30 december 2006

Suck

I dag, exakt ett år efter det att Hon tog med sig barnen till ett (förbokat) skyddat boende, fick barnens pappa en träff med sina barn.

Det där såg inte bra ut. Han har ju fått träffa dem fem timmar varannan vecka sen i somras. Med en "övervakare" närvarande. Soc använder termen "kontaktperson". Det är Hon som skruvar till formuleringen, liksom Hon har skruvat till det mesta det här året.

Årets bottennapp
Jag har funderat på att lägga ut en tio-lista på Hennes förehavanden så här inför årskiftet, men det skulle bli alltför plågsam läsning för oss närstående. Jag avstår. (Titta i arkiven för Mars till och med Juni så förstår ni)

Träffen
Den här gången var alla barnen med. Tyvärr måste jag tillstå att det äldsta nog kom för att få känna på PS2-konsolen jag hade gett pappan och barnen i julklapp, precis som ett syskon hade förutspått. Men barnet var glatt och gott, som det heter. Nästan socialt med tanke på vad Hon har pumpat i barnet de senaste månaderna.

Kontaktpersonen
ska ha en eloge. Hon hade noterat hur svårt det var för barnen att skiljas från pappan när de åkte kommunalt. Väntan vid busshållplatsen var rena skärselden och restiderna naggade de stackars fem timmarna ordentligt i kanten. Därför hade kontaktpersonen utverkat Taxi för färden tillbaka till Henne. "Kvalitetstiden" blir större, som hon uttryckte saken.

Den här gången mötte pappan upp vid busshållplatsen vid hämtningen och han var med ut till taxin när det var dags för färden tilbaka till Henne. Gråt, skrik och tandagnisslan. Men ändå, de fick mer tid tillsammans.

Maten
Skrev jag att de inte hade fått frukost av mamman i dag heller? Eller att klockan faktiskt var 11.00 när de hämtades (Elva. En timme före tolv, lunchdags)

Ungarna åt lagom och sen fick pappan till en sak som vi trodde var bortglömd. De satt och åt tillsammans utan minsta problem. Barnen kom snällt när maten var klar och de åt och de pratade och de tog ordentligt ut tallrikarna i köket efteråt. Precis som på den gamla tiden som vi trodde var glömd.

Smolk
Barnen är illa klädda för årstiden. Tunna och slitna ytterkläder. Fel storlekar. Deras mamma har i ett fall inte ens brytt sig om att ta bort förra ägarens namnlapp, bara kryssat över den utan att skriva i den nya ägarens namn.

Barnens farmor
hade som det heter, ruttnat, på deras i en del fall bokstavligen ruttna klädesplagg (ett par strumpor var icke av denna världen) och vi hade inhandlat seriösa vinterjackor år barnen. De mottogs med jubel, ska ni veta.

Mutor
Under förra träffen började ett av barnen berätta en sak för kontaktpersonen som hon nog hade svårt att greppa, och därför inte riktigt tog till sig:

Mamma går ut och är borta länge
Nu följde pappan upp detta och detta inträffade:
Barn 1: Mamma går ut för att lämna tillbaka filmer. Då utser hon ett barn till barnvakt som tar hand om oss andra
Barn 2: Tyst! Du skulle ju inte berätta det där. Då får vi ju inga pengar av mamma.
Pappan: ??!??
Barn 1: Men det är ju så.
Pappan: Får ni pengar av mamma för att ni inte ska berätta att hon är ute och lämnar er ensamma?
Barn 1: Ja, så är det.
Barn 2: Men nu får vi inga pengar, ju. TYYST!

Ungefär, mycket ungefär, så lät det. Men kontentan är isande klar:

Hon går alltså ut och lämnar barnen att ta hand om sig själva. Inte f*n är det för att lämna tillbaka en film eller två, inte. En sån sak tar minuter.

Hur länge är Hon borta, egentligen, när hon känner sig föranledd att låta ett minderårigt barn var barnvakt åt sin småsyskon?

Och Hon mutar barnen att inte säga något.

Här tänker jag bara på Hennes alkoholvanor...

28 december 2006

Nyårsönskningar inför 2007




Grekland i granen






Seoul i granen







Så här års är Bloggosfären nerlusad med nyårsönskningar inför 2007 som folk uppmanar varandra till i någon slags staffett. Tanken är väl som vanligt att få fler läsare till den egna bloggen. Hade vi fått någon sådan till Hennes nya liv, bleve det ungefär så här:

  1. Soc, Tingsrätten, BUP och Fina Advokatbyrån inleder det nya året med att bränna sina skygglappar i ett gemensamt nyårsbål. Det blir ingen liten brasa, kan jag berätta


  2. Barnen kommer till läkare, tandläkare, dietist, psykolog och till sist en frisör. Sen går vi ett varv med dem och köper fräscha kläder


  3. Barnens pappa och deras farmor delar på en Hej&Hå-vinst från Tipstjänst


  4. Hon, den här bloggens huvudperson, får ett erbjudande som man inte kan tacka nej till. Hon utvandrar till Nordön på Nya Zeeland och blir guide för Sagan Om Ringen-turer på inspelningsplatserna.

    Hon har ju ändå förlorat vårdnaden om barnen och spriten är billigare där


  5. Det vanliga flummet om Fred i Världen, avstannad klimatförändring, mirakelkurer mot AIDS och utbyte av diverse regeringschefer med mera


Inget lär väl bli av, men önska kan man ju alltid

26 december 2006

Ett litet glädjebud -från Soc. Faktiskt. Det är sant!





Minne från Gamla Stan i Stockholm







The Flying Spaghetti Monster(?) Tack H, som vet vad vi vill ha i granen. I bakgrunden ett minne från Dubrovnik



Glädjebudet
är att Soc har stått för sina misstag och underlåtenhetssynder när det gäller pappans träffar med barnen. En gång var det sju (7) veckor mellan två träffar för att Soc inte kunde få fram en kontaktperson.

Därför har det gått ut ett påbud från någonstans i de byråkratiska labyrinterna om att pappan ska gottgöras för detta. Vår julfirande den 23 kommer att kompletteras med ett nyårsfirande den 30. På detta ligger en ordinarie träff i Trettonhelgen.

Alltså får pappan träffa sina barn tre veckor på raken under storhelgerna. Inte illa.

23 december 2006

Julegranen


Nu är den klädd. Vi har tagit för vana att pryda den med semesterminnen. Det här är t.ex en Floridiansk delfinsurfande blåvalssurfande tomte som vi tycker är jäättefin. Ett annat semesterminne är denna ängel:


Amerikansk, den med förstås


Julaftonen, då?
Idag, den 23, har vi firat jul med barnen och deras pappa. Det blev fem ganska intensiva timmar. Kul, förstås, men också lite stressigt. Som barnens pappa uttryckte saken i ett luttrat tonfall:
Fem timmar
På fem timmar varannan vecka hinner man bara inte ikapp. Det är så mycket att berätta och komma ifatt med i stort och i smått. Den här gången verkar barnen iallafall ha fått frukost eftersom de inte ville ha mat direkt de var framme hos pappan. (Kan det vara så att vårt brev till Soc hade effekt. Vem vet?) Och det äldsta uteblev igen. Tyvärr. Där är det Hennes vilja och känslor för pappan som gäller där, verkar det.

Förutom den vanliga konkurrensen mellan barnen om pappans uppmärksamhet och deltagande, så hade vi en situation som jag tror att de flesta föräldrar känner igen:

Julklappsräkningen
Ett av barnen hade önskat sig en rätt dyr sak, vilket givetvis slog på julklappsbudgeten för barnet i fråga. Därmed fick barnet färre antal presenter än ett av syskonen. Bad, bad news. Alla kan inte väga antal mot summor. Det var väl den enda störnigen, förutom den vanliga:

Ett utdraget farväl
Formuleringen är en av kontaktpersonernas. Det handlar om att det tar tid att ta på sig och komma iväg för att vara tillbaka till hemmet hos Henne på utsatt tid. Barnen vill alltid vara kvar med pappan, men det får de ju inte för Tingsrätten och Socialförvaltningen. Det blir en långdragen process där än den ena, än den andra förvändningen och missnöjet med än det ena och än det andra ventileras. Bara för att pappa ska ta sig an vad det nu är frågan om. En sista dos uppmärkasmhet är vad barnen vill få i sig.

Nu är julen slut, slut slut
Vi har gjort skinkan, klätt granen och har det andra kallar julfirandet framför oss. Vi har nog själva julen bakom oss. I morgon kommer barnens pappa över och vi käkar, pratar och skrattar tillsammans. Det ska bli kul.

Dock är barnen inte med



[UPDATE kl 23:16] Superduperklappen ingen önskade
Jag glömde alldeles: Min klapp till pappan och barnen var en Sony PS2 med vidhängande spel. Dundersucce, särskilt ett med en samling rabiata kaniner som inte kan städa eller dansa om jag har förstått saken rätt. Huvudpersonen påminner till utseendet rätt mycket om Elvis, han i Metro. "Elvis" har rätt många prövningar att stå ut med. En är t.ex att spruta morotssaft(!) i ansiktsmaskerna på ett antal ilandstigande kaninattackdykare. Det enda jag kände igen där var att ubåten förstås var gul...

22 december 2006

Dan före dan!?

-Nähä, säger ni.
-Joho, säger vi.
-Det är i övermorgon, säger ni.
-Vi vet, säger vi. -Men det är i morron vi kan träffa ungarna.
-Visstja så var det, säger ni då.

Träffschemat
rubbas inte av något så världsligt som storhelger. Och träffschemat säger fem timmar varannan lördag. Med den nuvarande kontaktpersonen börjar de fem timmarna klockan elva. Klockan sjutton är då julfirandet över för vår del, känns det som. Men barnens pappa ska få till ett julfirande under de omständigheter som gäller.

Anpassningar
Barnen har levt ensamma med Henne i snart ett år nu, och vi har noterat olika förändringar i deras vardag. Den mest skrämmande är att de inte verkar få frukost om morgnarna. Vi har ofta noterat att de var hungriga när de kom till en träff, och med den nya starttiden elva så har deras hunger varit akut. Alltså ser vi till att det finns att äta redan när de kommer.

En annan sak har pappan märkt genom att det har blivit allt svårare att få barnen att sitta tillsammans och äta under träffarna. Förklaringen finns i vårdnadsutredningen, där en kontaktperson vittnar om måltidsvanorna: Var och en går ut i köket och tar för sig av vad som nu finns att äta när var och en känner för det. Alltså blir det mer något vi kan kalla buffé än en gemensam sittning.

Traditioner
Julen har aldrig varit en stor sak i familjen när den var hel. Men en tradition håller pappan styvt på, och barnen har nog inget emot det: Massor av julklappar ska det vara. Massor av julklappar blir det. Pappan har lyckats utverka önskelistor via Henne, och vi hade ju tillfälle att snacka julisar på den senaste träffen också. Barnen blir garanterat glada. Jag bistår med en superduperklapp som inget av barnen ens har nämnt. Det ska bli kul att se hur den tas emot.

Efteråt
åker jag och barnens farmor hem och påbörjar vårt eget julfirande, som inleds med skinkbakning och granklädning kvällen före Julafton.

Det kommer att kännas konstigt

21 december 2006

Svek

Under den senaste träffen med pappan, den på julmarknaden, berättade ett av barnen att deras mamma hade lovat barnen en "myskväll" kvällen före. Den hade emellertid blivit inställd eftersom det hade bråkats i skaran.

Det visade sig till och med att Hon ofta lovade barnen Myskvällar, men någon sådan hade ännu inte inträffat. De hade alla ställts in. Knappast en förtroendeskapande åtgärd. Ungefär lika förtroendeskapande som att Hon lovade barnen ett marsvin när de kom hem från det skyddade boendet utan att fullfölja. Eller det där dataspelet som aldrig materialiserade sig. Eller när Hon...

Vi hör ju inte så mycket från barnen, men kan ändå rada upp många exempel på hur Hon sviker sina löften till barnen. Löften ska förstås alltid infrias, men just löften till barn är på något vis heliga. Man vill ju inte svika. Men Hon verkar använda löften som ett sätt att få lugn/tyst/vadsomhelst på barnen utan att begripa att svikna löften faktiskt går på djupet och eroderar deras tilltro till Henne. Men barnens pappa begriper det där:

Glassen
Under den senaste träffen längtade ett av barnen plötsligt efter glass (i December! Utomhus!). Smal sak, tänkte vi och hittade en butik med glasspinnar i frysen. Men ack, det var mjukglass som efterlängtades. Mjukglass i December! Gatuköken var vinterutrustade med korv och annat. Glassmaskinen förstås avstängd. Pappan kom på en sak och pratade tålamod med barnet.

Barnet litar på sin pappa och visade tålamod. Det lönade sig, eftersom det fanns en McDonalds längs vägen hem, och McD har alltid mjukglass tillhanda. Vi väntade den tid det tog att köa och äta en mjukglass. Sen fortsatte hemfärden. Sån är han, barnens pappa. Lovat är lovat och lovat ska hållas.

Sån är inte Hon.

Kan detta hända oss?

I Aftonbladet läser vi idag en på flera sätt skrämmande historia. Till att börja med har en handikappad 15-åring dött i lunginflammation. Just det. Lunginflammation i Sverige år 2006.

Flickan var utvecklingsstörd och hennes två yngre syskon är även de utveclingsstörda. En tung börda för föräldrarna, som bad socialen om hjälp utan resultat. -Ingen lyssnade på oss, säger pappan.

Trots ett 20-tal anmälningar från olika inblandade, däribland en läkare och en kurator, gjorde Soc i Södertälje ingenting!

Socialtjänsten valde att hemlighålla de många anmälningarna och informationen stannade mellan en handfull tjänstemän
skriver tidningen. Tyvärr står det inget om varför de mörkade på situationen, men det första man tänker är givetvis på det ekonomiska. En sönderfallande familj med tre utvecklingsstörda barn måste vara dyr att ta hand om. Men så cyniska är dom väl inte? Nåväl:

Vad har detta med oss att göra, då?
Jo, vi har ju skrivit till vårt Soc om vår oro för barnen tre gånger nu. Inget svar på de två första breven. Tredje gången bad vi om en reaktion och fick ett svar. Svaret bekräftade att det hade inkommit mer än en anmälning från oss, men det var undertecknat av den handläggare på Soc som är Hennes främsta tillskyndare där. Den andra Socialsekreteraren som var med från början har tagit ut distans till ärendet, har barnens pappa noterat.

Tänk om dom gör som Soc i Södertälje här också? Håller kunskaperna om barnens miserabla hemförhållanden inom en sluten krets av något skäl och struntar i att de far illa.

Hemska tanke



20 december 2006

Inför julen...

Det är lika bra att säga som det är. Det vill sig liksom inte med den här julen. Den rätta inför-känslan vägrar att infinna sig. Hemmet är pyntat värre, julkorten skickade i tid, julmaten inhandlad och klapparna likaså. Inte ens den goda nyheten att Katten är bättre däran än befarat hjälpte.

23 11 5 6 1 13 20
(Ja, jag följer Lost) Vårt fokus är på den 23, nu på lördag. De fem timmarna från cirka klockan elva som pappan får träffa sina barn, närmare bestämt. Nästa gång han får träffa dem blir den 6 januari, Trettondedag jul. Gången därpå är Tjugondag Knut passerad med råge.

Det är det perspektivet som är så deprimerande. Fem timmar ska räcka till ett julfirande, lediga mellandagar och nyårsafton. Det går ju liksom inte.

15 december 2006

Gissa vem?

När jag kom hem från jobbet idag var barnens farmor redan hemma och hade öppnat posten.
-Vi har fått svar från Soc, var det första jag hörde.
-Gissa vem som har skrivit under, var det andra jag hörde.

Oh nej!
Det där var ingen fråga. Det var ett påstående. Vi har ju skrivit tre gånger nu till Soc och uttryckt vår stora oro för barnen och deras välbefinnande. De två första breven var adresserade direkt till chefen för det aktuella distriktet. Det tredje, som återges här, adresserades till enheten i fråga utan namns givande och öppnades väl av någon som lät det gå vidare efter eget omdöme. Nåväl:

Vi har tagit emot era anmälningar om oro kring barnen [efter-
namnet]
Vi har på grund av sekretess inte några möjligheter att i övrigt
lämna ut någon information.

Med vänlig hälsning

{Namnteckning}

[En Viss Socialsekreterare]
Telefonnummer
Jäpp. Den som tydligen har fått våra bekymmer för barnen på sitt bord är alltså Hennes tillskyndare på Soc. Den Socialsekreterare som har stått vid Hennes sida hela det här året och noterat den ena stolligheten och motsägelsen efter den andra utan att höja ett ögonbryn. Shit.

Tur var det väl att de två första breven landade på hennes chefs bord. Om den chefen ställer frågor till EVS (Socialsekreteraren) får EVS iallafall svårt att mörka på saken.

Att de inte ger några som helst detaljer kan jag förstå. Jag uppskattar faktiskt att man arbetar med höga sekretessnivåer på stället. Men att hon angav sitt telefonnummer på slutet känns i sammanhanget lite märkligt. Att lämna ut kontaktinformation i ett fall där man inte får säga något.

Barnens pappa
...ringde idag upp EVS' kollega som var med på mötet i går. En stressad kvinna mellan två sammanträden började förklara att hon inte hade mycket tid.
-Det är lugnt, sade pappan. -Jag vill bara tacka för ett bra möte igår.
-Oj. Tack, kom svaret. Hon var överraskad. I det jobbet får man nog ta rätt mycket, och att då få ett personligt tack för en insats är nog inte så vanligt.

Sån är han.

Ett möte på Soc

Igår var barnens pappa kallad till ett möte på Soc med anledning av att BUP och barnens mamma (den här bloggens Henne) hade uttryckt farhågor för ett av barnen. Varken Hon eller någon från BUP var med, men barnets lärare och en Socialsekreterare var där.

Det handlade om tillfällen som det här. Pappan har vid några tillfällen pratat med barnet genom staketet till en skolgård. Enligt Henne och nu även BUP är barnet mycket besvärligt efteråt och är svår att få till skolan dagen (dagarna?) efter. Därför uttrycker Hon önskemålet att pappan inte gör så, stödd av någon på BUP.

Pappan svarade att han för det första inte sökte sig dit, han gick den vägen till sin arbetslokal och att det dessutom bara hade inträffat ett fåtal gånger under hösten. Varken läraren eller Socialsekreteraren var särskilt påstridiga i ärendet. De hade förmedlat ett önskemål från Henne och fått pappans svar. Mamman kan ju inte tvinga pappan att undvika barnet. För detta krävs att Tingsrätten utfärdar besöksförbud, vilken Hon har misslyckats med att få fram åtskilliga gånger nu.

Gissningsvis var Hennes upplägg att pappan sökte upp barnet i fråga så gott som dagligen och skrämde det med sin blotta närvaro. Hon är sån. BUP kan vi lämna därhän. De har cementerat sin bild av pappan som en alkoholiserad våldsverkare utan att ens ha träffat honom. Nåväl:

Både läraren och S-sekreteraren var helt på det klara med att barnet verkligen ville träffa sin pappa och att det här med fem träfftimmar varannan vecka kanske var i underkant. Dessutom var inte barnet oroligt efter mötena med sin pappa.

Utvecklingssamtal
Mötet övergick till att bli ett (nästan) vanligt utvecklingssamtal. Läraren var ny för pappan och vice versa. Han drog läget för henne och förhörde sig om barnet och skolan, som man gör. Han ventilerade också sin oro på några punkter och blev stillad på ett par och lovades uppmärksamhet på andra.

Barnets beteende i skolan är inte vad det var tidigare, kan vi berätta. Det var inte så kul att höra. Läraren uttryckte det som att barnets liv inte är i balans och att barnet kan vara besvärligt på morgnarna. Hon hade lite svårt att greppa att mamman skickade sina barn till skola och dagis utan att ge dem frukost först. Det kan man förstå, men så är det faktiskt.

Vi kan också notera att Socialsekreteraren inte hade läst vårdnadsutredningen och att hon inte heller var uppdaterad på den bedrövliga situationen i barnens hem. Även om det inte var Hennes 'ordinarie' handläggare och främsta tillskyndare på Soc, En Viss Socialsekreterare, som var med igår så tycker jag nog att den här S-sekreteraren borde ha känt till det hela. Det är en människa som har varit inblandad under hela resans gång.

Att pappan fick träffa barnets lärare och att läraren fick bekanta sig med honom och skaffa sig en egen uppfattning var nog dagens behållning. Läraren hade ju fram till igår bara haft Hennes utsagor om barnets pappa att gå på.

Hur sådana valser går vet vi bara allt för väl.

13 december 2006

Pappaombudsmannen i Metro

Tidningen Metro hade en artikel med ruriken "En pappa av tio vinner kampen om sina barn" i förrgår, den 11 December. Artikeln tar upp statistik från 2002 (från Socialstyrelsen) med denna innebörd och låter Annika Rejmer, doktor i rättssociologi vid Lunds unviversitet, kommentera faktum att bara 10 procent av papporna tilldömdes ensam vårdnad i tvister:

Pappor i svåra vårdnadstvister känner att de diskrimineras i sin kontakt med socialtjänsten. De får inte komma till tals och de känner att deras syn på barnets bästa inte tas på allvar, säger hon.
Det kan vi lätt hålla med om. Barnens pappa utstår i princip en sådan behandling av Soc. De lyssnar på honom och sen händer ingenting. Inte fick han hjälp när han verkligen behövde det heller, kan vi tillägga. Hon måste vara uppe i sexsiffriga belopp ett par tre hundra tusen vid det här laget. Detta inkluderar skyddat boende, stödpersoner, en dammsugare och sommarläger för ett par av barnen, men inte bredbandet hennes. Det fick Hon vackert betala själv.

Sen kommer något intressant:
–Det är inte i första hand domstolarna som dömer till moderns fördel. Det svåraste är att få en könsneutral utredning från socialtjänsten, eftersom det nästan uteslutande är kvinnor som gör utredningarna, säger Johan Ridderbjelke, familjerättsadvokat
Domstolarna gör sina utslag bedömningar på partiskt genomförda utredningar, alltså. Det känner vi igen. Det har förekommit två utredningar i den här historien, en preliminär i våras och nu den som Tingsrätten beställt inför vårdnadsrättegången.

Speciellt den första är ett hastverk fullt av fel, som nästan uteslutande är till pappans nackdel. Den senare har inte fullt så många fel av den typen, bara ett 20-tal, men den ger häpnadsväckande inblickar i familjens nuvarande liv och citerar proffs som säger att Hon inte klarar av läget, att hon dricker och att barnen är undernärda. Och den föreslår Henne som ensam vårdnadshavare.

Jag har undvikit att påpeka saken hittills i bloggen om Hennes nya liv, men tar nu bladet från munnen. Så här är det:

All inblandad personal på Soc, Kvinnojouren och BUP är kvinnor. Två inblandade domare är också kvinnor, liksom vårdnadsutredaren.

Update Hennes ombud från Fina Advokatbyrån är förstås också kvinnligt
Update 2 Den utredare på polisen som har begravt polisanmälningen på Henne gällande barnmisshandel är också kvinna

Tyvärr, men jag känner nu att det behöver nämnas.

Update 2: Jag trodde faktiskt inte att så allvarliga saker som de som avhandlas i den här bloggen kunde vara genusrelaterade. Därför har jag varit noga med att utelämna genus på inblandade personer. Men om samtliga är kvinnor och efter att ha sett Johan Ridderbjelkes uttalande i Metro, så blev det plötsligt relevant. Jag kan tillägga att jag är besviken över att det är så.

PS och länkar
Artikeln hänger ihop med två krönikor i samma tidning av Arne Wirén, som har startat sajten Pappaombudsmannen.se.
Krönika ett
Krönika två
Artikeln i Metro (En frustrerad pappa)
Läsarreaktioner dagen efter.
Jämställdehetsministern uttalar sig i Metro om saken. Nyamko Sabuni är förvånad.

12 december 2006

Brevet till Soc

I helgen fick vi veta att barnen inte får någon frukost hemma. Inte ens klockan elva på förmiddagen, lunchtid för många, hade de fått något att äta den dagen. Vi fick också höra att det är så även vanliga dagar hemma hos Henne och barnen. Horribelt!

Vi är maktlösa då Hon har tilldömts vårdnaden, om än interimistiskt. Det enda vi kan göra är att kontakta Soc. Det blir tredje gången, faktiskt. Jag valde att göra detta i vanlig brevform för att det sättar andra spår i verksamheten än telefosamtal och mail, som våra myndigheter tenderar att inte diarieföra på samma sätt. Kanske skrivelserna gör nytta i framtida förhandlingar, vem vet? Nåväl. Det här ligget i posten till Soc:

Sedan snart ett år har [Hon], [personnummer], boende på [Adress] ensam tagit hand om de fyra barn hon har tillsammans med [barnens pappa], [personnummer]. Vi, barnens farmor och hennes sambo, har både den 13 och den 27 november skrivit och uttryckt vår stora oro för hur de har det. I helgen fick vi anledning att återigen uttrycka vår oro och våra tvivel på [Hennes] förmåga att ta hand om barnen:

Vid en av de av Tingsrätten stadgade träffarna i lördags hämtades barnen av kontaktpersonen, NN, klockan elva och åkte buss med pappan. Redan i bussen började de på dagens matsäck som egentligen var avsedd som lunchmat. De hade inte fått någon mat hemma på hela förmiddagen!

[Pappan] frågade om detta inte var en engångsföreteelse, trots att vi ofta har noterat att barnen är hungriga vid början av en träff, och han undrade om de fick frukost vanliga skol- och dagisdagar.

-Nej, kom svaret. ”Det hinner vi aldrig”

Att [Hon] är kroniskt sen är ingen nyhet för vare sig oss eller de inblandade skolorna och dagisen. Men att hon underlåter att ge barnen möjlighet att äta frukost på morgnarna och att de ändå är sena till dagis tycker vi faktiskt är mycket allvarligt.

Återigen vill vi uttrycka vår mycket stora oro för barnen och deras välbefinnande. Vi vill påminna om att vårdnadsutredningen skildrar ett hem i något som liknar anarki, liksom att [Hennes] alkoholmkomsumtion av vårdnadsutredaren skildras som alarmerande stor.

En bagatell i sammanhanget kanske, men ändå en indikation på att allt inte står rätt till, är att det [ålder]-[äldsta barnet] numera klipper håret på sina syskon. Resultatet på [ett av dem] är vad vi kallar ”pottklippning”. En besparing, förvisso. Men inte en bra sådan.

Vi har alltså skrivit två gånger tidigare i detta ärende. Vi har ännu inte fått något svar, eller märkt någon reaktion på det vi har reagerat på. Därför vore vi tacksamma om vi denna gång finge ett svar från [det aktuella socialdistriket]. Det räcker med att få veta att ni är medvetna om läget, vilket vi utgår från att ni är.

Hälsningar
[Våra namn med adress och kontaktinformation dag- och kvällstid]
Brevet är på väg, så jag får skämmas för en felstavning eller två. Avslutningen kunde vara bättre tycker jag också så här efteråt.

Men budskapen att ungarna far illa och att Soc gärna får bekräfta våra brev går nog fram.

11 december 2006

En kanonträff

Vi lät ju inte barnen veta vad som stod på agendan inför träffen i Lördags. Tanken med detta var att aktiviteten i fråga inte skulle vara en faktor när det äldsta barnet bestämde sig för deltagande eller inte.

Barnet valde att avstå. Den som anser att PAS är kvasivetenskapligt nonsens har inte sett det här läget. Nåväl:

Färden gick till en julmarknad med några tillhörande attraktioner i form av åk- och skridoskamöjligheter. Jubel!

Som vanligt blev det stundom besvärligt när barnen ville vara med pappan och kappades om detta. Jag stod faktiskt med en klump i halsen vid ett tillfälle:

Skridskoturen
Det yngsta barnet kan inte åka skridsko. Då blev det att stå och titta på när pappa åkte runt med ett annat. Det var en otröstlig unge som stod där och bara grät och grät.

Vill vara med pappaa,
ekade det vida ikring. Pappa var det enda som gällde för en som inte får träffa honom mer än fem timmar varannan vecka. Folk omkring hade ju förstås inte bakgrunden, men jag såg ingen ta illa upp. Alla hörde ju att det var ett lesset barn som stod där.

Pappan löste det snyggt, tyckte jag. Vare sig jag, farmodern eller kontaktpersonen kunde trösta barnet. Men pappan åkte fram och snackade lite, vad de sa hörde jag inte. Barnet nickade och avtågade med farmor till några stånd. Sen kom de tillbaka, barnet med en påse hårt i handen. -Till pappa, sade barnet. -En julklapp? Nej en present! Julklappar ger man ju på julen, och det är ett par veckor dit.

Barnet hade köpt ett gosedjur till sin pappa. Det ska ligga i sängen med pappa på nätterna så att han tänker på barnet när han sover. Det gör han förstås ändå, men det värmde. Ett liten julsaga i allt eländigt som pågår.

En sjösjuk plastfarfar
Jag bidrog tappert till förlustelserna genom att åtfölja ett annat, lite större barn på några aktiviteter. En av dem var jag lite tveksam inför. Skulle det verkligen gå bra, det här? Inte kunde jag säga nej, heller. Massor av ungar i samma ålder höll ju på där. Bara en sak att göra: Åka med. Do it. Grin and bear it, som det heter. Gilla läget.

Jag överlevde, nätt och jämt. Barnet tog direkt en omgång till. Och en till.

Inside info
Vi har ju föresatt oss att aldrig snoka i hur barnen har det hemma, men i förbigående får vi nästan varje gång veta något nytt. Nu, till exempel, sade barnen rakt ut att det bara var skönt att det äldsta barnet inte var med. Och att de skulle köpa blommor till pappa i julklapp och de skulla vara från alla utom det äldsta.

Barnet i fråga är tydligen besvärligt mot dem där hemma. Det kan fara ut mot Henne också, har vi sett i vårdnadsutredningen.

Det är det barnet som vi uttryckte vår stora oro för i vår första skrivelse till Soc. Samma barn har saboterat träffar och tillbringar i princip sin vakna tid framför dataspel och TV. (De andra har klagat på att TV-n är högt påslagen sent på kvällarna när de ska sova. Jag hörde vilket program det var frågan om. Det börjar 2230)

Vi fick en skrämmande insikt i barnens frukostvanor också. Det blev en separat postning av detta.

Annars var det en höjdardag. Alla var glada. Kontaktpersonen, som övervakade sin andra träff med det här gänget, verkade också gilla läget. Hon mös mest.

Nu ser vi och barnen fram emot nästa gång. Det blir den 23 och vi kommer att fira lite jul hemma hos pappa. Barnen var bestämda på den punkten. De tycker om att vara där. Ett spontant utrop från förra gången har jag tagit till mig.
Pappa vad rent och fint du har det!
Annat är det hemma hos Henne, har vi förstått.

Vanvård? Vanvård!

Rapporten om träffen i lördags får vänta lite. Det här känns viktigare att rapportera om. Jag blev så upprörd:

Otroligt men sant
Med den nya kontaktpersonen börjar träffarna en timme senare än förut. Vi har ofta noterat att barnen var hungriga och frågat oss om de har fått någon frukost hemma. Svaret kom i lördags:

Ungarna hämtades klockan elva och slök halva matsäcken (som deras pappa hade med sig) redan på bussen. De var vrålhungriga. Vi frågade om detta. Nej, de hade inte fått något att äta förrän de hämtades av pappan!

-Jamen, sade han och tänkte att det här var en engångshändelse. -Ni äter väl frukost innan ni går till skolan om dagarna, väl?

Det hinner vi aldrig
Barnen får alltså inget att äta av Henne på morgnarna. Via vårdnadsutredningen vet vi också att det inte var ovanligt att Hon fortfarande sov (men Hennes "mycket berusade" karl var i alla fall uppe) när en stödperson hämtade dem till skolan.

Barnens farmor och jag har skrivit till Soc två gånger nu och uttryckt vår oro för barnens välbefinnande.

Ikväll blir det en tredje skrivelse. Undras om vi får något svar den här gången?

PS
Barnens farmor undrar om vi inte ska påtala faktum att Hon låter det äldsta barnet (som inte ens kan påbörja nedräkningen till tonåren ännu) klippa de andra. Pottklippning är knappast barnmisshandel, men vi tar nog med det också.

En sparad slant är en tjänad slant, heter det nämligen. Vi vet ju att Hon prioriterar sig själv före barnen och att Systembolaget också verkar ha prio före barnen i Hennes nya liv...

08 december 2006

Träff i morgon...

Soc har ju schabblat rätt bra med träffmöjligheter, så det var en kompensationsträff förra lördagen. I morgon är det dags för en ordinarie.

Vi har planer...
Men vi avslöjar dem inte här eller för barnen i förväg. Orsaken är ganska trist: Pappan och barnens farmor, liksom jag, tycker att det ska vara viljan att träffa pappa som ska styra ett eventuellt deltagande. Inte vad som ska ske.

Vi har ju haft problem med det äldsta barnet, som verkar vara det (enda) som är solidariskt med Hennes hatiska attityd till barnens pappa. En eller två träffar har saboterats i olika omfattning. Det var inte ett lätt beslut, men alternativet kunde uppfattas som att vederbörande låter sig köpas.

Sånt är under våra värdigheter. Under vår värdighet ska det nog heta.

06 december 2006

Min polisanmälan av Henne

...för barnmisshandel i mellandagarna 2005 finns med vårdnadsutredningen. Det står så här:

2005-12-27 gjordes en anmälan till polisen av barnens farmors sambo, med anledning av ett telefonsamtal som han haft med ett av barnen som uppgivit att modern samma dag tidigare hade hållit hårt i [barnets] nacke, så att h*n börjat gråta
Det är allt. Inte heller finns det något om detta i redovisningen av de samtal som utredaren har haft med Henne.

När jag i början av april ringde polisen och fick status på detta ärende fick jag veta att Åklagaren har beslutat om förundersökning. Det ligger hos en utredare på polisen som jag har varit i kontakt med tidigare. Längst ner i skrivbordslådan.

Är jag konspiratorisk nu?
Polisutredaren betraktar nämligen barnens pappa som en gravt alkoholiserad våldverkare, och då förstås Henne som en i raden av tyranniserade och sönderslagna kvinnor som man ska stödja med alla till buds stående medel.

Då är det inte så konstigt att inget händer, eftersom en misshandelsdom på Henne skulle ha inverkan på vårdnadstvisten.

Och omvärldens bild av Henne.

Nu det värsta:
Vid ett par tillfällen i somras visade ett (annat) av barnen blåmärken på armarna för sin farmor.
Det är mamma som har gjort dom
Jag mår illa.

04 december 2006

En släng av sleven

Faktiskt. När utredaren tidigare i höst träffade barnen tillsammans med sin pappa på en av träffarna, var vi med. Lite mycket folk på en gång, tänkte jag och frågade utredaren om vi var i vägen på något vis, barnens farmor och jag. -I så fall lämnar vi.

-Inte alls, kom svaret. Stanna gärna. Vi blev då kvar ett tag, men inte hela träfftiden som är fem timmar.

Vårdnadsutredningen
...tar faktiskt upp saken. I resonemangsdelen finns ett avsnitt om fadern och umgänge med barnen. Där står det så här:

För att möjliggöra på bästa sätt en bärande relation, är det lämpligt att barnens och faderns anhöriga inte är med vid umgänget. Det är lättare att koncentrera sig både för barnen och [Pappan] om de kan vara ensamma, bortsett från en kontaktperson. Anhöriga kan vara med och träffa barnen emellanåt, men inte för ofta.
Där fick vi. Utredaren var tydligen alldeles för fokuserad på att observera barnen och pappans kommunikation med dem för att notera konkurrensen om pappans uppmärksamhet. Jag till och med berättade om detta för utredaren.

Sagda konkurrens leder till konflikter (som utredaren tyckte att pappan hanterade bra) och även till att han tvingas ransonera sig med ungarna i något slags Time Slot-förfarande.

Då är det inte helt felt att deras farmor eller jag ägnar oss åt det för stunden försmådda barnet. I helgen, till exempel, var det hela sju veckor sen barnen träffade pappan senast. Lita på att de var taggade på att få tid med pappan. Lita på att vi var bra att ha till hands.

Men vi gick ändå tidigare än vi hade velat. Utredarens ord ringde i våra öron. I bilen diskuterade vi om Tingsrätten kan förordna om träffar utan anhöriga eller om de kan ge oss en kvot som inte får överskridas.

Själv tror jag inte det, men f*n vet. Vi har blivit rätt så luttrade på den här resans gång, ska ni veta.

03 december 2006

Ett SMS, en träff och små sår

Ett SMS från Henne till barnens pappa i veckan:

Gud välsigne den dag du inte beter dig avvikande mot barnen
Helt omotiverat, tre sju! veckor sen förra träffen, och inför den träff som ägde rum i Lördags.
Vad det är för budskap i ett sånt meddelande kan man verkligen spekulera i.
Vad som får Henne att skicka något sådant kan man också spekulera i.
Vad Hon säger om barnens pappa till sin omgivning kan man också spekulera i efter ett SMS som detta.
Jag ser ett otäckt påhopp helt utan grund från en människa som håller på att tappa fotfästet. Nåväl:

Träffen
Igår gick bra, som vanligt. Den nya kontaktpersonen satt där och hade inte mer att göra än de andra kontaktpersonerna. Dvs ingenting. Ett par dystra punkter:

Det äldsta barnet, det mest PAS-ade, utblev på egen begäran. Trist och inte oväntat. Men vi slapp i allafall sabotage den här gången.

Ett annat barn har gått med utslag och rena sår på ben och armar sedan i somras. Vad gör mamman åt det?
Hon lägger på salva
Barnets utslag är nu blödande. Pappan har ingen som helst del i vårdnaden av barnen, så han kan bara lida och se på. (Är det värre nästa gång, så tar jag på mig att kidnappa ungen till akuten, kan jag meddela)

Tröst
De glasögon och de skodon som vi har skrivit till Soc om är nu på plats respektive utbytta. Huruvida detta beror på vår "anmälning" eller något slags omsorg för barnen från Hennes sida kan man också spekulera i...