29 augusti 2011

Pappan är fortfarande arbetslös

Det är mer än två år sedan pappan sade upp sig från sin dåvarande tjänst inom vården. Orsaken var en rigid arbetsledning och att han prioriterade sina barn före jobbet. Sen dess gör han alla de moves man skall göra som arbetssökande och har ännu inte fått napp. Varför?

En dömd barn- och hustrumisshandlare
Han finns i brottsregistet för att ha misshandlat Henne (utan skymten av bevis. Kvinnors utsagor verkar gälla i dessa lägen. Han skall också ha misshandlat —tagit nackgrepp på— de två äldsta barnen. Att det äldsta har bett om ursäkt för det hela, och att det näst äldsta hellre vill bo hos pappan (som h*n av repressarieskäl inte törs säga till Henne) känner domstolarna inte till, eller skulle bry sig om om de fick veta.

Men vi tror oss nog veta att Soc har insett att de valde sida för tidigt. Hennes dossier måste vara kilotung med krav av alla de slag vid det här laget, och Soc har bytt Hennes handläggare mer än en gång under den  här resans gång. Alltid samma orsak: Konflikter.

En taskig arbetsledning
Pappan avslutade sin anställning i affekt, och arbetsledningen på det stället är helt klart ena långsinta typer. De svarar helst klart negativt på alla propåer från ställen pappan ansökt till. Det är så lågt att det liknar ingenting i mina ögon.

Okej, en partsinlaga:
Pappan är empatisk, omtänksam och otrolig på att kommunicera med och muntra upp folk som inte mår bra. Det vet alla som har haft med honom att göra. Mina föräldrar är två av dem.

Roten till detta onda är en självupptagen nolla med psykopatiska drag, som inte klarar sin ekonomi och låter barnen leva i  anarki, smuts och oordning.

18 augusti 2011

YESS!!

Igår kom beskedet:

Det äldsta barnet kommer in på den specialskola som h*n var första reserv till. Det innebär att h*n får speciell uppmärksamhet och pedagogik anpassad för barn med samma syndrom.

Vi gläder oss.

14 augusti 2011

Slutet av sommaren

Den här sommaren kan sägas ha varit hyfsad, kanske rent av bra. Vi har kunnat ge barnen utflykter och upplevelser av olika slag, varav besöket på Liseberg med pappan och de två yngsta förstås var det stora:

För min del var det säkert femton fyra år sedan förra gången, då med de två äldsta barnen. Stället var sig likt. En hel del nya attraktioner förstås, men klassiker som Flumeriden finns kvar. Och de vackra trädgårdsanläggningarna. Däremot hade jag inget minne av det enorma folktrycket. Man köade glatt och villigt mer än en timme för de stora attraktionern. Till och med barnen —som i bilen hela tiden tjatade om att är vi inte framme snart— ställde in sig i leden utan att knota. De knotade inte ens när jag och Barnens Farmor vann var sin jätteförpackninng Ballerina respektive Geisha, bara grattade oss.

Och de var där till stängningsdags med den lika åkglada pappan bägge kvällarna. Barnens Farmor och jag kroknade mycket tidigare.

I övrigt har ungarna varit på kollo i olika omgångar och med mamman i en lånad sommarstuga över midsommar. De som inte var iväg har för det mesta varit hos pappan.

Just nu är pappan på cykeltur med det näst äldsta. De siktar på barnens farfar och det blir två eller tre övernattningar på vägen. Det går bra och barnet, liksom pappan, är lyriskt över de vackra nejderna och de små vägarna de är på. De kommer att ta tåget hem, och cyklarna kommer efter per bil vad det lider. (Det går inte att pollettera från den stationen)

Skolstarten
Två av barnen går kvar på sina skolor, ett har fått en plats på en skola för sitt 'syndrom' och det äldsta är förstereserv på en skola för sitt. Besked kan komma mycket sent, men vi kan bara hålla tummarna.

Den nya skolan ligger en bit bort, och barnet i fråga är berättigat till skolskjuts. Dock gäller detta privilegium bara från adressen där barnet är skrivet, alltså mammans. Då blir det problem när h*n är hos pappan, vilket är ganska ofta. Pappan har lagt in om dispens, men inte fått något svar ännu.

So far, so good kan man väl tillåta sig att säga.