28 november 2008

Sex pinnar muck

Så skulle man kunna uttrycka saken. Pappan 'bojas av' nästa torsdag, den 4 December. Just på grund av att han har gått med elektronisk boja i snart 8 veckor och inte fått träffa två av barnen under tiden —de två äldsta som själva hade kunnat ta sig till honom— så har aktivitetsnivån varit låg här. Det har helt enkelt inte funnits mycket att berätta.

I början av strafftiden kontrollerades han ganska ofta. Sedan, efter att han visat sig skötsam, var det ganska lugnt. Men nu, mot slutet av strafftiden får han blåsa 3-4 gånger i veckan. Gissningsvis för att Frivården vet att folk tenderar att slappna av mot slutet av resan. Så icke denna pappa. Han är fortsatt helnykter och noga med tiderna.

Vill pappa träffa oss?
Av någon anledning har barnen inte kontaktat pappan särskilt mycket de här veckorna. Kanske för att de (via Henne) fått för sig att de inte ens fått prata med honom under strafftiden, jag vet egentligen inte.

Men den senaste tiden har pappan pratat med olika barn på telefon ganska ofta. Det har visat sig att de började tro att han inte vill träffa dem längre! Han har i och för sig varit under deras horisont i snart två månader, men ändå. Hur kan sådana funderingar uppstå och varför har inte mamman stävjat dem?

Kontaktfamilj!
Inför pappans påbojning ringde Soc och förhörde sig om saken. -Jodå, svarade pappan. Jag ska gå med boja till December och då blir det knepigt med barnen, särskilt de yngsta eftersom jag inte får vara utomhus mer än ett par timmar som mest. Soc tackade bör beskedet utan att tala om varför de ringde. Jag spekulerade i att det berodde på att mamman var på dem om avlastning, nu när pappan inte kunde ställa upp på ett par månader. Det stämde.

Ett av barnen har berättat att de två yngsta brukade vara hos en familj i grannskapet varje vecka. I hur stor omfattning vet vi inte. Pappan vet att det inte lönar sig att fråga barnen om deras liv med Henne, eller ens att ställa följdfrågor. De lever ju med yppandeförbud om sådant.

Det här framkom i samband med att pappan fick höra att ett av dem råkade ha sönder en PS2-konsol, något som ansågs värt att berätta. (Vem får ersätta familjen i fråga. Mamman eller Soc?)

Men det är ju trevligt att Soc ansåg sig behöva kontrollera Hennes påstående för en gångs skull.

De borde de ha gjort lite oftare.

21 november 2008

Svaret kom

Sent omsider, men ändå. Det gällde huruvida pappan fick träffa sina målsägande barn under strafftiden med boja eller inte. Frivården hade meddelat pappan att han inte fick träffa barnen under strafftiden, men beskedet svävade på något sätt och var inte inte så värst övertygande. Vad gäller?

Vi fick ett tips om Bryggan, en förening som ger stöd till barn och ungdomar vars förälder 'är eller har varit föremål för kriminalvård'. De var svåra att nå och ett mail förblev obesvarat fram till i förrgår.

Det visade sig att de hade bollat frågan vidare till en ansvarig på kriminalvården. Kanske var det därför svaret tog sjutton dagar på sig. Nåväl.

Kriminalvården meddelade att om pappan varit intagen på anstalt (vilket är likställt med fotboja) så hade barnens besök med all säkerhet varit bevakade. Resonemanget gick vidare med Soc, och träffar med kontaktperson.

Tjänstemannen på Frivården hade alltså på sätt och vis rätt, men vederbörande hade inte sagt något om Soc. —eller kontakperson! Sådana har pappan erfarenhet av. Han fick träffa sina barn med en k-person närvarande fem timmar varannan vecka under en längre tid 2006-07.

Nej tack till en ny vända med detta (även om de inblandade var trevliga och bra människor). Dessutom är det så lite kvar på strafftiden nu att Soc knappast skulle kunna få fram någon innan pappan bojas av.

Jag tackade Bryggan för beskedet.

13 dagar till avbojning.

18 november 2008

Ett whack och tre whackon

Mamman SMS-ade barnens pappa i dag. Från ett sjukhus. Det näst yngsta låg på skallröntgen. Pappan tog röstkontakt med Henne, något han egentligen vill slippa. Men det här verkade allvarligt.

Whack!
Under ett kalas på en lekanläggning i söndags —för tre dagar sedan— föll barnet av en studsmatta och slog i huvudet. H*n svimmade av, tappade andan och hade tappat minnet av det inträffade när h*n vaknade till. Då kan det vara allvar. Man skulle ha ringt 112. Dock:

Whacko 1
Personalen på stället gjorde ingenting.

Whacko 2
Kalasets organisatör, jubilarens mamma, gjorde ingenting.

Whacko 3
Mamman träder in i handlingen när barnet kommer hem med alla tecken på hjärnskakning. Hon gjorde inte mycket. Barnet fick bara ligga och vila så mycket som möjligt. Först idag, tre dagar efter fallet, tar hon barnet till läkare. Barnet hjärnröntgas.

Nu var det ingen fara, men barnet ska ta det lugnt och får inte vara med på gympan de närmaste veckorna.

Min kommentar
De här tre puckonas slappa agerande hade kunnat kosta barnet åtskilligt, för att inte säga livet, om det hade velat sig illa.

Nu är en ambulanshämtning dålig PR för en lekanläggning, likaså för en kalasorganisatör, men borde inte ett barns hälsa, säkerhet och välbefinnande gå före den egna prestigen?

Vad jag tycker om Hennes slappa agerande, eller strutsattityd, får ni föreställa er själva.

14 november 2008

Barnkontakt

Den sjukskrivna mamman har ju varit på utrikes arbetsresa några dagar och ett par släktingar har haft hand om barnen under tiden. Följande utspelade sig efter hemkomsten:

1) Mamman SMS-ade barnens pappa att hon hade det jättefint på resan och att alla barnen ville prata med honom.

2) Pappan ringde förstås upp dem och pratade. De var mycket riktigt glada över att prata med honom. Ett av dem bad till och med om hans adress för att kunna skicka ett försenat Fars Dagskort.

3) De berättade att de hade haft det jättebra medans mamman var bortrest. -Jaha. Vad gjorde ni då, undrade pappan. -Ingenting!

Några frågor?
Visst.

Varför ringde inte ungarna själva upp pappan om de nu ville prata med honom? Kort svar: Vet ej. Längre svar: Det går att spekulera i allt från tömda telefonkort till att de normalt sett inte får ringa sin pappa. Släktingarna som var i stan är tämligen avoga mot honom och kan ha förbjudit barnen att ringa. Å andra sidan har de inte ringt honom någon gång under tiden med boja.

Kanske mamman har tutat i dem att de inte får ringa heller, när beskedet om att de målsägande barnen inte får träffa pappan under tiden med boja.

Hur kan man ha haft det jättebra och ändå inte gjort någonting? Mitt svar: Mammans regim är ganska hård och långt ifrån fri från våld såsom örfilar. Sådant ägnar sig inte de här släktingarna åt. En av dem är gansk vek och vi lärde oss tidigt att h*n köper barnen medelst penning- och andra gåvor om de sköter sig. Den andra är snäll, glad och allmänt hyvens. Då har man det bra även om man inte gör något särskilt.

Tillägg: En annan möjlig förklaring är också trist; Barnen är ju drillade att mörka på allt som inte är positivt. Då säger man att allt är bra, vad det än är frågan om.



20 boj-dagar kvar.

09 november 2008

Fars dag

Barnen ringde inte
Det är inte så farligt som det låter. Fars dag har aldrig markerats högt i familjen när den var hel. Dessutom har pappan lärt sig att spontana kontakter från barnen är ytterligt sällsynta. Men trist är det förstås.

Det här har varit en helg när pappan hade kunnat haft barnen, men frivården har ju sagt att han inte får träffa de två äldsta eftersom de är målsägare i det straff han för närvarande avtjänar:





(ur ett Excelark jag har för att räkna dagar)

Ett samtal med frivården
Pappan ringde i veckan upp den person på frivården som hade förklarat att han inte fick träffa sin målsägande barn under strafftiden. Det blev ett märkligt samtal, som tar för stor plats att redogöra för här.

Kontentan
Mannen, ja det är det, verkar ha fiskat upp påståendet ur egen fatabur. Efter några penetrerande frågor från barnens pappa var han reducerad till en ren politiker, ni vet folk som inte kan erkänna att de har haft fel. Ett ordmoln och mummel som mynnade i att pappan får träffa barnen på eget ansvar och att han faktiskt gör det på egen risk. (Som om ungarna skulle anfalla honom, eller?) Man baxnar.

Pappan har, som ni ser, lite styvt tre veckor kvar av sitt straff. Han orkar inte tjafsa mer om saken. Men han planerar för sin första helg utan fotboja med barnen.

05 november 2008

Hälften kvar

I dag avverkar barnens pappa halva strafftiden: 29 dagar med fotboja och 29 kvar. Han har vant sig vid tillvaron med elektronisk övervakning och den med honom i så mening att frivården gjorde ett antal kontrollbesök för alkotest de första veckorna, men nu är det ett tag sedan.

Passa tider
Inför tiden med boja fick pappan höra att han inte fick avvika från schemat med mer än fem minuter. Missade han en buss —eller blev den försenad— så skulle han ringa dem och de kontrollera hans påstående. Inte heller fick han komma hem från jobbet för tidigt, det skulle kunna tyda på fusk med arbetstiden.

En gång gick han av detta skäl och vankade utanför hemmet i tio minuter innan han vågade gå in. Andra gånger har han ringt med andan i halsen och berättat att bussen var försenad. Till slut fick han veta att han inte behövde ringa (störa?) dem om det inte rörde sig om intervall på uppåt en kvart eller så. En snabbis in på ICA på hemvägen är därmed möjlig. Det underlättar.

Barnen och helgen
Ingenting är bestämt eller avtalat. Dessutom är mamman (sjukskriven som hon är) på en utrikes arbetsresa hela veckan. Två av hennes släktingar är i stan och tar hand om barnen under tiden. Den ena är OK enligt ett av barnen, men den andra är bara Såååå tråkig.

Mamman har nog lämnat instruktioner till barnvakterna att det är OK med barn hos pappan i helgen om han skulle höra av sig, men han har ännu inte bestämt sig. Bojan är så hämmande att det blir svårt, inte bara praktiskt. Den belastar mentalt också.

Barnen
Det förtjänar att upprepas att det är frivården som har sagt att han inte får träffa de två äldsta under strafftiden, målsägare som de är. Det skulle bli för svårt med de två yngsta, eftersom han bara får vara ute två timmar de dagar han är ledig.

Vi har försökt att bekräfta frivårdens påbud, men inte lyckats. Jag har Googlat i timmar och Barnens Farmor har försökt nå ett gäng som kanske vet, Bryggan, per både telefon och mail utan att få svar.

Hur mår de?
Pappan drar sig faktiskt för att ringa. Det är deprimerande att höra genomfalska försäkringar om att allt är så bra, såå (De två äldsta). Eller att mamman klippte till ett av dem som försökte göra ett snällt bus med henne. Hårt. (Det yngsta är det enda som ännu talar någorlunda fritt)

Barnen har det inte bra, vet han. Men de talar inte om saken, skrämda till tystnad av mamman (Hon har bland annat hotat dem med 'fosterhem i Värmland´och barnhem om de 'skvallrar' på henne) kryddat med en dos lojalitet.

...men han kan i alla fall börja räkna ner nu. Alltid nåt.

02 november 2008

32 To Go

Idag är det 32 dagar kvar av pappans straff. Han har kontrollerats kanske åtta gånger de första veckorna. Givetvis så har man återkommit tidigt på morgonen dagen efter en kvällstest. Pappan har lika givetvis blåst grönt (heter det så?) varje gång. Nu, när han har visat sig 'ofarlig', är det kanske en vecka sedan förra kollen.

Vi var förbi honom mellan två arbetspass tidigare i dag. Han är vid gott mod, i alla fall utåt. Hur det känns att vara hårt reglerad av arbets- och restider tillsammans med några nådiga timmar för tvättstuga och mathandling kan man nog bara föreställa sig om man själv är i det läget.

Datorer, TV och telefon räcker bara så och så långt, kan jag berätta. Fotboja är ett straff om nu någon trodde något annat.

Det är dock intet i jämförelse med att inte kunna träffa sina barn.

Ett mail
Vår alltid så trogne och uppställande läsare Tycko Tryck har bidragit med information om Bryggan, en förening för barn med pappan eller mamman i fängelse. Där kanske man skulle kunna få besked om huruvida pappans frivård hade rätt i att ett målsägande barn inte får träffa sin pappa under strafftiden.

På deras hemsida står att läsa att en förälder i fängelse har laglig rätt att träffa sina barn, men inget om denna något ovanliga situation. Men kanske de vet något. Vi har ringt dem ett par dagar utan att nå fram, och nu har vi mailat.

Få se om vi får besked.