25 juni 2009

Glasögonmysteriet

Följande har hänt:
Det yngsta barnets glasögon gick sönder för en liten tid sedan. De låg 'i mammas ficka' och sedan var de av på mitten, såvitt vi har kunnat utröna. Barnet behöver sina brillor, så det var angeläget med nya så snart som möjligt.

Pappan tog saken lugnt. De hade ju alltid försäkrat familjens brillor, så ett par nya torde inte vara oöverkomligt. Barnet hade fått ett par på försäkringen i vintras. Trodde han. Var de nya försäkrade, då? Det visste han förstås inte. Han var inte med när de införskaffades och mamman hade inget sagt i saken.

Inför midsommarhelgen blev det akut. Barnet måste ha fungerande brillor till helgen. Pappan drev på och den onsdagen gick mamman och barnet till en optiker och barnet hade snart nya brillor.

Nu utgjuter sig Mamman över den stora utgiften 'för nya glasögon'. Visst. 2.500.- är mycket för de flesta. Av syskon har vi fått veta att bågarna var det billigaste när barnet fick sina första glasögon. Det dyra var undersökning och glas.

Mysteriet
Mamman och barnet har alltså gått till en optiker och kommit ut därifrån med 'nya glasögon' för två och ett halvt tusen kronor. Efter mindre än en timme.

Farmors Fundering:
Hur kan man gå in i en butik och komma ut med nya glasögon direkt? Så fort går inte en undersökning och framförallt inte slipningen.

Min gissning
Brillorna gick av på mitten. Glasen var intakta, det vet vi. Ett par syskon talade ganska fritt om saken till de insåg att Yppandeförbudet om allt som händer hos Henne kanske gällde även den här historien.

Mamman köpte nya bågar och fick hjälp med att passa in glasen i dem för en helt annan kostnad än 2.500:-. Det beloppet handlar om vad de ursprungligen kostade. (Och pappan var med på) Att Hon går på om utgiften som hon gör, är bara ett sätt att väcka sympati och kanske ger det även lite sponsring från släkt på hennes sida.

Att Hon inte tänkte på att pappan fick löpande information om optikerbesöket (han skulle hämta barnet efteråt) och därmed sänkte historien förvånar inte. Hon är inte den vassaste kniven i lådan.

21 juni 2009

Midsommaruppföljning

Två av barnen reste alltså bort med pappan till deras farfar och de två andra var kvar i stan. Vi tar det trevliga först:

Ett av de bortresta ringde igår och berättade att de hade det hur kul som helst. Massor att göra och koll på (men inte dans runt) midsomarstången. De hade till och med bestämt att stanna en dag extra för att hinna med allt. Sådant är kul att höra.

De två som var kvar i stan med mamman, då? Njae. Hon hade varit med ett av dem på ett lokalt midsommarfirande medan det äldsta satt kvar framför PC-n. Den traditionella picknicken på midsommardagen blev inte av den här gången, så mycket till midsommarfirande blev det inte.

Men vi tog ut dem på ett event —skulle man kunna kalla det— i dag, som planerat. Det var toppen tyckte de även om det äldsta ville hem till sin älskade PC långt innan vi andra var färdiga. Pappan koordinerade överlämning och annat per telefon och SMS med Henne, så att vi slapp direktkontakt med henne (och hon med oss) Det oeftergivliga kravet på att barnen inte fick vara hemma före halv fem, uppfyllde vi också: Ungarna gick in i porten exakt halv.

Vi, då?
Ingen höjdarhelg. Barnens Farmor däckades av en influensaattack, så det blev en mycket stillsam midsommar. Sånt händer.

18 juni 2009

Midsommarplanering

Lite snopet känns det allt: Vi blir utan barnen i midsommar. Pappan reser bort med två av dem till sin pappa och de två andra blir kvar hos Henne. Nåväl:

Vi erbjöd oss att ta de två kvarvarande till något på Midsommardagen, för deras likväl som för vår skull. Det finns flera alternativ och det blir förstås barnen i fråga (och vädret) som får råda. Ett av dessa är det dator- och spelberoende äldsta, som heslt vill framleva sitt liv framför skärmen. Då blir det nog bara det andra kvarvarande barnet som följer med. Det är det barn som har problem med sitt lynne och har haft en resurs i skolan fram till avslutningen.

Det handlar om att humöret kan tvärvända på vad pappan kallar 'en millisekund' och h*n blir hur vred och besvärlig som helst ett tag. Sedan är det över. H*n vet efteråt att h*n 'gjort fel', men kan bara inte behärska sig. Pappan hanterar det med sin vanliga empati och tålamod, som förstås inte räcker fullt ut alla gånger. Men så här långt skulle han aldrig gå:

En av de möjligheter vi serverade gick rakt in hos barnet. Vi har varit där förut och h*n skulle bara älska att komma dit igen. Mamman hörde detta och tog in omedelbart det i sin uppfostringspedagogik. I en öppen telefonlur till pappan hotade Hon barnet med att 'du får inte följa med [Barnens Farmor] och [mig] på lördag om du håller på så där'

Logistik
Barnens Farmor vägrar att prata med Henne, och Hon vill nog inte gärna prata med någon av oss. (De senaste två åren har hon inte varit nykter någon av gångerna vi har pratat med varandra) Tanken på att ringa på Hennes dörr och hämta barnet(-n?) till en utflykt är helt enkelt utesluten. Liksom att ringa eller SMS-a om detaljerna kring utflykten.

Det blir pappan som från sitt midsommarfirande får agera sambandscentral och koordinera saker och ting så att två(?) av barnen får iallafall något att minnas av midsommaren 2009.

Hoppas vi.

09 juni 2009

Jag hatar er jävla barn ungar!

Mamman har inte varit på gott humör när hon pratat med pappan de senaste veckorna. Utskällningar och tirader praktiskt taget dagligen. Allt som inte är bra med barnen får han ansvaret och skäll för.

Otidighetsfilter
Pappan, som ju måste kommunicera med mamman när det gäller barnen, har lärt sig att så att säga stänga av öronen när Hon sätter igång. Han kommer sällan ihåg detaljerna efteråt. Men det här kommer han ihåg:

I morse vägrade de två yngsta att gå till skolan. Vad gör den Ömma Modern då?

Hon ringer förstås pappan och skäller ut honom för detta, helt enligt den senaste tidens beteendemönster. Sedan kom alltså detta:

Jag hatar er, jävla barn ungar
Till barnen. I telefon med pappan. Jag saknar ord.

Sån är Hon.

Update: Ordet var alltså "ungar". En nog så viktig skillnad, som inte gör saken mycket bättre.

06 juni 2009

Helga

På jobbet anmäls dödsfall i mailen med enbart namnet  i ärenderaden, så då gör jag det här också. Helga somnade in i mitt knä för några dagar sedan, bara dygn efter sin 18:e födelsedag. Hon var trött, passiv och åt väldigt lite. Provsvaren var urusla och allt hade samma bakomliggande orsak: Sviktande njurar.

Ett tungt beslut
Veterinären berättade att många ångrade tog tilbaka beslut om avlivning. Varför det? Djuret kommer att lida. Att dra på en sådan sak förlänger bara en plågsam process. Fast dagarna mellan beslut och verkställande var tunga, ska ni veta.

Nu är hon Där. Jag såg hennes sista andetag och är tacksam för det. Inga tvivel om att hon är borta, eller att det skedde på ett plågsamt eller oetiskt vis.

Barnen
De hade lärt känna Helga som en tämligen avog katt, något mindre avog med tiden. Det var de som kallade Helga för Sura Gamla Katten för ett par år sedan. Då icke som en kelen typ, precis. Men de gillade henne ändå och tog beskedet om hennes död på ett bra och värdigt sätt.

Ett av dem ringde direkt h*n fick veta, och vi pratade länge om Helga, hennes dåliga hälsa och hur hon somnade in. Paralleller med hamstern Tom drogs förstås, och jag fick lite snusförnumstigt höra att Tom bara blev månader gammal, medan Helga blev bra mycket äldre än barnet självt är nu. Men det var ingen avund eller så i tonen, bara ett konstaterande.

Annars vet barnen hur det känns att förlora ett djur. De har både Tom och ett par undulater i den f.d gemensamma lägenheten i minne. Jag har deras medkänsla.

Det här fick jag på min födelsedag senast. Min favoritbild av Helga, tolkad i en pärlplatta av ett av barnen.

Hej då, Pyttis!

04 juni 2009

Soc, pappan och pappor

Barnens pappa är ju arbetslös. Han sade upp sig när det inte gick att kombinera barnen och jobbet. Det har sina konsekvenser. På Arbetsförmedlingen gäller en karens på 45 arbetsdagar innan han kan få ersättning därifrån. Nu har han pratat med Soc.

Samma sak där. 45 arbetsdagars karens för att han sade upp sig. Jamen hyran, frågade pappan. Jag kan bli vräkt. -Prata med värden och försök få anstånd, kom svaret. Det enda stöd de kunde tänka sig, var matpengar om det ville sig illa. Vi har ju inte soppkök i Sverige nu för tiden.

Det var likadant 2006 när han var utjagad och belagd med besöksförbud i den gemensamma bostaden. Soc ville inte hjälpa honom med annat än att de kunde tänka sig att anvisa en plats på ett härbre, ungkarlshotell. Han fick kvarta i hobbylokalen och kinesa hos folk till han fick en bostad den sommaren.

Blir pappan vräkt pga hyresskulder, så kommer alltså Soc att anvisa plats på ett härbre, inkörsport till alkohol och misär. Kul att veta.

En genusfråga
Skulle en kvinna i samma läge behandlas så här? Jag tror inte det. Rätta mig hemskt gärna om jag har fel.

En genusfråga till
Kan den här inställningen från samhället vara en av orsakerna till att de absolut flesta utslagna är män?

Hur går det för pappan, då?
Förmodligen inte illa. Det finns sparpengar, hjälpsamma släktingar och handlån, kan jag säga utan att gå in på detaljer. Men kärvt blir det.

Men
Hur många av våra utslagna påbörjade sin resa dit från ett läge som pappans? Handläggarna på Soc kan bidra till svaret.