30 maj 2007

Nu vet vi

Det var en träff i kväll trots att det bara var en vecka sen den förra. Orsaken är den stundande sommaren och kontaktpersonens semester. Nästa träff blir i midsommarveckan. Det bleve lite omständigt att gå in på exakt hur det framkom, men här är det:

  • Hon slår barnen nästan dagligen
  • Ett av barnen måste till läkare. Det kan inte vara normalt att stå stilla i klädstorlekar i två års tid
  • Hon har tagit respektive "lånat" pengar av sina barn. (Deras sparkonton är länsade sedan länge. Det här är färska pengar som Hon snor) Vi talar om hundralappar, som går till mat och kläder enligt Henne
Vi vet också att Soc är underrättade om våldet, men inget om hur de har hanterat situationen. Eller om de ens har hanterat situationen. Det blir knepigt, det medges. Barnen lever ju under hot från Henne att bli omhändertagna och därmed helt utan fotfäste i tillvaron. Då är det förståeligt att man skyddar den som agar en. Och ger en undermånlig mat. Och struntar i elementär hygien. Och struntar i fritidsaktiviteter. Och går på krogen alldeles för länge alldeles för ofta.

Att barnens farmor (liksom jag) anser att barnen saknar kärlek och respekt för den egna personen i sina liv just nu är kanske inget man rapporterar till Soc, men det gör inte saken bättre. Ungarna verkar helt enkelt inte längre vara vana vid att en vuxen behandlar dem respektfullt, som individer med en egen integritet.

Vi har skrivit till Soc, "anmält" blir det då, om barnen tre eller fyra gånger nu och efter i kväll blir det en skrivelse till.

Fy faan

27 maj 2007

Läs- och skrivsvårigheter

Vi har anat det i åratal och varit förvissade i snart två års tid. Barnens pappa har varit på Soc och skolan om saken sen förra vintern i saken, men En Viss Socialsekreterare och rektor har ignorerat honom. Och EVS ignorerade då förstås även barnens farmor vid en kontakt när barnen hölls borta från all undervisning i åtta veckors tid.

Nu, sent omsider, har dock barnets skola kommit till klarhet (vilket säger en del om den skolan). Ett av barnen är dyslektiker. Då behöver man hjälp och träning.

Skolan har kontaktat Henne i ärendet och samtidigt påpekat att barnet blir utpekat och stämplat, vilket kan få sociala konsekvenser. Mamman ombads tänka sig noga för och underförstått helst inte kräva den träning som barnet behöver. Här gjorde Hon för en gångs skull en bra sak.

Hon krävde läs- och skrivträning. Punkt. Skolan fick ge sig och ta den utgift som träningen medför. Det är samma skola som vi berättade hade problem med skadegörelse för ett tag sen, en skola med många problembarn och en svag och konflikträdd ledning. Nu vet vi att den är snål också, på bekostnad av åtgärder som påverkar barn för resten av deras liv. Nåväl.

Hon förnekar sig dock inte i den här saken heller. Storsint har hon erbjudit sig att hjälpa barnet med läxorna tre gånger i veckan. Barnet? Tre? Jäpp.

Daglig läxhjälp innebär fyra gånger i veckan och det finns fler som har läxor i den familjen. Dom får tydligen klara sig själva, liksom det dyslektiska barnet fram till nu.

Sån är Hon.

24 maj 2007

Ett offer som samhället ser som en förövare.

Han har vågat sig på att skildra en normal man, en som inte förtrycker alla kvinnor han ser och givetvis har han fått skopvis med skit för saken. Själv skulle jag vilja köpa ett tjog exemplar eller så av Ronnie Sandahls roman "Vi som aldrig sa hora" och skicka till olika aktörer i Hennes nya liv mvh barnens plastfafar. De skulle förmodligen se det som en provokation. Men det får det vara värt.

Barnens pappa är stämplad av Kvinnojouren, Soc, BUP och Tingsrätten som förövare. Detta på en enda persons utsaga. Soc har nog vid det här laget insett att Hon har ljugit rätt bra, men de kan inte ta steget fullt ut och återbörda barnen till sin pappa. Tingsrätten, som köpte allt Hon sade och till och med fyllde på åt henne, regerar. Vårdnadsutredaren beskrev vidriga förhållanden i hemmet, men gick ändå helt på vad BUP-s rigida och fördomsfulla linje innebar: Han får träffa sina barn fem timmar varannan vecka och detta med en kontaktperson närvarande.

Ronnie Sandahl har tydligen provocerat en hel del tyckare av olika slag med att skildra en snäll man i en värld av mindre snälla kvinnor. I Nollnolltalets Sverige är detta tydligen en provokation mot genusetablissemanget. De reaktioner som skildras i en artikel i DN's serie "Efter mansrörelsen" är häpnadsväckande.

Män får inte vara offer, bara förövare kan man säga att de går ut på.

Barnens pappa är ett offer, som jag ser saken. Stämplad av fördomsfulla myndighetspersoner som lättjefullt har speglat fallet efter gängse genuskorrekthet och blundat för allt som talar till hans fördel. Det värsta:

Den enda källan är barnens mamma. Det finns inga som helst oberoende belägg för något som Hon har kommit med under den här tiden. Vi har protokoll från Tingsrätten där hon obesvärat går tvärt emot vad hon har sagt i Soc' journalanteckningar bara veckor tidigare.

Här har vi ett offer som samhället ser som en förövare.

Vi behöver dig, Ronnie!

En bra träff

I går kväll var det dags för en träff igen. Det var en bra träff, pappan var helnöjd efteråt och kontaktpersonen likaså. Barnen var glada och positiva och kämpade som vanligt om pappans uppmärksamhet. Till och med det äldsta barnet som har visat tecken på att må sämre den sista tiden var glatt och öppet på ett sätt som iallafall jag inte har sett på länge. Mycket länge. Inte heller var konfliktnivån mellan barnen så hög, eller tongångarna så råa som de har varit under våren.

En sak kommer jag att bära med mig mycket länge: Det var när pappan och barnen låg på ett litet kuddberg under en filt och gosade tillsammans den sista kvarten före den oundvikliga femtimmarsgränsen och hemfärden. Det gick rakt in i mig, den som dessutom skötte transporten...

Men det här är ingen goseblogg. Vi skildrar Hennes nya liv och hur Hon klarar av det, med fokus på barnen och hur de har det:

Hygienen
När jag först såg det äldsta barnet jublade jag invärtes. H*n har tvättat håret hos pappa! Men, ack. Det såg vått ut för att det var så fett. Otroligt fett. Fett fett, typ. Detta tillsammans med att det nästan axellånga håret (som vanligt) var välkammat lurade mig.

Ett mönster upprepade sig: Alla barnen utom det yngsta hade slitna kläder. Och det är inte Grunge(1)-modet som har kommit tillbaka. Vi talar om slitna, trasiga och olagade plagg. Hyfsat rena jämfört med förra gången vi träffade barnen, men ändå.

Barnen luktade lika illa som förra gången, men inte lika starkt. Detta faktum tillsammans med att ett av dem berättade att dess rum uppenbarligen fått en storstädning och inte "luktade så illa längre" är ju hoppingivande. Personligen tror jag dock inte att Hon för den skull har genomgått någon slags hygienmetamorfos, utan mer att det beror på klagomål från olika håll. Grannarna, till exempel:

Sanitär olägenhet?
Vi följde upp en incident där barnens oväsen i trapphuset föranledde en påringning från en granne och Hon lade ansvaret på pappan, som inte ens var i närheten. Jodå, dom hade klagat flera gånger och sagt saker, barnet kunde inte formulera sig riktigt. "Sanitär olägenhet", undrade barnens farmor. -Just det. Det var det!

Det här är allt vi vet. Det är lätt att spekulera vidare om klagomål och tillrättavisningar från hyresvärden, men jag avstår. "Sanitär olägenhet", till exempel. Kan det syfta på enbart livliga barn, eller handlar det om mer?

Kontakt
Barnens farmor reagerade på att de yngre barnen visade ett stort behov av fysisk kontakt. De var keliga, nästan som katter. Det var nytt att det var så tydligt, men i ljuset av raderna i vårdnadsutredningen (längs ner på sidan) om att Hon sätter sig själv före barnen eller att hon stöter bort barnen när hon kommer hem, är detta egentligen inte så konstigt.

Hemfärden
Det har varit si och så med Hennes hemmavaro när kontaktpersonen återvänder med barnen. K-personen har faktiskt fått vänta in Henne mer än en gång. Sådant är förstås irriterande, så k-personen har tagit för vana att ringa Henne när bilen är på väg så att hon kan komma hem i tid.

Förra gången var det jämnt skägg. Bilen och Hon var framme i princip samtidigt. Och hon var inte nykter. Vi spånade om detta förra gången. Pappan pratade i går med k-personen om sitt intryck att Hon inte var nykter den kvällen och k-personen bekräftade att Hon verkligen hade luktat alkohol vid överlämningen av barnen. Sånt är inte bra, framgick det med önskvärd tydlighet.

Var hon nykter den här gången?
Jag satte av barnen och kontaktpersonen utanför en mörk lägenhet, vilket inte säger så mycket en Majkväll klockan åtta. Huruvida Hon var hemma eller inte kunde jag alltså inte avgöra. Tids nog får vi kanske veta.

Men pappan hade anledning att ringa om kvarglömda saker den här gången också och kunde berätta att Hon var något mindre onykter den här kvällen.

Alltid nåt.




[1] en (ungdomlig) musik- och klädstil, där man eftersträvar att ge ett vårdslöst intryck/NE

20 maj 2007

Hur tänker hon egentligen?

De senaste veckorna har pappan träffat sina barn och lekt med dem på gården utanför lägenheten nästan dagligen. Han har också blivit deras husmekaniker när det gäller cyklar, sparkcykeln och annat. Detta passar Henne, som får en inofficiell barnpassning och dessutom slipper hon att befatta sig med något så världsligt som att laga ett par stödhjul eller pumpa däck.

Det har fungerat på det hela taget bra, även om grannarna måste ha reagerat när Hon en gång med full kraft vrålade

Jag hatar dej!
från ett fönster efter en telefondiskussion som inte hade gått hennes väg. Sånt får man räkna med när man har med Henne att göra. Nåväl:

Häromdan avslutade pappan den inofficiella träffen med två av barnen med att ge dem varsin tjuga. Givetvis och tyvärr går såna slantar ofelbart till godis. Så även denna gång. Ett av barnen agerade ombud åt det andra, men lyckades tappa den tjugan och kom tillbaka med bara sitt eget godis.

Det blir förstås ett liv utan like mellan dem. I trappen. Det hela avrundas med att en granne ringer på och påpekar det olämpliga i att barnen väsnas som de gör i trappen.

Epilog: Hon ringer upp barnens pappa och håller honom ansvarig för det inträffade att barnen väsnades i trappen eftersom han hade gett barnen pengar.

Sån är Hon.

18 maj 2007

Några rader om min sjukdom

Min cancer påverkar den här bloggen mer än jag trodde att den skulle göra, så jag känner att en kort redogörelse vore på sin plats. Läget förklaras koncist i mitt nuvarande sjukintyg, daterat 26/4:

Utredd pga blod per rectum. Utredning visar rectal cancer. Erhåller preop strålbehandling och opereras 8/3-07. Startar nu 6 månader adjuvant cytostatika behandling
Cytostatika är alltså cellgifter. Mina heter Xeloda, är i tablettform och har förstås biverkningar som renderar mig sjukskriven under behandlingen som pågår Augusti ut:
Trötthet, ev diarré, illamående, nedsatt immunförsvar. Hudbiverkningar ffa från händer och fötter
Listan på ytterligare biverkningar är lång, men det är dessa som påverkar min förmåga att arbeta. "Hudbiverkningarna" som kan påverka min arbetsförmåga är sprickor och blåsor.

Stark läsning
Operationen var ganska omfattande. Jag har ett halvmeterlångt ärr på magen. Mitt tarmsystem är numera nästan två decimeter kortare än förr.

Jag har ingen buffert längre. Pockar det så måste jag, kan man uttrycka saken. Magen och jag måste lära oss en ny ordning. Sånt tar tid.

När det gäller ärret på mellangärdet så är det under läkning, men det tar tid även det. Jag varken får eller kan lyfta saker av vikt just nu. Vår blomkanna, t.ex, rymmer fyra liter. Jag kan inte använda den om den är mer än halvfull. Sex kaffepaket för en hundring på stormarknaden kan jag glömma. Jag kan inte ta hem dem. Trots att jag har bil och möjlighet att köra fram till porten.

Jag blev till yttermera visso ganska rådbråkad under operationen. Det gör ordentligt ont längst ner, om man säger. Jag har svårt att sitta, gå och stå när det är som värst. När jag är ute, går jag med krycka. Lika mycket för att signalera min oförhet till omgivningen som för att jag faktiskt behöver avlastningen.

Detta går iofs över, men det går ganska långsamt över kan jag berätta.

Sammantaget
Min tillvaro är, som ni förstår, tyngd av mitt sjukdomstillstånd och dess konsekvenser. Ytterligare konsekvenser i form av biverkningar ligger som ovädersmoln under horisonten. -De kommer, säger läkaren och låter som en meteorolog. -Var så säker. Men de går inte att förutse i detalj.

Sånt påverkar en. Jag skriver just nu inte så mycket här, fast det finns en del att berätta om hur barnen har det och om Hennes skruvade resonemang i olika sammanhang.

Tills vidare rapporterar jag förstås om det stora som sker, när det sker. Annars vill jag men kan inte alltid skriva om allt jag skulle vilja skriva om.

Tyvärr.

Update augusti 07: Min sjukskrivning kommer att sträcka sig fram till mitten av November. Då först är de sista spåren av cellgifterna borta. Men jag orkar iallafall mycket mer nu än tidigare

Update oktober 07: Nu har jag tagit mina sista(?) cellgifter. För varje dag som går kommer jag att orka mer. Men det största kommer i Januari, för då ska jag in på röntgen och andra kontroller. Det är ju då man får en indikation på hur kuren gick.

Update december 07:Jag arbetar sedan en tid. Först 50% och sedan 75% året ut. Det går ganska bra, även om jag hoppar över lunchen. Jag vågar inget annat, även om det borde gå med en lätt måltid av något slag.

Den 3 januari ska jag magnetröntgas och någon vecka senare vet jag om det blir fler behandlingar.

Update januari -08: Röntgad och analyserad. Inget otyg syntes på bilderna. Två årliga kontroller till med samma resultat och jag kan anses ren. Det är skönt.

Update mars -08: En andra undersökning, av operationsstället om man säger, var också positiv. Men läkaren berättade att min tumör var 'aggressiv', dock inte 'elak'. Därför blir nästa kontroll redan om ett halvår för säkerhets skull.

Inte fullt så kul.

Update augusti -08: Jag har diagnostiserats med högt blodtryck och höga kolestorolvärden, som jag nu tar mediciner för. Läkaren trodde som jag att det hade med min latenta stress att göra.

Update september -08: En datortomografi visade inga tecken på metastaser, tack för det. Nästa blir i februari.

Update april -09: Efter en datortomografi tog det fyra veckor att få en tid för läkarsamtal. Dessa var tämligen oroliga eftersom jag har blött ett par gånger den senaste tiden. -Hemmorojder har väl alla, sade läkaren och berättade att allt var helt OK. Skönt.

Update januari -10:
Jag är ren, säger doktorn. Numera anses man detta tre år efter operation om inget har dykt upp. Men det fattas i mitt fall 1½månad till tre år efter operationen, så det blir en fjärde koll nästa vinter.

Jag kan andas ut, verkar det som

Tranåspappan

Vi kan väl kalla honom det, den pappa som hade vårdnaden om de barn som kvinnojouren Helga i Tranås höll undan honom. I sex års tid hade de tydligen inte en aaaning om att mamman hade flytt från en vårdnadsdom som hade gått henne emot.

I samband med det lite märkliga frikännandet intervjuades pappan i P1-morgon. Ta några minuter och lyssna på honom och hans berättelse. En pappa som i likhet med vår skildrings pappa sätter barnen före sig själv.

17 maj 2007

Arbete pågår...

Ser bloggen lite konstig ut denna Kristi Himmelfärdsmorgon, så är det för att jag uppdaterar dess infrastruktur fullt ut till Blogger 2.0, eller vad Betan heter numera.

En nog så petig och tålamodskrävande process, ska ni veta. Men det blir lättare att bläddra i arkiven och bloggen kanske till och med accepteras av en databas eller två som inte tar den i dagsläget.

Den kunnige kanske är intresserad av veta att jag pimpar en Minima-mall. Mer om detta i Testbloggen.

Update: Nu ska det vara klart! Två petiga timmar netto och man ser knappt någon skillnad...

11 maj 2007

En riskabel policy

Nu har domen fallit i det mål vi skrev om i November förra året. Det handlar om kvinnojouren Helga i Tranås som hjälpte en kvinna att hålla sig undan med barnen trots att hon inte hade vårdnaden om dem.

domstolen anser att åklagaren inte har kunnat bevisa att kvinnorna från kvinnojouren kände till att mamman inte hade vårdnaden om barnen
Personligen tror jag nog att de visste det, men det kurage som krävs för att erkänna och ta ett straff för det man tror på och verkar för fattas tydligen här. (Vem tror t.ex att Greenpeace skulle neka sig ur någon gärning som de ligger bakom?)

Det som förvånade mig mest med den här historien var att få veta att kvinnojourernas policy är att inte ifrågasätta eller kontrollera en historia. På ett sätt kan jag förstå att de värnar om integriteten hos de som de hjälper och att de hjälpsökande känner sig tryggare i detta, men ändå:

Policyn kvinnojourerna följer har ju en uppenbar svaghet: Fältet är fritt för charlataner och lycksökare av alla de slag. Allt som krävs för att få mat och husrum är tydligen en historia om en elak man. Sen är det klart.

Gissningsvis har olika kvinnojourer stött på sådana fall, som de säkert har hanterat efter bästa omdöme. Det vore intressant att få reda på hur de hanterar sådana.

Ett oss närstående fall hanterades enligt policyn. Tyvärr.

UPDATE: Domen överklagades den 28 Maj. "Jag gör inte samma bedömning som tingsrätten i uppsåtsfrågan", säger åklagaren. Det gör inte jag heller.

10 maj 2007

Träffen i går

Inför hemtransporten av barnen hade jag faktiskt köpt överdrag till nackstöden i bilen. Det är inte bara det äldsta barnet som har skitigt hår, och jag ville inte peka ut det som jag gjorde förra gången då jag trädde en plastpåse över skyddet där h*n satt för att skydda mot fettfläckar.

Förra gången, ja. I mångt och mycket var denna träff som den förra. Tyvärr. Men vi kan väl ta det positiva först den här gången.

Tanden är fixad!
Den avslagna tand som ett av barnen har gått med sen 10 (tio) månader är nu åtgärdad fullt ut.

De trasiga skorna används inte längre!
Formuleringen är betingad av att de inte har kastats bort, enligt barnet i fråga. Märkligt.

Håret var tvättat!
Det av barnen med det smutsigaste (och givetvis längsta) håret hade tvättat det. Inte samma dag, precis, men ändå. Man får vara tacksam för det lilla, som det heter.

Eventuella samband med att jag skyddade bilen mot barnets hår förra veckan vill jag inte spekulera i.

Barnen älskar sin pappa!
Vem trodde annat?

Det värsta. Det absolut värsta


Snusket. Lorten. Lukten.
Så skrev jag efter förra träffen. Det kvarstår. Läs mer om detta här, så blir det inte för mycket omtugg.

Klädseln
Ett av barnen hade ingen jacka när de samlades för avfärd till pappan. En liten T-shirt var allt h*n hade på överkroppen i ca 10 plusgrader. Kontaktpersonen reagerade på detta och fick svaret av Henne att det nog fanns en tröja eller jacka hos pappan att ta till. Det gjorde det förstås, men om Hon trodde att jackan skulle komma med hem så fick hon tji.

På fötterna hade ungen fordrade stövlar och inga strumpor. Ett syskon gick i samma tröja som veckan före. Tröjan verkade ha använts dagligen, så mycket skitigare som den var.

Det äldsta barnet hade glädjande nog tvättat håret, men kläderna luktade som de brukar. Utom ena strumpan, för den hade h*n kastat på vägen. "Den var trasig".

Hygienen
Ingen förbättring så när som på det tvättade håret. Alla barnen luktade från i synnerhet håret, men att kläderna var övermogna för tvättkorgen gick att avgöra utan att behöva se hur skitiga de var.

Tidpassningsgåtan
I umgängessituationer som denna är det noga med att passa tiden, i synnerhet när det gäller hemkomsten. Men det här är ju ingen normal umgängessituation. Hon hade faktiskt inte ens varit hemma när kontaktpersonen kom på överenskommen tid för att lämna barnen efter de senaste träffarna. 10-15 minuters väntan hade k-personen fått stå ut med varje gång.

Så kontaktpersonen anlade moteld den här gången. K-personen skulle ringa Henne när vi lämnade pappans bostad och berätta att vi var på väg. Då skulle Hon ha de kanske tio minutrarna på sig att komma hem. Tjoflöjt!

K-personen ringde Henne en gång. Inget svar. En gång till. Inget svar. Tredje gången, precis när bilen var på rull, ringde k-personen den avstängda telefonen och lämnade meddelande.

När vi var på väg, motringde Hon och berättade att hon "nog" skulle hinna hem i tid. Det blev på gärsgårn, Hon hade precis kommit fram till sin port när vi kom runt hörnet. Mina känslor för Henne är sådana att jag ställde bilen 50 meter bort, så jag varken såg Hennes min eller hörde vad hon sade vid överlämningen.

Kvarterskrogsteorin
Efteråt skojade barnens farmor och jag om att Hon säkert hade varit på krogen och därför inte ville svara i den miljön. Sen måste glaset hyfsas, notan betalas och kanske 500 meter promeneras hem.

Nu tror vi att det verkligen är så.

Pappan ringde nämligen lite senare och berättade att han hade pratat med Henne om en kvarglömd telefon. Han, som har levt med henne i elva år, hörde direkt att barnens mamma inte var nykter. Hon var mer påverkad än hon rimligen hade kunnat bli på den stund hon hade varit hemma med barnen om hon hade druckit enbart hemmavid.

Skriver ni till Soc nu?
Redan efter förra gången var barnens farmor och jag inne på att skriva till Soc om barnens misär. Det blev inte av, det är svårt att formulera sig om sånt här utan att verka gnällig och smuts(!)kastande. Dessutom har vi skrivit en 3-4 gånger redan. Då måste man vara försiktig med att skriva mer, med tanke på trovärdigheten. Det var det långa svaret. Det korta svaret:
Det behövs inte
Kontakpersonen har tidigare rapporterat till Soc om barnen, klädseln och hygienen. Vidare om Hennes oförmåga att hålla sig hemma i tid. K-personen ska göra det igen. Så mycket vet vi.

Vi vet inte om k-personen ansåg att Hon var onykter igår eller vid andra tillfällen, eller vad k-personen har för uppfattning om skicket i bostaden. Sånt pratar man inte med vem som helst om i det jobbet.

När detta skrivs, har pappan just berättat att han har pratat med Soc och att kontaktpersonen redan hade gjort det.

Om det leder till något får vi se. Men pappan och kontaktpersonen har iallfall gjort det dom ska.

Vi får se om Soc gör det dom ska.

09 maj 2007

Jag hade 100% fel...

Jag skrev fel om antalet mantimmar i postningen om Hennes Familjeterapeuter. Hemmahosare i mina ögon. De är två stycken som är där tolv timmar i veckan. 2*12=24, tänkte jag. Men ack. De är där bägge två sammanlagt tolv timmar i veckan. Tolv mantimmar, således.

Trevligare läsning för ekonomerna på Soc, men inte för oss som är oroliga för hur barnen egentligen har det. Jag vill påminna om att terapeuterna bara arbetar dagtid måndag-fredag, så under de tider på dygnet och dagar i veckan som Hon är mest benägen åt ett riskfyllt beteende (läs fylleri i tveksamt sällskap) finns det inget vakande öga över barnen, som Tycko Tryck spekulerade i en kommentar till den postningen.

Trist

Tidigarelagd träff

Den enda kontaktperson som Hon längre accepterar kommer att ta semester senare den här månaden. Det påverkar träffschemat, liksom att Hon för en gångs skull ska på ett evenemang med barnen när det är dags för nästa ordinarie träff, den 16.

Några snabba förhandlingar per telefon och SMS har resulterat i att just den träffen tidigareläggs till i dag. Det passar bra eftersom barnens pappa fyller år i morgon.

Vem tar då träffarna när den ordinarie k-personen är ledig? Givetvis har Soc fler än en k-person att tillgå, men i det här fallet har alla avböjt allt samarbete med Henne. Helt klart på grund av just Henne. Läs mer här.

Barnens farmor har en fiffig lösning: Låt en av familjeterapeuterna göra jobbet. Då skulle de få nyttig inblick i hur det går till "på andra sidan".

En typisk sak
Pappan träffar barnen så gott som dagligen dessa ljusa kvällar och leker med dem på gården. Mamman har inget emot detta, då det ju är en form av avlastning. Ingen som känner henne skulle för övrigt ens tänka tanken att hon själv skulle ägna sig åt sånt. Hon sträcker sig till att stå i fönstret och titta på.

Häromdan åkte plötsligt Inlineåkaren av barnen utan skydd. De "var borta", hette det. Min reflex var att gå och köpa nya på direkten, men barnens pappa avstyrde. De var inte borta i bemärkelsen att någon hade stulit dem eller så. De var borta i oredan uppe i bostaden.

Mycket riktigt kunde ett av syskonen senare finna skydden i fråga. Men ett annat använder sin gamla hjälm. Den nya står inte att finna längre. Hur ser det ut i lägenheten egentligen?

...och Hon bryr sig alltså inte om att hennes barn både cyklar, kör sparkcykel och åker inlines utan skydd.

08 maj 2007

Ömsom vän, ömsom frän

Hon har varit ganska ombytlig till humöret den senaste tiden. Vid kontakterna med barnens pappa har hon ibland varit riktigt vän i framtoningen för att nästa gång komma med utfall av olika slag.

Ett scen som Hon ställde till med på en buss för några veckor sedan kan vi faktiskt inte skriva om, den skulle skada den här bloggens trovärdighet. Men jag kan berätta att den slutade med att Hon lämnade sitt yngsta barn ensamt på fel sida av en vältrafikerad gata.

Kontaktfamiljen
Pappan har fått höra att Hon köar barnen till en kontaktfamilj som skulle lasta av henne under helgerna. (Hon är ensam minst sex timmar varje dag när ungarna är på skola och dagis, men det räcker tydligen inte) Soc tystade bort saken vid pappans möte med de två familjeterapeuterna och för någon vecka sedan meddelade Hon triumfartat att allt var klart. Oklart, skulle vi säga. Det finns inga som helst detaljer om familjen i fråga, hur ofta detta skulle ske eller när det hela börjar.

Det är nämligen mycket olikt Henne att inte fylla på med detaljer när hon kommer med "goda" nyheter, därav min skepticism.

Pappan har föreslagit att han tar barnen en eller två helger i månaden, vilket Soc och terapeuterna tyckte lät bra. Vad Hon tycker om detta vet vi inte, men hon verkar satsa på K-familjen före barnens pappa.

24 12 timmar
De bägge familjeterapeuterna —hemmahosare kan man nog också kalla dem— är hos Henne 12 timmar i veckan, har pappan fått veta. Målet är att hjälpa Henne att "få struktur" på tillvaron i hemmet. I klartext ska de hjälpa en styvt 40-årig flerbarnsmor att klara av så självklara saker som att ge barnen mat och att natta dem.

Sagda flerbarnsmor har i Tingsrätten för övrigt sagt att det var hon som skötte hemmet på dagarna och arbetade på nätterna medan familjen ännu var hel. Det ni.

Det handlar alltså om 24 mantimmar Fel: 12 timmar ska det vara. De bägge delar på 12 timmar i veckan som Soc betalar. Vad detta blir i kronor törs jag inte spekulera i, men jag kan lova att barnens pappa inte skulle behöva hjälp med att ge barnen mat eller att natta dem. Han skulle hålla dem luktfria också, för den delen.

Terapeuterna var annars ovilliga att ta upp det här med det sanitära förfallet i bostaden och barnens dåliga klädsel. Lite märkligt, kan tyckas. Min tanke är att de helt enkelt skäms över att det kan vara som det är i den lägenheten och att hygienen visst står på agendan utan att de vill prata om saken.

Terapi
Det är värt att berätta igen: Hon anser alltså att pappan ska gå i terapi —som Hon själv gör— och att han också ska söka hjälp av de bägge familjeterapeuterna i sitt hem. Som om han skulle få det. Pappan har avböjt.

Varför tar Hon då upp saken, gång efter annan? Det enda jag kan komma på är att det faktiskt inte ser bra ut för henne i vare sig kontakterna med Soc eller i den kommande juridiska processen om det bara är Hon som dokumenterat inte klarar av att sköta barnen själv eller saknar "struktur" på sitt hemliv.

Det går alltså att fiska upp protokoll där Hon hävdar att hon klarar familjen själv och att barnens pappa var mer ett hinder än hjälp. Håller man upp dessa bredvid vad som nu är känt, vore det kul att höra Hennes förklaring. För att inte tala om Fina Advokatbyråns...

03 maj 2007

I Sverige år 2007

I går var det onsdag i jämn vecka och således en träff med barnen. I normala fall brukar jag rapportera om träffarna med barnen för sig, och sen berätta om de nya missförhållanden som uppdagats för sig. Men igår blev det lite mycket, så här kommer allt på en gång.

Busspengar
Eftersom det är skoldag, så träffar barnen kontaktpersonen på stan för gemensam färd hem till pappan, en färd som Soc pappan betalar. Två av barnen kom gående från sin skola tre busshållplatser bort. Mamman säger att hon inte har busspengar åt dem, har vi fått veta. Liksom att detta är ett mönster numera. (K-personen har underrättat Soc om detta och i princip fått en axelryckning till svar)

Matning, var det
Vid mötet med familjeterapeuterna i förra veckan fick pappan veta att Hon behöver hjälp med att "få struktur" på främst matning och nattning. Vi tar matningen först.

Pappan brukar samla barnen till en gemensam måltid när de är hos honom. Detta har med tiden blivit allt svårare. Barnen tar ett par tuggor och går ifrån. Eller så går de ifrån med tallriken och fortsätter med vad de höll på med. I går ville de knappt äta. Pappan fick ta ut maten (givetvis sånt som barnen tycker om) i köket och låta det stå. Barnen sen gick ut och tog lite då och då, som de är vana vid hemma hos Henne. Äter de varm mat nuförtiden, så är det i skolan och ingen annanstans.

Nattningen
Soc har alltså uttryckt bekymmer för nattningen. Hur de dagarbetande terapeuterna nu ska tackla den biten vet jag inte, men anledning finns det:

Det äldsta barnet sitter ofta uppe sent och tittar på kufisk kabel-TV. Inte nog med att ljudet är på så högt att det andra barnet i samma rum inte kan sova, h*n skrattar och tjoar åt det som sker också. Jag hörde en gång vilket ett av favoritprogrammen var: förnedrings-TV typ käka levande fiskyngel.

Det yngsta barnet berättade att det är så bråkigt om kvällarna att h*n har svårt att sova.

Det här är spekulation, jag vet, men ändå: Varför håller inte mamman lugn på barnen när det är läggdags?

  • Ett svar skulle kunna vara att Hon helt enkelt inte är hemma. Vi vet sedan tidigare att barnen sitter barnvakt åt varandra när Hon är ute om kvällarna.
  • Ett ruskigare svar vore att peka på hennes alkoholvanor.
  • Ett än värre svar i mina ögon vore att hon helt enkelt inte bryr sig.


Det värsta. Det absolut värsta

Snusket. Lorten. Lukten.


Det blir bara värre
Barnen, eller rättare sagt deras kläder, luktar. Det har vi berättat tidigare. Lukten är svår att definiera. Jag kallar den "ovädrat", men det är inte så enkelt. Det är som att komma in i en unken, ostädad och ovädrad bostad utan att det för den skull luktar skit.

Mobbad?
Ett av barnen berättade faktiskt att h*n får glirningar av kompisarna i skolan för just klädlukten. Lite senare fick vi höra att de har problem med skadegörelse i den skolan. Rektor har t.ex polisanmält nedklottrade toaletter. Senare berättade h*n om sin tröja som någon hade tagit från kapprummet, klippt sönder och lagt i en toalett. Skolan hade ersatt det förstörda plagget. Update: Detta som om det vore ett inslag i den pågående skadegörelsen. Det trodde inte jag.

Jag frågade lite och det framkom att barnet ifråga inte hade en aning om vem eller vilka som kunde ha gjort det. Nej, barnet har inga som bråkar med det och nej, inga andra på hela skolan hade fått sina tröjor sönderklippta.

Men hallå! Är det bara jag och barnens farmor som lägger ihop det här med tröjlukten, glirningarna och att den enda sönderklippta tröjan på skolan gick ner i just en toalett?

Badkaret
Pappan fick ner de två yngsta i badet. Det är något de gillar, så det var bara kul. Mindre kul var att de inte hade rena kläder att sätta på sig efteråt. För att inte tala om badkaret. Botten var täckt av en gråsvart utfällning. Jag vill inte veta när de badade senast.

Akta bilen!
För att spara tid åt dem, så brukar jag köra barnen och kontaktpersonen hem till Henne efter träffarna. Vi köpte en fabriksny bil förra året. Sånt är man rädd om. Det råder t.ex förbud mot godisätning ombord och inga fötter mot ryggstöden, please.

Sviterna av min operation i början på mars sitter i, så jag kunde inte vårstäda bilen själv. Den lämnades in på rekonditionering i förra veckan och kom ut som ny. Då tar jag inga risker med det äldsta barnets ständigt otvättade hår. Axellångt är det också. Jag trädde helt sonika en påse över det aktuella nackstödet och förklarade att jag inte ville ha fettfläckar i den dyrt (1500:-) städade bilen. -När tvättade du håret senast, förresten? undrade jag.

Inget svar. Kanske lika bra, det.

Är det någon hemma?
Kontaktpersonen undslapp sig att vi hellre är framme några minuter efter än före utsatt tid. Jaha, tänkte jag. Det finns folk som sitter med stoppur i sådana här lägen. Ett par minuters försening kan kosta åtskilligt i umgängesrätt och annat. Då måste man fråga. K-personen svarade.

Mamman är inte alltid hemma när barnen återvänder från träffen med pappan. Det har hänt ett par tre gånger att k-personen har fått vänta på att Hon ska komma hem. Kontaktpersonen sätter sig då innanför dörren och väntar ut Henne. Som mest kanske en kvart, men ändå. Klockan är åtta på kvällen och kontaktpersonen ska åka hem till andra sidan stan kommunalt.

Soc är underrättade om det här också. Också åt det här ryckte de på axlarna.

Det var för övrigt ingen ide att fråga huruvuda Hon kan vara onykter när k-personen kommer hem med barnen, en reell möjlighet. Update: Inte heller om bostadens skick.

I den svängen har de diskretion och tystnadsplikt som i få andra. Jag skulle inte ha fått ett svar på en sån fråga.

Hur gick då själva träffen?
Bra, förstås. Vad tror ni?

02 maj 2007

Ursäkta dröjsmålet

Det är nu sex dagar sedan pappan träffade Hennes bägge stödpersoner, på initiativ av Soc. Vi har dragit på rapporten bland annat för att vi har diskuterat ett par saker ingående och länge.

Vad kan man skriva?
Fördelen med blogg i stället för en anhopning papper överallt är ju att allt finns på ett ställe och att det ligger i ordning. Nu finns det också en eminent sökruta till höger i bild där man kan Googla på innehållet i precis bara den här bloggen om man vill hitta något från året som har gått.

Nackdelen är förstås att vi inte vet vilka som läser bloggen, eller kommer att göra det. Vad vi vet, så är det ingen av de skildrade personerna eller instanserna som följer bloggen just nu. Det kan ju ändras, så allt vi berättar får vi vara beredda på att Hon, Soc, Fina Advokatbyrån eller till och med BUP får syn på förr eller senare. Därför silar vi info som skulle kunna vara till nytta för motparten i vårdnadstvisten, eller kanske påverka deras agerande.

Mötet i torsdags
Det är ett bra exempel på att vi inte kan skildra allt som är relevant. Hur gärna vi än vill, så ska vi nog inte berätta om det största som kom fram, mer än att det inte är till pappans nackdel. Nåväl.

Terapeuter
De två som jag i brist på annan kunskap kallat ömsom hemmahosare och ömsom stödpersoner visade sig vara familjeterapeuter. De förklarade sitt uppdrag som att hjälpa Henne med att "få struktur". Här inflikade Socialsekreteraren att det främst gällde matning och nattning, något som det i vårdnadsutredningen framkom att det fanns grava brister med. De är hos Henne och barnen två gånger i veckan och det framkom också att de enbart arbetar kontorstid. (Var inte nattning ett av de stora problemen, förresten?)

Terapeuterna förklarade också att deras uppdrag var barnens bästa och även att "bygga en bro" mellan föräldrarna så att de får igång kommunikation och ett samarbete när det gäller barnen. Det senare ligger Socialsekreteraren varmt om hjärtat och är faktiskt orsaken till att mötet ägde rum. (Konstigt nog, i ljuset av det här med brobyggandet, hade terapeuterna tydligen inte en tanke på att träffa pappan förrän Soc kom med propån)

Och det närmast självklara i sådana här sammanhang förkunnades: Barnen ska ha två föräldrar även om familjen är splittrad. Socialsekreteraren påpekade att barnens pappa bryr sig om barnen och även har stort stöd från barnens farmor och mig. (Samt några till)

Hur mår barnen?
Terapeuterna och även Socialskreteraren anser att de mår efter omständigheterna hyfsat och S-sekreteraren att de är mindra oroliga nu är tidigare. Vi har inte haft anledning att "trycka på larmknappen", sade terapeuterna. En diskret omformulering, det där. De anser inte att ett omhändertagande är nödvändigt. Men ämnet har tydligen varit på tapeten.

Pappan, som den senaste veckan faktiskt har tillbringat mer tid med barnen än terapeuterna har, har en helt annan uppfattning om deras välmående både psykiskt och medicinskt. Barnens farmor och jag likaså. Soc och skola där vi bor har uppenbarligen ribban högt när det gäller barns ohälsa.

Kontaktfamilj
Barnens pappa har av Henne hört att de står i kö för en kontaktfamilj som skulle ta barnen på helgerna (oklart hur ofta) men att det kan ta tid att få plats. När pappan tog upp saken under mötet blev Socialsekreteraren märkligt tyst och undvek ämnet. Oklart varför.

Pappans förslag att barnen i stället är med honom en helg eller två i månaden mottogs väl. Alla var på det klara med att barnen både vill och behöver ha kontakt med sin pappa. Terapeuterna måste ha fått ett gott intryck av pappan. Annars skulle de nog inte tycka som de gjorde.

Nu är det ju så att det är Hon som har sista ordet i den här saken, och hon kan mycket väl säga nej. I Hennes och Fina Advokatbyråns värld så är ju pappan en flåbuse som barnen är rädda för, och då kanske det inte passar sig att barnen är med honom.

Psykologisk hjälp
Terapeuterna, som ju har arbetet med Henne en tid, erbjöd pappan psykologisk hjälp. Mamman har ju det. Pappan tackade så mycket för erbjudandet, men behöver ingen hjälp just nu. I ett läge med delad vårdnad och alla barnen halva tiden kanske ett behov av stöd kan uppstå, men det tar vi då, svarade han.

Här kan jag tillägga att när Hon har diskuterat vårdnad och barntillsyn med pappan, så har hon tagit för givet att pappan behöver terapi som hon själv, och även att han behöver externt stöd i det fall han skulle ha alla barnen en tid. Det gör ju hon. Ett lite märkligt rättviseargument, kanske.

Men från Henne får vi vara beredda på rätt mycket, ska ni veta.