29 oktober 2010

En karl i huset -och det yngsta barnet har ingen säng

I dag har det framkommit att en karl har flyttat in hos mamman. Vad han ser hos henne eller vilka framtidsutsikter med Henne han kan bära på, övergår mitt förstånd. Att träffa en ny är iofs inget ovanligt, men ändå! Nåväl:

Ett av barnen saknar säng
Mamman bor i en fyra på 99 kvadrat. Ett sovrum —det största— disponerar hon själv. De två andra sovrummen disponerar barnen två och två. Det yngsta delar sovrum med ett syskon som av någon anledning inte tål en våningssäng där (tror jag), så det yngsta är förvisat till att sova på en lös madrass eller i mammans stora säng, vilket har varit det vanligaste.

Nu är det alltså en karl i bilden. Då lär det yngsta knappast få sova med mamman lika ofta.

Mardrömmen
Eller får h*n det?

18 oktober 2010

Ränderna går inte ur

Helgen som var, inleddes med alla fyra hos pappan. Det äldsta åkte hem på lördag förmiddag, och det med det svåra humöret på eftermiddagen. Inga konflikter eller utbrott. Barnen åkte helt enkelt hem till mamman.

Det är klart att pappan inte tycker att detta är så kul. Gillar de två inte att vara med honom längre?

Nu vet vi bättre
Ett av barnen undslapp sig i helgen att mamman hade sagt åt det att inte vara hos pappan hela tiden. H*n fick helt enkelt en order att vara hemma hos Henne.

Mycket föll på plats
Ett av barnen har en tid vistats hos pappan mer än hos mamman. Så, plötsligt, härom veckan skulle barnet åka hem till mamman, utan att ange närmare skäl. Det var förstås yppandeförbudet som slog. Barnen får inte berätta om det som sker eller inträffar hemma hos Henne, men det är inte så tätt alla gånger.

Nu vet jag att det som jag länge har trott gäller: Mamman sätter press på barnen att inte vara hos pappan så mycket. I och med att hon inte längre skriver under på hur mycket han har barnen, så verkar hon säker på att det ser ut som om hon ensam slavar under tyngden av all tillsyn av fyra barn.

Att pappan är där på bra nära halvtid syns bara i hans ekonomi.

Soc
Mamman har varit på ett möte hos Soc. Den svartsynte ser omedelbart att hon har tiggt till sig ännu mer och snackat ner pappan i vanlig ordning. Själv tror jag nog att Hon kallades till Soc efter att skolan hade rapporterat att Hon lät två av barnen vara hemma från skolan i över en månad efter skolstarten.

Glasögonen
Ett färskt exempel på Hennes beteende: I dag ringde mamman upp pappan från en optiker, som just hade färdigställt ett par glasögon till det äldsta barnet, och krävde att han skulle gå in och betala halva kostnaden.

Pappan nekade förstås, inte bara för att han inte hade en tusenlapp över, utan mer för att mamman är den som får hans vårdnadsbidrag och alla bidragen och guvetvad som man kan tjata till sig.

Mamman blev skogstokig och skällde och skrek åt honom i luren. Detta från optikern, i närvaro av X antal personer. Det var så att till och med pappan skämdes.

På bussen
En dag stötte pappan på barnet med det besvärliga humöret på bussen. H*n var verkligen på dåligt humör och hade till och med förstört en påse med Halloween-"blod". Orsak: Barnet hade varit hos tandläkaren och inte fått det av mamman utlovade godiset efteråt.

Hur många föräldrar lovar godis som belöning för ett tandläkarbesök?

Hur många föräldrar sviker sina löften?

Den här mamman sviker oftare än hon håller, men det måtte kännas för barnen ibland.

16 oktober 2010

Goda nyheter. Det är sant!

Det här känns ovant: Jag har inte mindre än två goda nyheter att rapportera.

1
Det äldtsa barnet går till —och i— skolan igen! Pappan var på ett föräldramöte i veckan (Mamman var inte helt oväntat inte där, vårdnadshavare som hon är), där barnets lärare utgjöt sig inte bara över närvaron, utan också över barnets motivation och deltagande. Vad den plötsliga omsvängningen beror på, vet vare sig vi eller pappan. Men kul är det.

2
Det besvärliga barnet har också börjat gå till sin skola. Mycket mer vet vi inte, men det är kul nog.

Spekulationer
Det mest sannolika är att det äldsta helt enkelt fick det besvärliga att göra likadant. Vad som fick det äldsta att byta fot är oklart.

I värsta fall har någon läst lagen för Henne och det äldsta: Vi har skolplikt upp till och med nian i det här landet, så ni har bäst i att passa er.

I bästa fall har det äldsta insett att det kanske är en bra ide att gå ut skolan med anständiga betyg, vilket är en smal sak för detta ganska smarta och mycket allmänbildade barn.

Konsekvenser
Bägge får nu ordinarie månadspeng av oss. (Mamman ger ingen. Där är månadspengen prestationsberoende, vad vi vet). Förhoppningsvis leder det hela till fortsatt skolgång för de två.

Jag håller tummarna.

15 oktober 2010

Vem har en chans i helvetet mot dessa krafter?

Det som boulevardpressen blåste upp förra helgan som en kidnappning med rikslarm och allt har nu skalats ner till det den här bloggen skildrar: En pappas kamp för sina barn. (Heders, Expressen, som hoppade av drevet och pratade med honom!). Pappan har infunnit sig med barnen till polisen, greps inte och misstänks nu för någon slags egenmäktighet. Iinte människorov.

Dessutom har mammans advokat tydligen blåljugit om ett intyg eller två till den här mammans fördel. Vad är nytt under solen?

Visst, det finns skillnader. Till att börja med så har Osama Al-Hasane helt klart åtskilligt en starkare ekonomi än den här bloggens pappa, och därmed större handlingsfrihet. Pappan skulle å andra sidan aldrig ta till något så drastiskt som Osama gjorde,även om han hade råd med så lite som en ynka natt utombys.

Men de är ändå på samma resa: Ett samhälle där tjänstemän med förnuftet igenmurat av politisk korrekthet —för att inte säga fördomar. Vidskepelse rent av!— rädda för att bli stämplade som avvikande tar till den bekvämaste lösningen oavsett hur barnen får det: Ge mamman allt. Lämplig vårdnadshavare eller inte, vad spelar det för roll?

Vem har en chans i helvetet mot dessa institutionella pappahatare som präglade av fördomar, åren på Sopis och de infernaliska lunch- och fikarasternas agitprop-sessioner lever ut en tillvaro i självgod medvetenhet om att de nedgör den ena pappan efter dena andra?

11 oktober 2010

Ett otäckt igenkännande

...infann sig i dag när jag läste och hörde mer om de två bortrövade barnen. Pappan, i en svår vårdnadstvist som hade givit mamman allt, 'försvann' med dem under ett besök på Junibacken i Stockholm. Soc var med, för det var ett 'övervakat umgänge'. Men de missade uppenbarligen tåget helt, även om mammans advokat påpekar i P4 Extra att övervakarna (Plural! betraktades han som farlig?) inte hade rätt att stoppa honom. Övervakar man någon borde väl förresten inte denne bara kunna försvinna med två småttingar?

Nu börjar pappans vinkel på det hela glimta fram. Han har till och med en blogg i saken. Tittar man i den så känner man igen en pappa som kämpar för sina barn och har hela maskineriet emot sig.

Pappan i den här bloggen har samma upplevelser kan man lugnt påstå. Skillnaden är att Osama Al-Hasane, invandrad irakier med svenskt medborgarskap, förvägras umgänge med sina barn, medan 'vår' pappa inte bara får umgås med barnen. Han förmodas dessutom ta hand om en hel del som ankommer Henne, ensam vårdnadshavare.


Jag kan inte låta bli att tänka tanken att 'här har vi en till'.


I dag, tre dygn efter de första larmrapporterna, har dessutom rapporteringen om fallet halkat märkvärdigt långt ner —för att inte säga bort från— medierapporteringen.

Spela roll varför. Mamman i fråga vann första ronden. Det känner vi också igen.

04 oktober 2010

Pappa och skolan eller mamma

I helgen hade pappan två av barnen, det yngsta och det med det besvärliga temperamentet. Han gick hela tiden på tå och väntade på ett okontrollerat utbrott. Som aldrig kom. Tack för det.

Barnen lekte bra och vi hade ett fint biobesök tillsammans.

Det var det trevliga för den här gången.

Ensam på bio
Det näst yngsta sade efteråt att h*n inte heller tyckte att filmen var så bra, men det gjorde inte så mycket, för det var kul att se filmen tillsammans. Tillsammans? Jo, h*n var ofta ensam på bio när inget av syskonen ville med.

Att mamman bara dumpar en unge på biografen förvånar inte, men trist är det.

Gå till skolan eller mamma
Det besvärliga barnet trivdes alltså med att vara hos pappan i helgen. Jag spekulerade i det förra inlägget i faktum att h*n inte vill vara hos pappan i veckorna beror på att pappan verkligen vill att barnet ska gå till skolan, och genomför detta med lock och en aning pock.

Nu fick barnet något att ta ställning till:
-Om du vill stanna med oss mera, så går vi till skolan i morgon. Okej?


Inte okej
Barnet, som helt klart hade velat stanna hos pappan, åkte hem till mamman i går kväll. Tror ni att h*n var i skolan i dag?

Det jag trodde verkar stämma.

Det yngsta, då?
Blir kvar några dagar den här veckan, på egen begäran.

Alltid något.

03 oktober 2010

Skolan igen

I dag var vi med pappan och två av barnen —det temeperamantsfulla och det yngsta— på matine i det lokala Folkets Hus. Filmen kunde ha varit bättre, men hela grejen var rätt kul.

Hemma hela veckan
Det har visat sig att det temperamentsfulla barnet inte har varit i skolan på hela veckan. Där fick vi förklaringen till att h*n inte så gärna är hos pappan på vardagar. Han ställer nämligen krav på barnen avseende bland annat skolgången. Hos mamman gör det inget om man struntar i skolan.

Det dyslektiska barnet
har gått i skolan och bott hos pappan hela veckan som gått, men nu är h*n hos mamman. Lite motvilligt tror jag, eftersom jag misstänker att barnet är under press att inte vara för mycket hos pappan.

Det äldsta barnet,då?
Just vad ni tror. Nästan. En eller två dagar i skolan i veckan som gick. Betraktar man allting som relativt, så är detta ett framsteg.

Procedurer
Pappan har ju rätt att få ersättning för de dagar han har olika barn. Detta innebär givetvis blankettifylleri och mammans underskrift på att barnen verkligen var hos pappan de angivna dygnen.

Nu senast meddelade hon i en av sina haranger att hon 'skiter i' detta. Plan B: Pappan skickar in det som förevarit, och meddelar att Barnens Farmor och jag kan vidimera närvarodygnen. Svaret från myndigheten i fråga bestod i ett hart när oläsligt brev på fin gammal kanslisvenska som fick honom att tro att det inte skulle utgå någon ersättning, så han ringde. En levande och svensktalande tjänsteman svarade och berättade att just så gick det egentligen inte till. Mamman kommer att få ta ställning till pappans skrivelse och om hon inte svarar, så blir det ersättning efter pappans ifyllda blankett. Det här luktar månader av tid för en svårt ansträngd ekonomi.

Vad som händer om Hon bestrider, vet jag inte. Ställs ord mot ord, så får vi väl hoppas att Soc och Försäkringskassan har lärt känna henne. Då blir det inga problem.

Mamman, ja
Pappan har sedan länge hellre kommunicerat via SMS än per röst om barnen. Orsaken är att mamman mer eller mindre omedelbart övergår till haranger och vettlösa oförskämdheter.

Den senaste tiden har Hon övergått till att ringa upp pappan för just detta. Han, plågad nog som han är av hela situationen med skolskolk och allt, lägger snabbt på luren. För det mesta låter han bli att svara.

Sån är Hon.