31 juli 2010

Socialjouren -igen!

Om ett barn kommer hem till sin ensamna vårdnadshavare och förklaras icke välkommen, är inte det ett fall för Soc?

Tydligen inte
Det äldsta barnet kom till pappan i går och firade sin nyligen timade fördelsedag genom att bland annat motta en ny, fin telefon av årets modell som vi och några andra på pappans sida hade lagt ihop till. (Jag köpte in den och kände lite på den. Min nästa blir en med pekskärm!) Tidigare i dag åkte h*n hem till mamman, den bostad som är barnets ankare och trygghet i tillvaron.

Bara för att få höra att h*n inte var välkommen, och fick vända i dörren. Det blev till att åka tillbaka till pappan.

Pappan ringde Socialjouren, vilket också fanns anledning att göra för bara någon månad sedan. Den gången gav det inget och det gav inget nu heller:

Vi kan inget göra.
Pappan lade på.

Barnet är nu hos sin pappa till dess att h*n är välkommen hem igen.

Mina tankar
Förra gången vi ringde jouren fick vi en kalldusch. Den vi pratade med tyckte inte att det var så farligt att det äldsta satt ensam hemma en hel vecka och slog mer eller mindre knut på sig själv för att bagatellisera det hela.

Nu heter det att kan 'vi kan inget göra' när ett av de barn som Hon är så mån om att ha ensam vårdnad om inte är välkommet till den egna bostaden.

Fy faan.

Update söndag:
Det har framkommit att barnet inte avvisades hur som helst. Pappan hörde genom barnets telefon hur Hon for ut och skrek åt barnet på ett sätt som han bara trodde att han själv brukade drabbas av. Inte bara pappan hörde detta. Eftersom hon stod i dörren och skrek, så måste grannarna ha hört en del också. Kul för dem.

23 juli 2010

Nu är det VI som är anmälda

Under en —till och med för Henne— ovanligt otrevlig och försinkad hämtning av ett av barnen till en upplevelseutflykt, så framkom följande:

  • "Vi är under utredning". Oklart om det gäller Henne och barnen eller hela familjen inklusive pappan. Tydligen beskylls iaf pappan för att ha lagt den anmälningen, men vi tror mer på att det är skolans orosanmälan över det barn som i praktiken har lagt av plugget som har gett det resultatet.
  • Vi tre, barnens pappa, deras farmor och jag, är anmälda till Soc av Henne. Det gäller faktum att vi drack vin till maten under stugveckan med det yngsta.(Hur många gör inte det på sin semester?). Själv drack jag för övrigt öl. Elva stycken 33-or Falcon Lager över en veckas tid. Förtydligande: Det gäller "bristande tillsyn" pga vindrickandet. Sådant kan bara komma från en som själv aldrig dricker måttligt.
  • Det var vi tre som pratade om att sätta det yngsta barnet på tåget hem. "Tre ansvariga vuxna i ett hus med gråtande barn" (Jag hörde orden själv, eftersom pappan ogärna har telefonen till örat och hellre använder högtalarläget). En ren lögn som det är viktigt för pappan att få fram. Det var faktiskt Hon som föreslog det yngsta barnet att resa hem i förtid. Under en enda omständighet hade pappan gått med på detta  —att mamman hade rest till vår närmaste järnvägsstation och mött upp barnet för en hemresa.  (Ett byte på vägen, bara det!). Allt annat hade varit uteslutet.
  • Jag åhörde via den högtalande telefonen ett längre utlägg om att det är Hon Som Har Ansvaret För Sina Barn. Det hela lät faktiskt som om konceptet var nytt för henne. Kanske någon har inpräntat att det det här med vårdnadshavandet inte bara handlar om bidragen?
Vad är det som pågår?
Jag tror ärligt talat att Hon är rädd. Soc, hennes livlina de senaste åren, har tydligen hört av sig  och till och med gjort hembesök och förmodligen haft synpunkter. (Tre sängar på fyra barn, bara det!). En allierad är kanske inte längre allierad.

20 juli 2010

Hemma igen

Vi är hemma efter en mycket fin och aktivitetsrik stugvecka med pappan och det yngsta barnet, som dessutom fölsedagsfirades första kvällen. Det äldsta ville inte med och de två andra hade kollo samtidigt.

Yppandeförbudet
Barnen har ju förbud på att berätta om förhållandena hemma hos henne, men det håller inte alltid. Mamman tycks dessutom inte ha präntat in att barnen ska hålla tyst om varandra också. Nu vet vi så mycket mer än före veckan med det yngsta. Och det är inte roligt. Först detta:

Hemskickad?
Det av barnen som har problem med sitt humör skickades hem från kollot efter bara tre dagar. H*n ringde mamman stup i kvarten och längtade hem, och till slut tröttnade väl personalen och sade något om att 'är det inte lika bra att du åker hem'.

En bidragande orsak tror vi är att h*n sattes under en relativt måttfull disciplin med uppstigning och frukost klockan åtta, liksom att alla hjälper till med mat och disk. Lever man med helt fria tider som barnen gör hos Henne, så blir detta en svår anpassning.

Utbrott som styrmedel?
Vi kände till att barnet i fråga kan få ganska häftiga utbrott, men inte att de innefattar tilhyggen mot syskonen eller hur vanliga de är. Det verkar ha gått så långt att de övriga skyr barnet och låter dess vilja råda bara för att slippa ett utbrott.

4 barn -3 sängar
Det är sant! För en tid sedan bestämde sig barnet för att det yngstas säng tog för mycket plats i deras delade rum och monterade helt sonika ner den och lade den i grovsoporna. "Så kan man väl inte göra", sade jag bestört. "Var inte mamma hemma. Kunde hon inte stoppa det?" Det var hon. Men:

En bekant till mamman var också där, så mamman lät det ske av rädsla för att bekantan skulle få uppleva ett utbrott. Och när kusten var klar, så var soprummet tömt. Nu sover det yngsta på en extramadrass i mammans rum. Dessutom kommer syskonet allt som oftast och bara tränger sig på, så det yngsta får sova utan kudde eller täcke på golvet. Då gör det ont i ryggen på morgonen.

En ny säng är det inte tal om, vad det yngsta barnet vet.

Att jävlas per telefon
Mamman har jävelskap i blodet. När det yngsta fick en egen telefon i födelsedagspresent ringde h*n förstås syskonen och mamman och berättade om den och alla presenter. Mamman hängde på och pratade om hur mycket hon saknade barnet för att sedan säga till det att ta tåget hem. Ett ensamt barn på en sex timmars resa —med ett byte på vägen dessutom— är tydligen inget att bekymra sig över. Men vi sade stopp och glöm det.

Men den kvällen var förstörd och mamman gladde sig väl åt ännu ett nålstick på pappan. (Nästa morgon var allt frid och fröjd igen)

Sån är Hon.

10 juli 2010

Det här tog mig hårt

Vi åker ju på en stugsemester i nästa vecka, avresa söndag morgon. Det blir pappan och det yngsta som kommer med. Två andra åker på Kollo den veckan och det tredje (gissa vem!) är hellre hemma.

Avresan sammanfaller med det yngsta barnets födelsedag.

Jävelskap
Mamman såg givetvis till att de var borta över helgen, så att avresan inte skulle kunna ske förrän på måndag, Pappan kontrade med att hämta barnet redan på fredagen, Det kunde hon inte stoppa, så så blev det.

Barnet grät
När pappan hämtade barnet i går kväll, grät barnet. Varför? Det hade varit en fölsedagsfest hos Henne, men den hade tydligen blivit helt misslyckad.

Det var så konstig stämning
Ingen var glad på festen i fråga. Det blev en sorglig fölsedag. (Bara här skriker det i mitt hjärta. Jag minns hur en sådan sak känns, så sextiominus jag är).

Lite bättre blev det
Pappan tog barnet till ett matställe och de åt av hjärtans lust. Sen kom de hem till honom och presenter väntade. Hade Barnens Farmor och jag vetat  hur dagen hade varit, så hade vi stått där och sjungit med atonala stämmor, men vi visste inget förrän efteråt.

Kvällen slöt hyfsat bra, men man kan ju faktiskt undra vad det här med 'konstig stämning' innebar. Eftersom barnen har sitt yppandeförbud om förhållanden och detaljer hemma hos Henne, så lär det inte komma fram mer den vägen. Ett syskon uppgav mycket riktigt att det hade varit ett bra kalas.

Jag tror ändå mer på jubilaren än den Politiskt Korrekta omgivningen. Sorry, syskonet.

08 juli 2010

Så typiskt Henne

På söndag morgon åker vi till en hyrstuga för en vecka med pappan och det yngsta (och även det äldsta?) barnet. De två andra är på kollo då, så de kan inte följa med.

Pappan pratar inte längre med mamman
Orsaken är att varje samtal bara blir en obehaglig upplevelse. Hon ryar och går på utan att lyssna. Då är SMS en utmärkt kommunikationsform. Nu gällde det att bekräfta att det yngsta skulle hämtas på lördag.

Mamman svarade iskallt att de är borta över helgen. Hon vet mycket väl sedan tidigare att vi åker på söndag morgon den elfte juli år tjugohundratio. Det är bara att fråga barnen, eller att bemöda sig att bläddra bakåt bland meddelandena per mail och SMS.

Que?
På pappans invändning svarade Hon att hon trodde att det var på måndag vi skulle åka.

Fan tro't
I själva verket är det hennes helt obekymrade och i det närmaste reflexmässiga vana att jävlas som vi ser. I alla de år som vi har känt Henne, så har hon aldrig försummat ett tillfälle att försena saker och sätta käppar i hjul. En gång höll vi faktiskt på att missa en begravning pga detta.

Jag har lust
...att ringa upp henne och bara skrika, fyra av ett antal pepprade mail med mycket mera. (Hon finns på Facebook och är hur naiv som helst). Men det lönar sig inte.

Sådant är bara lagerkransar för Henne.

01 juli 2010

Status torsdag

Först en bakgrund
(som borde ha varit ett eget inlägg): Veckan före midsommar kontaktades barnens pappa av en kvinna från Soc som ville 'ha hans tankar' om det spelberoende barnet. Hon hade varit hemma hos Henne och barnen, ett besök som föranleddes av den bekymmersanmälan som barnets skola hade gjort. För sex veckor sedan, men ändå.

Pappan berättade förstås att han var djupt oroad och hade bra nära ångest över barnens situation, men han kan ju förstås inget göra så länge han inte har något att säga till om.

Vad hembesöket och mötet med pappan leder till vet vi inte, mer än att mamman nu är om möjligt ännu mer aggressiv mot pappan. Det är anmärkningsvärt att Soc kontaktade pappan, men de hade nog fått höra om hans engagemang för barnen från skolan

Läget nu
När detta skrivs, är två av barnen ensamma i mammans lägenhet åtminstone fram till söndag. Det äldsta har vänt på dygnet och syskonet verkar också ha gjort det.

Den som hade jouren på Soc i helgen var alltså djupt ointresserad. Pappan ringde på måndagen upp den kvinna som hade kontaktat honom i förra veckan och fick höra att det verkar inte så farligt.

Man baxnar. Och filar på en orosanmälan.

2, 3 eller fyra barn?
Senare idag ska jag åka på utflykt med pappan och barnen. Ingen vet om det äldsta följer med, fast det var kul förra året. I bästa fall så kommer i alla fall det syskon som valde att sticka till mammans lägenhet. -Om de orkar masa sig till pappan, förstås. Jag har nämligen gjort fullständigt klart att jag inte snurrar förbi mammans lägenhet och plockar upp dem på vägen.

Någon måtta får det vara.

Update eftermiddagen: Det blev två barn, de som varit hos pappan den här veckan. Mitt ställningstagande om skjuts hade inte med saken att göra. Det tredje har nu lämnat tre olika anledningar till att inte följa med och det fjärde —spelaren— ville helt enkelt inte. Trist.