31 december 2011

Nyårsafton 2011

Storhelgen inleddes med att barnens mamma fick för sig att de inte ville vara med pappan längre, oklart varför. Beskedet kom helgen före jul och förmörkade åtskilligt.

Det var tre ganska molokna typer som firade en lugn julafton med alla barnens klappar undanplockade. Det finns gränser. Orden tål att upprepas: Det finns gränser.

Några dagar före jul hade ett eller två av barnen hört av sig och beställt hämtning av klappar hos pappan och/eller hemleverans av våra till mammans adress. Tvärnobben var bara förnamnet, som det heter på nusvenska. Ingen jul ihop, inga klappar. Det finns gränser.

Redan på Juldagen
ringde det första barnet och ville fira jul med pappan. Och det hade inte med uteblivna julklappar att göra, snarare om lugn och ro. Två ord som inte finns i Hennes universum.

Inom ett par dagar hade tre av de fyra hört av sig och önskat umgänge med pappan. Det här med att de inte ville vara med honom mera, fanns inte längre på kartan. Pappan orkade inte rota i saken, eftersom ungarna har sitt yppandeförbud när det gäller mamman och det som sker i det hemmet. Det är jobbigt nog för honom att hantera rabiata utfall på mailen. (Telefonsamtal är uteslutet sedan länge, och teckenränsen 160 för SMS räcker inte längre till för Henne)

De här dagarna är alla fyra med pappan och i dag firade vi en lite försenad jul hemma här. En markering: Nix tomteluvor. Julafton var ju för en vecka sedan.

Hursomhelst blev det mycket lyckat och i ser med viss bävan fram emot 2012.

Vad kommer Hon att hitta på då?

17 december 2011

Julen

Under hösten har det traskat på ganska hyfsat, kan man säga. De barn som behöver speciell undervisning, får den och det som gläder oss extra mycket är att det går så bra för det dyslektiska barnet i det som på min tid hette 'specialklass'. Nåväl:

Nyckel!
Pappan har faktiskt en nyckel till Hennes lägenhet. Det är givetvis betingat av hämtnings- och lämningsskäl. Han ser en bostad i oordning, på gränsen till kaos. Det är iallafall inte lika snuskigt som för fem år sedan, men ändå långt ifrån renligt. En av de första gångerna han var där solo, stod han inte ut med anblicken och gjorde rent i köket. Det tog 45 minuter.

Lägenheten ser annars i stort ut som han minns den, om än åtskilligt sliten. Det fattas t.ex en lådfront eller två i köket, och barnen sover inte på de platser som de  gjorde förr.

Inför julen
Förra året var barnen hos Henne på julaftonen och hos oss på juldagen. I år ser vi fram emot att ha pappan och barnen hemma här på julafton. Det är ju hans tur att jula. Udda vecka är det också, hans vecka enligt tingsrättens utslag för snart fem år sedan. Barnens Farmor och jag har sett fram emot en julafton med pappan och de fyra barnen hemma hos oss. Men somliga förnekar sig inte:

Mamman, som har varit på ett till och med för henne osedvanligt dåligt humör den senaste tiden, har låtit meddela att barnen blir hos henne den 23 till den 25. Ingen julafton hos oss, således. Pappan har varit benhård: Julafton med honom, annars inga klappar. Mamman gormar på, men ger sig inte.

Jag och Barnens Farmor har förstås bullat upp med klappar till barnen, men har ingen lust at få dela ut dem på Hennes nåder. Är ungarna inte här på julafton, så blir det inga klappar. Det  finns gränser.

Tvärstopp
Hela hösten har minst ett av barnen varit hos pappan under helgerna och en eller flera dagar i veckorna, så det här kom som en chock:

Det yngsta barnet var med pappan i helgen. I lördags skulle h*n till mamman och hämta en sak eller två för att sedan komma hem till pappan igen. I dag skulle vi ha åkt på Julmarknad, något som barnet hade set fram emot. I stället ringde h*n och sade att vare sig h*n eller något av syskonen ville vara hos pappan mera.

Jäpp. Enligt det här barnet så vill inget av dem längre träffa sin pappa. (Men det går bra att komma över och lämna presenterna på julafton). (Sedan dess har ett av de andra ringt och frågat om adressen till gammelfarmor utan att ta upp saken).

Vad har hänt?
Till att börja med, så tror ingen av oss förstås att barnet ringde på eget bevåg. Mamman ligger så klart bakom och kommenderade lika klart uppringningen. Det är svårt att få ihop varför, men har man med en mentalt instabil och irrationell människa att göra, så har man.

Hennes usla humär kan vara en förklaring. Det kan i sin tur bero på att hon –enligt egen utsago– just har förlorat fem tusen i månaden i ersättning från Försäkringskassan, som nu tydligen betraktar Henne som arbetsför och därmed bör söka ett arbete. Detta är ett så gott som okänt fenomen för en sjukskrivningsartist som Henne, och måste kännas tungt.

Vad sker?
Pappan, Barnens Farmor och jag är ense: Blir det ingen jul hemma hos oss, som avtalat sedan länge, så blir det heller inga klappar till barnen på Hennes nåder. Det finns som sagt gränser. Vi löser in det som går att lämna tillbaka, och låter annat vara till de olika födelsedagarna i vår.

Än så länge har inte barnen fått budet från Barnens Farmor och mig, men de vet vad pappan har sagt och är inte dummare än att de vet att de slipper klappar från oss om de spelar vidare på mammans underliga agerande.

Deprimerande är det.