11 november 2006

I dag är jag mer sansad

Gårdagens postning blev lite väl dramatisk. Jag kände mig som en rättshaverist när jag läste den, så jag tog bort den. Men kontentan var denna:

Barnens mamma verkar ha påverkat kontaktpersonerna att inte ställa upp vid fler träffar med pappan. Alla tre har faktiskt kontaktat honom och gjort klart att han inte har med deras beslut att göra. Då är det ju bara Henne kvar. (Alla tre har också sagt att deras närvaro vid träffarna är överflödig)

Hon saboterade en ordinarie träff förra helgen, och lät även den som i stället skulle vara den här helgen gå i stöpet. Jag anar ett mönster:

Mamman tänker inte låta barnen få träffa sin pappa, trots att Tingsrätten har föranstaltat att han ska få göra detta. Fem timmar varannan helg, är budet.

Vi har också sett tydliga tecken på att Hon gör sitt bästa för att främja barnen från sin pappa. Ett av dem har till exempel redan saboterat en träff. Syndromet kallas PAS och är tyvärr inte vetenskapligt erkänt i alla läger. Det ni kan läsa om PAS och föräldraalienering i länkarna i högerspalten ser vi alltså mycket tydligt i Hennes agerande.

Hur Soc resonerar i ärendet vet vi förstås inte så mycket om. Men vi vet att de segar på det här med ny kontaktperson. En Viss Socialskreterare som har varit med från start och gjort i princip allt för Henne verkar fortfarande göra vad hon kan.

Nu ska pappan träffa en ny kontaktperson i veckan som kommer. Blir vederbörande godkänd av bägge föräldrarna, så blir det en träff nästa helg. Nyckeln här är att bägge föräldrarna ska godkänna en k-person...

Och Hon verkar jobba på som vanligt trots att hon är sjukskriven. Någon har anmält detta till Försäkringskassan, men vi ser än så länge inget resultat av detta. Hon arbetar som egenföretagare, kan man säga. Då är det lätt att trolla med redovisningen och svårt att påvisa att Hon visst har arbetsförmåga.

Vår oro för barnen kvarstår. De far illa både mentalt och fysiskt, har vi klart för oss. Vi vet via utkastet i vårdnadsutredningen att andra har reagerat på tillståndet i Hennes familj. Vi tror att Soc inte agerar i saken, trots att det finns anmälningar på Henne. Vem vet vad detta beror på. Tröghet, en slentrianmässig kvinnosyn eller bara ren och skär inkompetens?

Soc i vår stad ger vi just nu inte ett vitten för. Inte Henne heller.

Det är barnen och deras pappa som gäller för oss.

2 kommentarer:

Puffeltufflan sa...

Hej Vännen!


En jävlig och frustrerande sits ni sitter i...
tyvärr kan kampen hålla på i flera år, i det fallet jag har varit involverad i höll på i åtta år innan pappan stupade och orkade inte fortsätta...
ofta så kom den andre motpartern med anmälningar så fort det började gå åt vårat håll och så var man på ruta ett igen.
Står på er, kämpa!! fast det gör ni ju redan.
anmäl igen och igen och igen
skrik högt som bara fan...
prata med psykiatriken på Bup...jag stegade helt sonika in där en dag i vårat fall, lämnade inte stället först jag fick berätta och det resulterade i en ny utredning som gav oss rätten och dom LVU:ade barnet och hon placerades hos oss men hon snodde jäntan igen efter ett umgänge som hon hade och gjorde en anmälan igen och den var ju tvungen att utredas, när den var klar så anmälde hon igen och igen...i åtta år..alla visste om varför men ingen kunde göra någonting åt det..
Jag återkommer till dig. ska bara läsa bloggen din mera utförligare...

Kämparkramar i massor till er!!!!

/ Sirpa

Plastfarfar sa...

Tack för dina uppmuntrande tillrop. Jag kan berätta att Hon är anmäld redan i somras av en som känner "oro för situationen i familjen" och nyligen för fusk med sjukpenningen.

Vårdnandsdomen har ännu inte kommit, så den vårdnad Hon har om alla barnen är interimistisk.

När utfallet kommer (före jul?) vet vi mer om läget och kan agera därefter.

Det allra viktigaste är att barnen ska få ha det bra igen...