21 mars 2011

Ett barns födelsedag

En dag som den här hade jag kommit ihåg i hela mitt liv, men så är jag uppväxt i en helt annan miljö än den barnen lever i:

Morgon
Ingen sång eller tårtbit på sängen. H*n var uppe halva natten och sov långt in på förmiddagen. Liksom de flesta i det hemmet.

Förmiddag
Studiedag i skolan h*n ändå inte går till. Mamman går med ett syskon till försäkringskassan för att inhösta intyg för ännu ett behov/bidrag. Ett annat ringer förtvivlat till pappan och tigger sig till umgänge över dagen.

Eftermiddag
Mamman är kvar på FK. Pappan är och storhandlar på stormarknad med mig, Barnens Farmor och syskonet. Födelsedagsbarnet är hemma med det Spelande Äldsta. Vi ringer och SMS-ar grattar. De mottogs med glädje.

Det är måndag, så firandet för vår del blir i helgen som kommer.(Pappan hade inte barnen i helgen).

Sen em/kväll
Barnet ska gå på bio. Själv. Mamman spar på biljettpengarna.

Som sagt
En dag som denna hade jag haft i minne livet ut. Men barnet i fråga verkar nöjt.

Helt otroligt är detta för en femtiotalist.

13 mars 2011

Ett barn blir ivägskickat

...det är väl den sista rubriken man kan föreställa sig från det här stället, men så har skett:

Pappan har alla fyra den här helgen och vi var förbi i går. Tre av dem var på plats, och det var roligt som alltid att träffas och umgås. Det fjärde —det med sitt okontrollerade humör— dök upp i går eftermiddag. Och ställde omedelbart till med det ena uppträdandet efter det andra.

Pappan, rädd som han är om sitt hyreskontrakt, gjorde allt för att lugna barnet i fråga. Det hjälpte föga.

Till Mamman
Det slutade med att barnet åkte tillbaka till mamman.

Mina funderingar
Pappan har blivit mer eller mindre varnad av sin värd pga det liv som uppstår när barnen är hos honom och glömmer att där gäller helt andra spelregler. Han har också (faktiskt!) sett hur det numera ser ut hemma hos Henne (Lort! Kaos!) och vet att ungarna lever i anarki där.

Då kan det vara svårt att växla om till de relativt relativt sett blygsamma gränser som handlar om oväsen, matvanor med mera som pappan sätter.

Men —om nu barnen lever ut sina aggresioner lika fritt hos mamman— så kan man ju undra vad den hyresvärden tänker, tycker och gör.

Det är så mycket vi inte vet.

08 mars 2011

Jag lever

Det här datumet har en mycket personlig innebörd för mig. Det är nämligen årsdagen av den canceroperation som förändrade —och räddade— mitt liv till priset av en helt förändrad vardag.

Men jag lever. Det är det som räknas.

04 mars 2011

Grannar har klagat

Ett av de barnen som var med mamman på resan till nordafrika, är det som har svårt med humöret sitt. Efter hemkomsten så har pappan haft enorma problem med just det barnet.

Vänt på dygnet
H*n har vänt på dygnet och mer eller mindre struntar i skolan. Närvaron är till och med sämre än det äldsta syskonets. Pappans tålmodiga ansträngningar att få barnet till skolan är fåfänga.

Utbrott
Humöret är sämre och lynnigare än på länge. Minsta motgång leder till skrikande och kastande-saker-i-väggen-utbrott. Detta leder till oönskad uppmärksamhet:

Nu har pappans grannar tröttnat på livet och tjivet när h*n beter sig. De har klagat hos hyresvärden. Pappan är förtvivlad. Ska han fortsätta att ha sitt barn hos sig och riskera vräkning, eller ska han säga nej till att ha sitt barn hemma?

Min fundering
Vi har sedan åratal tillbaka märkt att barnen blir tysta som möss när det ringer på dörren. De är vana vid att Hennes grannar (och värden?) ringer på och klagar på livet och tjivet.

Barnen vet att andra spelregler gäller hos pappan än hos Henne. (Hos mamman verkar det inte finnas några alls,  ren anarki verkar råda i det hemmet). Men pappan sätter gränser, gränser som det här barnet just nu mer eller mindre medvetet struntar i.

Då har jag full förståelse för att pappan inte bara är ordentligt irriterad på barnet i fråga, han till och med tvekar inför att ha vederbörande hos sig framöver.

Det gäller att säkra sitt boende.