det skötte mamman, hette det. Barnens Farmor ringde Soc och påtalade att ett av barnen hade stora läs- och skrivproblem och behövde träning. Hon fick veta att de inte kunde göra något. Barnen levde ju i ett skyddat boende. (Min anmärkning: Soc, som betalar det hela, borde väl ställa vissa krav på hur barn i skyddat boende tas om hand? Tydligen inte)

  • Under hela 2006 och fram till sensommaren -07 hade pappan ingen som helst talan när det gällde barnen. Han fick träffa dem fem timmar varannan vecka och detta under övervakning av olika kontaktpersoner. (Mamman avverkade dem på löpande band, förmodligen för att de rapporterade om mindre smickrande saker som alkoholmissbruk och misshandel)

  • I september 2007 fick pappan rätt att ha umgänge med barnen varannan helg, ett umgänge som snabbt växte till all möjlig tillgänglig tid. Då, först, blev det kontakter med skolan och man tog tag i olika saker, som dysleksin. Saker började hända, om än inte allt för snabbt.

Barnens Farmor har en fråga:
Var finns den Ömma Modern?

26 maj 2009

Blogger, Fejjan och Twitter

Blogger är det verktyg jag har valt att använda för det ni läser just nu. Mycket för att Bloggers servrar inte finns i Sverige och att Hennes Nya Liv därmed lever ett friare liv än om jag hade valt en svensk tjänst.

Fejjan är förstås Facebook, och Twitter är det senaste. Av privata skäl —den här bloggen— så bloggar jag. Av andra skäl, press från omgivningen och å yrkets vägnar, har jag nyligen öppnat konton på de två senare.

Och vem fanns där?
Om inte barnens mamma. På Blogger. Med exakt ett (1) inlägg från 2006 på våren, till yttermera visso avklippt på slutet. Det har jag vetat länge. Och när jag därtill nödd och tvungen arbetade in mig på Fejjan och Twitter, så passade jag på att titta efter Henne där också. Jodå. Hon finns där.

Twitter
Hon har inte skrivit något. Det är en som följer henne, och Hon följer själv en till. Den som följer henne har fått sitt konto avstängt:

Sorry, the account you were headed to has been suspended due to strange activity
Jag gissar på att det beror på Spam men är ny där än så länge, så det kan lika gärna vara något annat. Den hon följer är för övrigt ett iofs behjärtansvärt ändamål, men av någon anledning baserat i västra USA, inte på hemmaplan där samma behjärtansvärda ändamål både finns på Twitter och behövs lokalt.

Fejjan
Här blir det knepigt. Man kan inte komma någon för nära där utan att visa sin egen närvaro. Men där är Hon med i inte mindre än 26 olika grupper som handlar om sådant hon är engagerad i. Allt från hennes veganisn till syften jag helt enkelt inte begriper.

Hennes vänner där hittade jag faktiskt via Google (Hon använder samma Internet-unika inloggning som på Tradera. Då är det svårt att missförstå) Alla handlar om jobbet och ingen är en  privat bekantskap. Infosidan är mager; vare sig ålder, kön eller hemort syns. Men en bild finns, från mobilkameran, som vi har sett förut.

Hon följer ingen enskild person, och ingen enskild person verkar följa henne. Tror jag. (Man ser 'Basic infrormation'. Exakt vad det är, vet jag inte Jag är ny där)

Internet
Visst. Hon är alltså där. Men hon är knappast någon Internetet Power User, vilket jag har vetat länge. Hon lägger säkerligen ut texten om Fejjan för sin omgivning, men knappast om Blogger (en postnning för tre år sen!) eller Twitter. (En avstängd medlem följer Henne och hon följer ett och endast ett av sina minst 26 intressen kontinenter bort när samma finns granngårds)

Hittar hon den här bloggen, så är det på ren idiolycka eller så känner någoon hon känner igen Henne.

21 maj 2009

En bra dag

Barnens Farmor och jag har just rundat av vår dag med en middag med nubbe —O.P. Andersons Aquavit— till, som vi brukar på Folknykterhetens Dag. Vi är helnöjda:

I förmiddags hämtade vi upp Barnens Pappa och bistod med transport till och från stormarknaden. Pappan, prismedveten och bra med kollen på vad saker kostar, räknar med att han sparade 25-30% jmf sin vanliga butik. Och han var nära på pricken i sin huvudräknng vad dagens storhandel kostade.

Sedan körde vi hem de åtta kassarna till honom, plockade upp det äldsta barnet som hade varit hos pappan över natt och rullade iväg igen.

Änglabarnet
Barnens pappa har en syster som vilar på en kyrkogård ett par tre mil bort. Vi åkte dit och planterade två Stjärnöga och en Flitiga Lisa vid graven så här inför sommaren. Det äldsta barnet som förut har haft diverse serietidnings- och andra uppfattningar om kyrkogårdar och vid ett tidigare besök för några år sedan faktiskt frågade om det stack upp 'döskallar' ur marken, hade nu en åtskilligt mer balanserad och värdig attityd vid sin fasters grav. (De har inte träffats. Systern dog långt innan Barnens Pappa bildade familj)

H*n var engagerad i utsmyckningen och frågade mycket om gravstenen, dess utformning och dekoration. Symboliken i tre hela veteax och ett fjärde brutet, var vacker tyckte h*n.

Memory Lane
Graven är förstås belägen i den församling som den dåvarande familjen hörde till. En  myckert vacker nejd, tycker inte bara jag.

Vi passade sedan på att snurra förbi det hus som Barnens Pappa växte upp i och han och Barnens Farmor berättade om allt möjligt från de åren. Det äldsta barnet, gammalt nog att kunna jämföra det h*n hörde om pappans och farmoderns dåläge med sitt eget nuläge, lyssnade intresserat på allt.

(Här tänkte jag att h*n skulle ta åt sig. Det är aldrig kul att höra om att det var eller går bättre för andra än man känner att man själv har det, men reflekterade barnet i de banonrna så märkte ingen av oss vuxna av det)

Balkongen
En skitsak i sammanhanget, men det kändes ändå som en fin avslutning på dagen att plantera de traditionsenliga Lobeliorna i den traditionsenliga balkonglådan för den traditionsenliga sommarbesvikelsen när vi kom hem.

Gjutet på något vis.

19 maj 2009

Äntligen!

Alla skriver då och då på sina bloggar om märkliga och/eller snuskiga sökord som har lett till ens blogg.  Här har jag legat långt, långt i lä. Sökningarna som leder till den här bloggen är tämligen ämnesrelaterade. En del träffar är förvånande med tanke på att det gäller en blogg där 50 unika besök på en dag är en hög siffra.

Vad sägs t.ex om "yngsta barnet"? Först av 395.000 träffar. Eller ett tämligen vardagligt uttryck:

Resultat 1 - 10 av ungefär 3 780 000 vid sökning efter det sket sig.
Den här bloggen var överst på den träfflistan, Jag har iofs följt några råd för att komma upp mig i Google-hierarkin (som jag givetvis inte återger här. Det vore att ta udden ur dem) Men ändå:

Hur f*n fungerar Google egentligen? 50 besök är en bra dag på den här bloggen och 'problem i skolan'  ger den en sjätteplats bland 4,460,000 träffar. Eller 'anonym anmmälan' Träff tre av 268.000?

Vaddå äntligen?
Jo, folk mer eller mindre stoltserar med diverse snusk som lett till deras helt rena bloggar. Nu även hit: livsex har någon sökt på och kommit till Hennes nya liv.

En felstavning, men ändå. Alltid nåt.

Fotnot: Alla siffror gäller givetvis läget i kväll, den 19 maj 2009.

17 maj 2009

Det här känner vi igen

Ni läser väl IT- och Genusdebattören Pär Ström? Han bevakar genusfrågorna på sin blogg Genusnytt som jag skyltar här i högerspalten. Jag flaggar även Daddys blogg. Mycket kunnig, insatt och välskriven, om än stundom ordrik.

Nu har Pär flaggat en artikel på debattsajten Newsmill, där Daddy träder fram med sitt riktiga namn. Joakim Ramstedt, en svårt utsatt farsa, skriver detta om en kurs för socialfolk:

Om en kvinnas berättelse framstår som vag eller oprecis. Om hon ändrar sina uppgifter från en dag till en annan så betyder det inte att hon ljuger, fick man lära sig. Tvärtom så tyder det på att kvinnan befinner sig i chock och därför bör man alltså fästa tilltro till hennes uppgifter. Om mannen är rak och tydlig i sin redogörelse och konsist kan berätta sin historia utan att tveka, tyder detta på att han just är den sortens man som är van att dominera och härska, med andra ord är detta ett bevis på att han ljuger. Min källa dristade sig då till att fråga utbildaren om hur man i så fall skall tolka en kvinna som likt mannen är fast och övertygande i sin berättelse. Det betyder endast att hon kommit ur chockfasen och därmed kan man vara rätt övertygad om att hennes uppgifter är sanna blev svaret
Min första reaktion var faktiskt 'So What'. Been there. See the scars. Soc där vi bor behöver inte gå kursen.

Dom har det i blodet.

TreTvå dagar i skolan

Det var lite värre än vi hittills har trott med ett av barnen, har det visat sig. H*n har en katastrofalt dålig närvaro i skolan och är allt som oftast i konflikt med klasskamraterna. I veckan var bägge föräldrarna på möte om barnet.

Det äldsta barnet (med koncentrations- och närvaroproblem) hamnar ju i en särskild klass till hösten. Det här barnets skolledare var mindre generös. De kunde inget göra och det talades till och med om att barnet skulle behöva gå om.

Pappan 'ryter' till
Ryter gör han ytterst sällan, men ändå: När han började inse att mötet kunde att bli resultatlöst, lade han ett erbjudande som skolan inte kunde säga nej till. Han —arbetslös som han är— har gott om tid i dessa dagar. Han erbjöd sig att vara resurs åt barnet tre två dagar i veckan fram till avslutningen om skolan höll med en de resterande två. Så blev det. En vuxen ägnar sig åt stöd och att avhålla barnet från att lämna stället när det blir jobbigt i skolan.

Den ömma modern, då?
Min första fråga till Henne vore att få rätt på vad hon gör när barnen kommer hem från skolan alldeles för tidigt. Den andra skulle vara varför Hon själv —långtidssjukskriven av olika psykiska skäl— med gott om tid om dagarna inte erbjöd sig att vara resurs åt barnet.

Svaret på den första frågan verkar ha varit 'ingenting', vad jag vet. På den andra gissar jag att Hon skulle komma med en utläggning om arbetsträning, som det heter när hon jobbar svart under sin sjukskrivning.

11 maj 2009

Nu fyllde pappan

Ingen tårta den här gången, men väl sockerkaka med grädde och jordgubbar


Ett av barnen har bott hos pappan hela veckan och de andra anslöt till helgen, då pappan fyllde. Pappan fick frukost på sängen och presenter av barnen. Sedan dök deras farmor och jag upp med våra presenter. Stämningen var mycket god, men pappan var lite avslagen. Han var mycket trött. Det tar på krafterna att ha de så oroliga barnen och att vara arbetslös.

A-kassan
Pappan har inlett pappersarbetet och lagt in om ersättning. Den första responsen var märklig. Han fick beskedet att det är 45 arbetsdagars karens när man som han har sagt upp sig från jobbet. Men kassan satte datum för ersättningens start till 75 arbetsdagar från det att han slutade. Vi har räknat och räknat, men inte kommit till något annat än att kassan har räknat fel. 45 vardagar efter anställningens slut är mer än en månad före angivet datum.

Hjärnblödning eller?
Själv tror jag på det förstnämnda. Det datum som anges som första dag för ersättning är nämligen väldigt nära 45 arbetsdagar efter skrivelsens datum. Skulle detta visa sig vara förklaringen, så saknar jag ord.

UPDATE: Pappan ringde i dag, måndag, och undrade vad det var frågan om. Svaret —tillsammans med en ursäkt för 'luddiga formuleringar'— var att han måste ha 45 arbetsdagar som arbetslös och inget annat fram till dess. Skulle han till exempel sjukskrivas så räknas dessa dagar bort och startdatum flyttas fram. Ett sätt att missbruka systemet blir således svårare. (De sista åren av äktenskapet växlade Hon friskt mellan sjukskrivning och arbetslöshet för att krama ur mesta möjlliga av de bidrag som stod till buds)

Det datum vi kom fram till gäller alltså. Om pappan inte blir sjukskriven alltså.  /UPDATE

Annars
Pappan mår mycket bättre nu när han har mer tid för barnen, men det kostar på. Mamman skickar med matpengar, men de räcker inte och utgifter som kontantkort och bussbiljetter till barnen antas han fortfarande stå för.

Kärvt men ändå inte. Barnen är ju med honom så mycket mera nu.

05 maj 2009

Kattbloggerii, kattbloggeraa

Den som dimper in på Hennes Nya Liv i dessa dagar läser bara om födelsedagar, min (botade?) cancer och den åldriga Katten. Visst. Helga är en livskamrat, född den sista Maj 1991 och är nu på sin ålders höst. Jag har själv ställt om min vardag efter faktum att mitt mag-tarmsystem nu är två decimeter kortare och det ser bra ut just nu för oss bägge. Jättebra.

Barnens Pappa fyller i helgen som kommer. Fler tårtbilder blir det alltså. Det är ändå inte det som den här bloggen handlar om. Det är bara vad den handlar om just nu. Jättebra.

Detta finns det inte gosiga bilder på
Ett av de två yngsta flydde till den kontaktfamilj h*n egentligen inte trivs hos när 'mamma var så elak' för inte alls länge sedan. Bägge de yngsta hade hellre varit hos oss i lördags, men det fick de inte. Kontaktfamiljen (och de inkomster detta innebär?) gällde.

Blåmärken på en överarm i form av fyra fingertoppar i ett grepp som förklaras med att 'ett syskon rev vederbörande'. På andra armen. Blåmärkena blånekas, om man säger. Jag ångrar att jag inte fick en bild på dem, även om barnet hade sagt nej.

Pappan har ett eller flera av barnen varje dag/kväll numera. Han är ju arbetslös och kan lasta av Henne så mycket det går.

Ekonomin? Mamman tjatar hela tiden om sin skulder och hur dåligt det går, men hon låter pappan med sin ännu sämre ekonomi betala en hel del, som t.ex barnens telefoner (och kontantkort. Mot alla överenskommelser) utan att blinka. Matpengarna som pappan får när han har barnen räcker inte långt. Hans ekonomi tärs på, ska ni veta.

Skitkul

02 maj 2009

Dags igen

Nu var det min tur


I ljuset av det här, så är dagar som denna mina egentliga födelsedagar de närmaste åren. Men kalendern säger sitt och nu var det dags igen. Känner ni annars igen det här?

Klicka här, fuskare!


Just det. Ett av barnen har gjort en ni-vet-vad-det-heter-men-inte-jag-tavla pärlplatta av självaste Sura Gamla Katten. Just den bild på Helga som jag tycker bäst om. Katter är oberoende och självständiga varelser. Glöm aldrig detta. Helga —efter snart arton år tillsammans med mig — är nu trött och gammal, men fortfarande oberoende:


Cattus pömsus pömsus firar min dag

Dagen avlöpte bra, så när som på att de två yngsta inte deltog. De var hos sin kontaktfamilj, och det gick inte att ändra. Men de tänkte förstås också på både mig och Helga:

Här renderad i modellera (Helga, alltså!),
fast det heter tydligen något annat än lera nu för tiden.


Min födelsedag avlöpte i Kattens Tecken, men lika glad är jag för det.

Vi lever.

29 april 2009

Föräldramöte

Bägge föräldrarna var på ett möte om det äldsta barnet i veckan. Det är h*n som har haft problem med både närvaro och koncentration i skolan. Mammans initiala reaktion var att det var skolan som skulle hantera saken, men ett möte med personal på skolan tidigare i år fick henne på andra tankar. Hon engagerade sig genom att dra ner på barnets i det närmaste maniska dataspelande och övervakade att hemuppgifter blev gjorda.

Specialpedagoger
(Heter det så? På min tid fanns det speciallärare) Till hösten kommer barnet att gå i en grupp med andra barn med liknande problem. Antalet elever per lärare blir åtskilligt mindre än nu, och lärarnna har specialutbildning. Då lär de vara extra motiverade också.

Det verkar bra.

26 april 2009

Idyllen är skenbar

Det har varit glest mellan inläggen här en period och det är lätt att tro att situationen är om ej harmonisk, så dock stabil. Pappan jobbar och har barnen när det går, inte bara de helger han är ledig. Barnen har sitt i skolan, men det är bättre nu efter byte av skola. Inga stora problem just nu, alltså. Fel:

Pappan är nu arbetslös
Han sade upp sig när det inte längre gick att kombinera jobbet med barnen. Hela hans tid har varit arbetet och barnen och han var på väg in i väggen. En oförstående arbetsledare lyfte inte ett finger för att underlätta.

Nu blir det till att vända på varje krona till dess att A-kassan börjar fungera. Och det är en lång karens när man frivilligt har slutat sitt jobb, 45 arbetsdagar. Det är sju veckor eller nästan tre månader. Usikterna för ett nytt jobb är inte så goda, som för så många andra i dessa tider.

Mamman gjorde förstås tillslag direkt. Pappan 'avlastar' Henne så gott som dagligen numera. Ett ljus i det mörkret är att Hon ibland ger matpengar när barnen åker till pappan. Det räcker till kanske halva utgiften, men ändå.

Jag vill hem till mamma!
Två gånger har det hänt den sista tiden att ett av barnen bara måste hem till mamman. Bägge gångerna efter plötsliga och häftiga raseriutbrott som inte förorsakades av någonting. Det barnet är det som har haft problem med klasskamraterna (och de med barnet, kan jag tänka mig). Humöret har alltid varit lynnigt, men utbrotten inte allt för långvariga.

Syskonen är vana och har berättat att h*n är sådan hemma hos mamman också. Ofta för att få sin vilja igenom. Mamman ger ibland efter, ibland inte. Vad Hon gör när hon 'inte' ger med sig, vet jag inte.

Den senaste incidenten kom efter en lång och fin dag tillsamman med pappan och ett syskon. Klockan var efter tio på kvällen, så det var inte på tanke att barnet skulle få åka till mamman själv. Pappan ringde Henne och fick förstås skäll. Han skulle besinna sitt pappaansvar och tvinga barnet att vara kvar.

Ni läste rätt.

Tvinga barnet att vara kvar hos pappan
Han lirkade och till slut kom en av Hennes herrbekanta, som uppenbarligen var på plats, och hämtade det trilskande barnet i en taxi.

Pappan är orolig
Förstås. Mycket orolig för barnet. Men han har ju ingen vårdnad och kan inte följa upp saken hos t.ex skolsköterskan. Mamman å sin sida har uttryckt oro för barnet i fråga.

Det är allt.

Update
Incidenten skedde i går. Det vredska barnet är nu tillbaka hos pappan, på egen begäran.

Resonemanget om 'pappaansvar' får ni tänka ihop själva. Jag har misslyckats...

22 april 2009

Dags igen.

Jordgubbar på chokladglass enligt önskemål

Ett barn till fyllde år i helgen. Tårta är inte så poppis där, så det blev glass och jordgubbar i stället. Som brukligt är i den skaran, så blev presenten precis vad jubilaren ville ha: En ny mobil, med MP3, FM-radio och kamera. Det slukade förstås hela budgeten, men lite annat smått och gott blev det också.

Mamman?
Hon var inte med på mobilen. Det var pappan, Barnens Farmor och jag som samlade till den. Däremot var hon med på att finansirera ett litet event som barnet hade med några kompisar dagen efter. För en gångs skull blev det halva kostnaden, dessutom.

Vad mamman gav barnet i fråga vet vi faktiskt inte. H*n berättade inte spontant och vi snokar ju inte i förhållandena hemma hos Henne.

Kommer ni ihåg Tom?
Den stackars hamstern som fick ett kort liv hos pappan hösten 2007. Det gör barnen:

Graven

Inte varje gång de är hos pappan, men ofta nog, så minns de Tom och sätter en blomma vid graven. De ligger inte på om en ny hamster, kanske för att de är rädda att den ska gå samma öde till mötes: Ett blott månader långt liv.

15 april 2009

Heders, Camilla!

Pär Ström, IT- och genusdebattör har videointervjuat Camilla Lindberg, riksdagsman (FP) i Genusnytt. Där går hon hårt fram emot dagens mansfientliga klimat, som Barnens Pappa är så hårt drabbad av. Vårdnad, bidrag och domar har gått honom emot på ren slentrian. Vi känner igen mycket av det som sägs.

Själv hör jag till de som har svårt för att se på Youtubes klipp mer än någon minut eller så, men Expressens nätupplaga tar upp intervjun i läsbar form här.

Män är förtryckta
Det är temat. Lindberg tillhör en generation där pojkarna har uppmuntrats att stå tillbaka för flickor. Smaka på det här:

-Jag tror faktiskt att vissa män är så pass förtryckta att de knappast själva vet om det, säger Lindberg om det så kallade mansförtrycket.
Ord och inga visor. Vidare kritiserar Camilla Lindberg genusforskningen som hon menar går ut ifrån att kvinnan är det drabbade könet. Det tror jag på. Självklart är Lindberg också emot inkvotering (Mona Sahlin är ett praktexempel på dålig sådan skräckexempel, men det sägs inte här) Det näst bästa näst sist:

Mansfrid
Lindberg skojar om att lägga en motion om mansfrid, för att komplettera lagen om kvinnofrid
Det är något som Barnens Farmor har pratat om i ett par år, nu. Det bästa, då?

He he
Expressen.se har sökt FI:s talesperson Gudrun Schyman för en kommentar, utan framgång

12 april 2009

Påsk

Glad Påsk!

Den här veckan hade pappan de två yngsta halva tiden och sedan de äldsta. De bad till och med att få komma tidigare än avtalat till honom. Det var tydligen oroligt hemma hos Henne. (I synnerhet det äldsta kommer ofta ensam till pappan för att få lugn och ro)

I går var Barnens Farmor och jag förbi med påskägg till alla fyra. Två av äggen blir alltså liggande till nästa gång de yngsta är där, vilket inte torde dröja med tanke på hur ofta barnen är hos pappan numera. Sedan åkte vi  på en mycket lyckad utflykt, som innefattade bland annat ett Ekologiskt Korrekt fik, med Veganskt Korrekta bakelser (om man bortser från grädden, förstås)

Ägg kommer inte på tanke i den skaran, påsk eller inte. De fick vi äta hemmavid sedan.