26 december 2005

Julen och mellandagarna 2005

December var en frostig tid i familjen. Makarnas utgångsläge var att de skulle vistas ömsevis i bostaden, men detta höll inte alltid. Hon hade till exempel en tendens att komma hem i stället för till sitt alternativ när hon fraktades från krogen i nätt och jämt gångbart skick.

En överenskommelse mellan makarna att inte dricka i hemmet bröt Hon tämligen omedelbart. Några tomma ölburkar förklarade Hon med att Hon hade tagit hem dem från stan. Maken hittade efteråt tomglas och halvfulla spritflaskor i skåp och garderober.

Julafton var Hon med barnen i lägenheten. Vi vet inte så mycket om detta, men barnen tyckte i alla fall att det var okej. Maken var ensam i sin lokal. Han ville ha det så.

Juldagen kom maken hem till barnens farmor med alla barnen. Det var en positiv och givande dag och kväll. Barnen fick förstås julklappar av oss, vi åt och drack och alla mådde bra. Som vanlig handlade de bråk vi såg i grunden om att barnen konkurrerade om faderns uppmärksamhet.

Annandagen åkte de hem till sitt.


Torsdag 29 December 2005
Maken skulle tillbringa kvällen hos barnens farmor. När han gick, fick han höra följande från Henne till barnen:

"Säg hej då till Pappa nu. Ni kommer inte att få se honom på länge"
Han reagerade inte omedelbart på repliken. I flödet av lögner och elakheter om honom från Henne stack den inte av på något nämnvärt sätt.

Den här gången ljög hon inte...

18 november 2005

Separation på G, ett SMS och en obehaglig fundering

Läget är skärpt veckorna efter Smällen. Makarna sover ömsevis utanför hemmet, men en del avsteg sker: När Hon varit på krogen och satt sig i taxin hem, är det lätt hänt att hon körs till hemmet i stället för alternativet (Förarna kanske fraktar hem Henne till lägenheten per gammal vana?)

Då stapplar hon in genom dörren och stupar som en klubbad oxe i bingen. Detta skedde en gång med Hennes make i vår telefon. Han ryckte på axlarna så att det på någott sätt hördes i telefonen.
-Inte ovanligt, sade han bara.

Separation
Maken ser sig om efter ett annat boende. Ekonomin tillåter inte vad som helst, men han hittar ett boende inte så långt borta där han skulle vara inom räckhåll för barnen och även kunna ha ett par av dem hos sig i perioder.

Billigt är det inte. Kontantinsats och månadsavgift blir en del. Men man kan ju låna till insatsen.

Maken ser inget problem i att skriva av sig sin rätt till lägenheten om han flyttar. Hans attityd till skilsmässa och bodelning är pragmatisk och han utgår ifrån att de ska dela på vårdnaden av barnen.

Ekvationer
Vi sätter oss ner med maken och räknar. Slutsatsen blir att det helt enkelt inte går. För dyrt. Nix possiible. Forget it.

Suck.

Okej. Ni får byta er fyra till två treor i stället.

-Vi får bita ihop och ta saken, säger maken.

Han är resonlig och samarbetsvillig. Vi vet att Hon fortfarande vill lappa ihop förhållandet, bland annat för ett SMS som Hon skickade till maken en novemberdag 2005. Klockan är 14:45 på eftermiddagen:

"Hej, pratat med soc. Talar för dig. Påpekar de fel och överdrifter som finns i rapporten. Vi ses sen och berättar mer"
Idag blånekar hon till detta SMS (och att det är fel och överdrifter i rapporten), trots att det går att få teknisk bevisning från operatören, ett SMS gick faktiskt från henne till maken vid denna tidpunkt, och att maken har innehållet kvar i sin telefon. Bankrånare har fällts på liknande indicier. Nåväl.

Helomvändnngen
När Hon fick höra att maken inte längre var ute på bostadsköparmarknaden utan i stället ville byta deras gemensamma bostad till två, slog något slint i henne.

Hon gjorde helt om. Bytte fot. Kovände. Maken blev en fiende, för att uttrycka saken enkelt. Hon och ingen annan skulle ha lägenheten!

Varför?
Makarna hade ännu inte lagt in om skilsmässa, bland annat för att Hon fortfarande trodde på en försoning. Men nu hade hon klart för sig att maken verkligen menade vad han sagt länge nu: Vi splittar.

Sådant föder hat, och hat är Hon mycket bra på.

Giftorättsteorin
Hon skulle kunna göra anspråk på hälften av värdet i den av maken köpta bostaden vid en bodelning. Snöd vinning, helt enkelt. I praktiken skulle hon lura av honom halva insatsen om han hade köpt en bostad.

Lägenhetsteorin
De har en fyra. Nybyggd och ganska dyr i hyran. Finge Hon ensam kontraktet, så skulle Hon ganska enkelt kunna byta ner sig till något billigare, mer centralt och förstås mindre utan att behöva ta hänsyn till makens bostadsbehov. Vi såg faktiskt lägenheten i fråga i en bytestjänst några veckor senare. En mindre, billigare och mer centralt placerad efterfrågades mycket riktigt.

Mindre? Men barnen då?
Det är det som är det kusliga. Det är dokumenterat i en socialsekreteraranteckning att inte ens hon själv tror att Hon ensam kan ta hand om barnen. (När dett skrivs i slutet på mars har så Hon ensam vårdnad och mycket riktigt nästan två heltider till stöd för denna "ensamma vårdnad" från Soc)

Man har nämligen pratat om en "stödfamilj", som skulle kunna rycka in och ta hand om ett och annat barn då och då. För mig är detta en tydlig indikation på det som rör sig i djupet i Hennes sinne. Larmklocka, snarare:

Fosterhem nästa. Adoptera bort hellre än att maken får del i vårdnaden. Bo billigare och bättre med färre barn.

Kan man sjunka så djupt?

Dum fråga förresten. Hon kan ju...

03 november 2005

Smällen

Hösten 2005 fördjupades konflikten mellan makarna. Ekonomin var utrusel (Hon hade redan i maj månad kommenderat tömning av barnens sparkonton. Uselt är bara förnamnet för detta) och maken gjorde klart för Henne att han ville lämna henne. Hon behövde honom, om inte annat så för att sköta hemmet och ta hand om barnen. Hon var inne på sin andre älskare den hösten.

Spänningarna i äktenskapet löste ut som ett jordskalv, och hon hanterade det på Sitt Sätt:

Smällen
Torsdagen före Allhelgona 2005 blev vi uppringda av dem. Bägge var kraftigt berusade. Jag råskällde på dem för att de var fulla bägge två hemma med barnen, som då i praktiken ju saknade tillsyn.

Maken var knappt kontaktbar, medan Hon talade osammanhängande och sluddrade ordentligt. Varken jag eller barnens farmor hade upplevt någon av dem så berusad tidigare. Det visade sig att han av någon anledning hade köpt en helflaska starksprit. Han, som i vanliga fall inte dricker något starkare än vin, blev förstås ordentligt plakat.

Ett av barnen hämtades till telefonen och kunde vittna om att "mer än halva" flaskan inte var urdrucken. Mamman hävdar än i denna dag givetvis att maken svepte i sig hela pavan, något som ytterst få människor kan göra utan att behöva akut läkarvård.

Polisen
Hon ringde 112. De kom, för inte första gången, till den adressen. Hon har mer än en gång ringt polisen när det har hettat till där hemma. För det mesta har poliserna lugnat situationen, men den här gången fungerade Hennes överreaktion.

Maken var i telefon med barnens farmor när de kom. Vår Huvudperson skärpte sig på det där speciella sättet som bara vana drinkare kan och tog emot en patrull på fyra personer.

Hon pratade om misshandel, spott och spe. Maken omhändertogs efter ett tag och fördes till arresten med anmälningar för hustru- och barnmisshandel över sig. Han var nu intagen, som det heter.

Hon kontaktade socialjouren redan samma kväll. Hon berättar att de en längre tid har haft det pressat hemma. (Ekonomin och det faktum att maken vill lämna henne är onekligen en press). Hon säger också att bägge makarna är förtvivlade över situationen och att bägge vill få hjälp.

Dagen efter var det helgafton. Man får sitta inne i sex(?) dygn utan häktningsförhandling och maken blev kvar i arresten hela den tiden på grund av helgen. Socialjouren infann sig i lägenheten och, eftersom det handlade om barnmisshandel, även ett antal poliser.

Häktad eller inte, det är frågan
Barnens farmor ringde och fick veta av Socialtjänstemannen att maken var "häktad" när han i själva verket var omhändertagen och väntade på häktningsförhandling. Det var den första, men långt ifrån sista tveksamma insatsen från den människans sida.

Alla något så när allmänbildade vet att det är skillnad på att vara gripen och att vara häktad. Den här personen borde faktiskt å yrkets vägnar känna till detta. Eller var det bara illvilja som barnens farmor mötte?

Det är svårt att tro på nu, men Hon ringde faktiskt till polisstationen flera gånger under helgen och ville få maken frisläppt eftersom "barnen saknade honom".

Det gjorde de förvisso. Hon kan inte ensam ta hand om barnaskaran. Vi, som fått rycka ut ett antal gånger, vet detta mycket väl.

Söndag
Maken sitter alltså anhållen. Hon kontaktar socialjouren och berättar att en Socialsekreterare varit på hembesök och att Hon fick förtroende för denne.

Hon berättar också att två av barnen blivit sjuka och att Hon behöver stöd för egen del så snart som möjligt, för att orka. Hon berättar för socialjouren att familjen inte har varit ute på flera dagar.

"Hon och maken har alltid delat på alla arbetsuppgifter med hem och barn och nu när maken sitter anhållen har Hon hela ansvaret", står det i en rapport. Vidare: "Hennes sjukskrivning gick ut nyligen och hon behöver gå till läkare och barnen behöver gå till olika aktiviteter vilket Hon har svårt att hinna med och Hon får ingen 'egen' tid, vilket hon behöver till bla träning"

"Hela familjen befinner sig i kris och det är framför allt maken, som hon säger är psykiskt sjuk som behöver stöd"

Jojo. Notera skrivningen om delade arbetsuppgifter. En ren lögn. Det var maken som som gjorde lejonparten av jobbet när det gällde hemmet och barnen. Det här med städning och rent i hemmet har aldrig varit Hennes grej. Tro oss som har sett vad hon tolererar i den vägen.

I mars 2006 hävdar Hon i en protokollförd förhandling att det är Hon som ensam har skött hemmet, lämnat och hämtat barnen på dagarna och sedan arbetat på nätterna.

(Underlag för ett riktigt hjälteepos, eller hur?)

-Maken då. Vad gjorde han, frågade någon oskyldigt.
-Han bara satt i ett hörn och var full, svarade Hon lugnt.

Man tar sig för pannan. Vem tror på sånt? Möjligen Hennes juridiska biträde och Socialtjänstemannen. Men knappast många andra.

Det här med egen tid för bl.a träning handlar förstås om hennes yrkesverksamhet, men det kan man ju inte säga när man just har berättat om att man tänker förlänga sin sjukskrivning.

Sen har vi den här i sammanhanget helt ologiska uppgiften från telefonkontakten samma kväll gripandet skedde:

"Hon berättar att det var maken själv som bad Henne ringa efter polisen när det blev bråk"

Maken var inte i skick att tala den kvällen. Han skulle helt enkelt inte kunna be henne om detta. Vi som pratade med honom kan intyga saken. Det gick faktiskt inte att höra vad han försökte säga.

Detta att maken skulle ha bett Henne ringa verkar märkligt, men uppgiften återkommer på andra ställen i den rapportflod som kvällen har givit upphov till. Jag tror faktiskt att Hon inte vågade eller ville ta på sig ansvaret för polislarmet av orsaker man bara kan spekulera i.

"Feghet" är det enda jag kan komma upp med som kan förklara Hennes yttrande. Det här med att ta ansvar är inte heller riktigt hennes grej...

Måndag morgon.
Häktningsförhandling. Maken släpptes direkt. Hennes anmälan om "grov misshandel" skrevs ner till "ringa misshandel"

Utredningar
...vidtog förstås. Samhället är mycket vaksamt när det gäller barns välbefinnande. Folk från polis och Socialtjänsten var på plats i bostaden redan under helgen och höll videoinspelade förhör med barnen.

Misshandeln av Henne
Det gäller nackgrepp och spottningar i håret. (Inte ens i ansiktet!) Makens observation om detta är att hon gjort mångdubbelt värre saker mot honom genom åren utan att han för den skull anmälde Henne. Kanske han skulle ha gjort det ändå?

Barnmisshandel
Barn 1: Nackgrepp och skäll. Barn 2: Undanknuffning och skäll för bristande vilja att städa rummet

Hur många föräldrar har i ljuset av detta då inte misshandlat sina barn?

01 oktober 2005

Om Bloggen

Det är inte helt lätt att berätta vad som har hänt tidigare i ett skeende medan det rullar vidare. Därav den dåliga strukturen på bloggen.

Att alltihopa är jättesubjektivt och enögt torde väl ingen missa. Dom som känner till verkligheten bakom dessa skildringar torde inte missa vem, vad eller vilka (dem själva) det hela handlar om om dom hittar hit. Dom får tycka vad dom vill om Bloggen.

Tanken är att ingen annan än de inblandade ska känna igen sig, därav de utslätade (och många gånger ändrade) detaljerna. Sen får vi se om det räcker avs PUL, men jag tror faktiskt det.

Bloggar är ju till för att skildra löpande utvecklingar, och här har vi en handling som nog kan sägas ha börjat Allhelgonahelgen 2005 som alltså börjar skildras en bit in i mars 2006.

Jag beslöt mig för att starta den när det här hände. En bagatell i sammanhanget, förvisso.

Men det var så oerhört kränkade för barnens farmor. Man blir arg, tvärförbannad, ledsen och förtvivlad på en gång. Vi har på den här resan mött myndigheter och ett rättsväsende som inte verkar kunna ta till sig faktum att inte alla fäder i spruckna förhållande är försupna, socialt handikappade våldsmän. Och nu Dagis, där maken dessutom är väl känd av personalen. Den personalen visade sig göra vad Hon säger utan att någon stannar upp och tänker till:

Är det verkligen som barnens mamma säger om maken? Tar hon inte i lite väl hårt? Vi har ju känt honom i åratal.

Den tanken borde ha slagit flera inblandade vid det här laget, men vi har inga som helst indikationer på detta. Jo, en förresten. En av handläggarna på Soc har blivit utfryst av Henne. Det skulle kunna tyda på att Hon är åtminstonde lite ifrågasatt.

Hoppas vi. Knacka i trä.

03 januari 2005

Datorerna

Datorerna är ett eget kapitel i den här historien. Det handlar egentligen om tre maskiner som jag ställde ut hos familjen, mest för att barnen skulle få dator- och internetvana. Burkarna var halvgamla redan då, avskrivna från min arbetsplats som de var. Fokus är dock bara på en av dem:

Hon tog nämligen en av maskinerna i anspråk som sin, och förlade mer och mer av sitt arbete till den. Konstigt nog, så hotade Hon ändå maken med att kasta ut datorerna genom fönstret i höstas, när konflikten mellan dem skärptes.

Jag fick reda på detta någon gång i November. Det förvånade mig på något sätt inte. Hon kan ju dra till med rätt mycket. Och göra det också. Men det vore väl synd att förstöra helt okej surfmaskiner? (PIII 700MHz/512 MB RAM duger fortfarande så länge man inte spelar)

När jag ställde fram maskinerna så gjorde jag klart för föräldrarna att de var mina, mest för att jag ville ha någon slags tillsynsmakt över dem. Detta accepterades då och kom väl till pass nu.

Jag varskodde maken om att jag gör anspråk på datorerna och att jag ville ha tillbaka dem inom en inte allt för avlägsen framtid. Han förstod detta. (Dessutom: Vad skulle grannar och framförallt hyresvärden säga om det började flyga tiokilos metallpjäser genom fönstren?)

Han varskodde Henne om mitt krav. Hon verkade inte lyssna. Han tipsade Henne om backup, det är ju aldrig bra att ha allt på en enda disk. Hon brydde sig inte. Bara fortsatte att sitta vid en dator som jag hade gjort anspråk på. Den hade till och med CD-brännare, så det vore en smal sak att säkra viktiga dokument.

Några dagar före jul satte maken undan datorerna i ett förråd och jag hämtade dem bara ett par dar före julafton. Då visste jag inte att Hon hade stora delar av sitt yrkesliv på en av datorerna. Veta, det fick jag sen:

Hon ringde och anklagade mig för stöld av "hennes" dator. Jag svarade att jag hade gjort anspråk på dem i veckotal och att de faktiskt är min egendom. Detta kunde hon ju inte neka till, men jag skulle ge tillbaka hennes dator. Tyvärr, svarade jag bara.

Samtalet avslutades i oenighet, som det heter. Det är värt att notera att Hon inte brydde sig om att barnen plötsligt var utan datorer. Det var bara sig själv och sitt Hon tänkte på. Att den tredje datorn var borta märkte hon först mer än en vecka senare.

Ett andra samtal någon dag senare ledde bara till att jag formulerade min ståndpunkt för henne: Får jag rätt på vad som gäller rent juridiskt, så åtföljer jag givetvis detta.

Någon vecka senare fick jag en varning från maken. Hon hade sagt att Hon skulle "förinta" mig för det här med datorn, och han hade sällan hört henne så allvarligt menande. Dessutom har Hon några bekanta på min arbetsplats, så jag blev orolig. Hon hade lagt ut texten om att jag hade missbrukat min PC på jobbet (Läs porr. Barnporr. Hon är fixerad vid övergrepp mot barn. I konflikter av olika slag tar hon inte sällan till sådana beskyllningar) och att jag skulle få sparken för detta.

Ska man in på mina hemmakataloger så krävs mitt lösenord eller en mycket hög IT-behörighet, behörigheter som inte så många på min arbetsplats har. Och då krävs det en mycket god anledning för att göra detta om vederbörande vill ha jobbet kvar.

Såvitt jag visste, kände Hon ingen IT-person på jobbet. Men ändå. Tänk om Hon får någon att lägga ner barnporr i mina kataloger och sen anmäler mig? Det vore klockrent för henne. (Det är lätt att bli lite nojjig ibland)

Jag tog kontakt med vår säkerhetsavdelning och redogjorde för det uttalade hotet mot mig. Mötet slutade med att jag var garderad mot sådant och jag fick veta att den som går in i folks hemmakataloger till och med bara för att titta utan att fråga får gå i princip på dagen. Vidare tar man inte anonyma anmälningar av vilket slag det vara månde. Tack för det!

Men jag skruvade ur diskarna (Hon hade inte ens märkt att det fanns både C:\ och D:\ på "sin" dator) och lade dem i mitt bankfack. Man vet ju aldrig vad Hon kommer upp med nästa gång...

Juridik
Datorerna är min egendom, inget snack om det. Hon medger detta. Hon har anfört att Hon har upphovsrätten på materialet på diskarna. Det har hon förvisso, men det är så att den bärande meningen i Lagen om Upphovsrätt handlar om att "göra det tillgängligt för allmänheten", i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning" §2, första stycket.

Så länge inget publiceras, då?
Det verkar så. Jag har ställt frågan till juridiskt kunniga och läst på vad jag har kunnat hitta på nätet, men inte fått eller sett ett bra svar. Inte ens "Hennes" åklagare kunde ge ett svar på frågan. Jag uppmanades bara att lämna över materialet till Henne för att få den saken ur världen. Samma sak från en utredare på Krim. Hon hade tydligen tjatat rätt bra på dem om detta.

Husrannsakan?
I ett spänt initialskede kan man inbilla sig mycket, och en sak var om Hon skulle få till en anmälan med åtföljande husrannsakan. Guskelov så krävs det en misstanke för brott med lägst 2 månaders fängelse för detta, och det finns inte i straffskalan när det gäller upphovsrätten.

Det är möjligt att Hon har anmält mig för barnporr. I så fall har vår internetförbindelse loggats i två månader utan att det har framkommit något värre än lite fildelning av gängse slag. Någon påhälsning har vi inte fått ännu.

Stöld av intellektuell egendom?
Jag har rotat så gott jag har kunnat i detta också. Det verkar mest handla om varumärkesintrång och idestölder av olika slag företag och konstnärer emellan. Även här så verkar alla ta för givet att man använder informationen som man förfogar över.

Ingen gör tydligen som jag, bara sitter där på den utan att öppna några dokument.

Visst har du tjuvtittat!!
Faktiskt inte. Så länge jag inte har juridiken klart för mig, törs jag inte det. Men jag körde maskinen ett varv och kollade upp den "digitala hälsan" på den innan jag lade undan diskarna.

Det var ingen trevlig syn, kan jag berätta. Det första var att antivirusprogrammet (AVG) larmade om att det var en för gammal version som snurrade. Virussignaturerna var inte uppdaterade på nästan tio månader! Det andra var att ett falskt anti-Spywareprogram (Spyware Stormer) drog igång. Falska sådana lägger ner egna spionprogram under förevändning att ta bort andras spioner. Ett andra, seriöst, anti-Spyware var inte heller uppdaterat på åtskilliga månader.

Det finns bredband i lägenheten. Då är det helt enkelt oursäktligt att inte uppdatera sitt skydd.

Hon hade använt ett lösenord på sitt konto, men uppenbarligen slutat att ange det. Detta hade till följd att Hennes Windowsskrivbord nu var dubblerat. Dels låg det massor i profilkatalogen för Hennes konto, och dels fanns det massor av färskare material i den skrivbordskatalog på rotnivå på C:\ som Windows ME låter icke inloggade användare använda. Åtskilligt verkade vara kopierat från det gamla till det nya skrivbordet.

Hur rörigt som helst.

Vad hände med datorerna?
En har gått vidare, som surfmaskin till en person i min omgivning. Detta efter en tämligen komplett diskrensning med 35 överskrivningar och ominstallation. De andra två är kvar hos oss och är öronmärkta för den eventualitet att maken skulle få åtmistonde delad vårdnad om barnen.

<Update juni -08>Diskarna raderades i samband med att misshandelsdomen bekräftades i hovrätten. Jag hade ruttnat på Hennes hat mot barnens pappa och på att ingenting hade hänt. Nu 'kommer jag att höra av' Hennes ombud. Vi får se.</Update>

02 januari 2005

Lokalen

Paret hyr förutom sin lägenhet också en lokal inte så långt bort. Den används av honom för hobbyverksamhet och av Henne för olika evenemang och sammankomster.

För Henne är det mer än hobbyverksamhet. Lokalen förekommer i hennes olika sociala och kommersiella engagemang, och är viktig för Henne inte bara emotionellt. Hon behöver den helt enkelt för att hennes olika verksamheter ska gå i hamn.

Det är inte meningen, men lokalen går att övernatta i till nöds (Det finns t.ex inte rinnande vatten eller toa där. Man får gå ut) och både Hon och maken har sovit där vid olika kriser det senaste året.

Lokalen fungerar också som lager och avställningsplats. Bägge två har saker där. I hennes fall tydligen oundgängliga sådan, eftersom hon har gått mycket långt för att komma åt den. Trots att kontraktet inte står på Henne. Det står på maken.

I regelverket för besöksförbud finns det procedurer för hur parterna ska kunna hämta saker från ett ställe man har besöksförbud på. Det är enkelt och logiskt:

Den som skall ha något listar detta och listan går genom ombud (för det mesta advokat) till motparten som har att godkänna detta, och även den person den andre anmäler som bud.

Tror ni att Hon har godkänt någon? Förstås icke. Hon har förmodligen gett Soc grå hår med sina ideliga nekanden och märkliga krav på hur saker ska överlämnas till henne. Vid ett tillfälle gick t.ex maken upp med två fyllda matkassar till Socialförvaltningen och satte dem hos en av de tjänstemän som handlägger fallet.

Matkassar, vänner. Det är inte kattskit det. Nåväl.

Den här proceduren med ombud är makarnas jurister ense om att man ska tillämpa när det gäller lokalen också. Problemet är bara att Hon betraktar lokalen som sin och att det därmed är maken som ska lista det han vill ha därifrån.

Jag vet ju förstås inte om det är så, men det finns all anledning att förmoda att Hon inte har underrättat sin jurist om något så bagatellartat som att lokalen i fråga faktiskt hyrs av maken och inte av henne eller de två gemensamt.

Då kan han göra lite som han vill där utan att rådfråga nån annan än hyresvärden.

Byta lås, till exempel...

01 januari 2005

Om Henne

60-talist. Normalt utseende och kroppsbyggnad, lätt överviktig. Frilansare. Barn och en blivande ex-make. Vad kan man mer säga? Åtskilligt, faktiskt.

Övergreppen
Hon hävdar att hon som barn varit utsatt för systematiska övergrepp inte bara av hela sin familj, hon har dessutom varit på en världsturne och bland annat varit sexobjekt för pedofila amerikanska Vietnamveteraner.

Vidare har hon medverkat vid (inte till) rituella mord på spädbarn, lika många barn som hon sedan själv satte till världen. Sambandet är uttalat och någon slags bikt för det hon har varit med om.

Demonerna
På sena 90-talet levde hon med sina Demoner. Det var väl dessa som fick henne att tro att en eldriven leksak barnen fick av sin gammelfarmor också tjänade som radiosändare.

Denna intrikata buggning av familjen utfördes av krafter (oklart vilka) som sedan förde bort barnen på nätterna. Givetvis för att förgå sig på dem.

Maken tvangs att kasta bort leksaken.

En rejäl clash med Demonerna och maken slutade med ett tämligen seriöst utfört självmordsförsök och månader av fysisk och psykisk rehabilitering. Men Demonerna verkar finnas kvar än i denna dag:

Hennes nuvarande sjukskrivning går att relatera till Demonerna. Jag tror inte att hon tar de mediciner som Hon har ordinerats. Bara sjukpenningen.

Bidragen
I hennes värld gäller det att få bidrag av olika slag. Det är svårt att leva kommersiellt på det hon gör när man inte spelar i högsta ligan. Just nu går hon i gärdsgårdsserien efter en tid i lägre mellanskiktet, vad jag kan förstå.

I den hanteringen är det då ganska frestande att justera olika siffror åt "rätt" håll. Så ligger familjen till exempel på en återbetalning av en bit av bostadsbidraget sedan det visade sig att Hennes uppgivna årsinkomst inte stämde.

Man söker bidrag för samma aktivitet från flera håll, självklart. Man kan ju inte alltid räkna med att få de medel man söker. Inte lika självklart är det tydligen för Henne att då återlämna medel som dubblerats. (Det finns tydligen institutioner som inte kräver redovisning)

En enkel Googling eller två ger också vid handen att Hon har fått ett femsiffrigt bidrag för aktiviteter som helt enkelt inte kan ha ägt rum. De var nämligen flaggade att ske i den lokal Hon inte längre har tillträde till eftersom låset är utbytt. Undras om Hon skickar tillbaka dom tusenlapparna?

Barnuppfostran.
Örfilar är väl inte vardagsföreteelser för barnen, men alls inte ovanliga. En annan bestraffningsmetod är nästan värre tycker jag:

"UT! -Ut på gården. Jag orkar inte med dej längre. Du får inte komma hem på en timme"

Utvisning av ett barn från sitt eget hem! Jag har själv sett det och sett barnet loma iväg med förtvivlan i blicken. Hemmet är ju universums nav och skydd, trygghet och värme för ett barn. Utvisningar tillämpar man i idrottssammanhang och ingen annanstans...

Hon kör också det äldsta barnet på ett sätt som bekommer mig mycket illa. Det stackars barnet gör i princip allt för att vara mamman till lags, men det går liksom inte. Jag har faktiskt aldrig varit hemma hos dem utan att ha sett Henne skrika och fara ut mot sitt äldsta barn.

Att just det här barnet är det enda som har ringt upp sin pappa efter smällen i äktenskapet och kallat honom saker, eller uppgivit för Soc att fadern är en alkoholiserad barn- och hustrumisshandlande hustyrann, tror jag är ett resultat av barnets förtvivlade ansträngningar att vara mamman till lags.

Alkoholen
Hon dricker på det klassiskt nordiska sättet, dvs starksprit intill och ibland över medvetslöshetens gräns. Hon har medgivit alkoholproblem i en tidig fas av den här utvecklingen, men kallade sig plötsligt nykterist i en förhandling. Tjoflöjt.

Hon har mer än en gång varit för full för att våga hämta på dagis. Maken fick avbryta alla sina förhavanden och göra det i stället för Henne. Vid ett tillfälle skulle han ta med barnet till den kvart där hon satt med sin suparkompis. Orsak: Mamman behövde också hämtning. Hon kunde inte ta sig hem själv...

Under en utlandsresa hösten 2005 drack hon sig stupfull och somnade i en park. Där blev hon kvar på gräset hela natten.

Ur ett SMS till maken, från en annan resa:


Älskling. Har ni det bra? Blev rejält full. Mötte NN

Ett annat:


Jag älskar dig. Sprit är billigt här

Hon har mage att neka till dessa SMS, trots att maken höll upp sin telefon och ville visa rätten dem. Det fick han inte.

Liksom många alkoholister så har Hon förmågan att agera nyktert mitt i fyllan, om än under en kortare tid. Det har hjälpt henne mer än en gång. At få maken hämtad av polisen för fylleri när hon själv är minst lika full, till exempel.

Draja enligt Henne:


  • En tredjedel Martini
  • Två tredjedelar Vodka (billigare än Gin)
  • ...hälles upp tillsammans med 1 isbit i ett av barnens 25-centiliters saftglas.
  • En till!

Min bild
Mitt första intryck av Henne var att hon är van att få som hon vill. Det kvarstår nästan tio år senare. Förstaintrycket av Henne är en verbal och trevlig människa, men sen blir det värre. Ett antal gånger, till exempel, har Hon krävt att vi ska rycka ut som barnvakter med bara timmars framförhållning. På helger. Att vi var upptagna med annat hade inte med saken att göra och Hon blev tämligen otrevlig.

Vi talar alltså om typen som bestämmer sig i förväg för hur folk ska svara eller agera i olika lägen och sen helt enkelt inte kan hantera avvikelser från detta.

Jag såg några avsnitt av "The Office" när den serien gick på TV. Chefen där påminde mig om Henne, men hennes temperament är värre. Åtskilligt värre. Svartare är det också.

För övrigt har hon ingen släkt, om man säger. Hon har brutit med dem och de med henne. Gissa varför? (Ledtråd andra stycket denna postning) Och så har Hon i en anteckning som vi har sett förklarat för Soc att Hon inte har några vänner.

Jag tror henne.