28 mars 2010

Tystnad

Mamman har kommunicerat mycket till barnens pappa den här veckan, men inte ett ord om Nigeriabrevet —om än avsänt från Ryssland— som skulle ha givit Henne X miljoner dollar, och som fick henne att spendera åtskilligt mer än vanligt inför ett av barnens födelsedag.

Det hon har kommunicerat varken vill eller får jag relatera här. Pappan vill inte att jag skriver om det, och själv vill jag inte skriva om det. Så är det.

Men det är glädjande att Hon inte tjatar om "arvet". På den punkten har hon helt klart tagit sitt förnuft tillfånga.

22 mars 2010

Det finns anledning till oro

Jag har berättat om arvs-spammet. Det har nu satt avtryck i Hennes tillvaro:

Traditionen i den släkten bjuder att man ger de övriga barnen något litet när ett av dem fyller år. Mamman har i dag handlat sådana presenter inför en instundande födelsedag. I vanliga fall handlar det om högst en hundring eller så, men nu gav Hon järnet. Det näst äldsta får t.ex ett WII-spel som h*n önskar sig till sin födelsedag. "Alldeles för mycket", sade vederbörande om detta.

Det barnet tror inte heller på mailet (avsänt på taffligt översatt engelska från en .ru-adress. Det ni!), men de två yngsta ser fortfarande fram emot miljonerna. Tragiskt.

Det äldstas uppfattning i frågan känner jag än så länge inte till, men det barnet är nog det mest internetmogna i skaran så jag dristar mig till att anta att detta barn har samma uppfattning som sitt yngre syskon.

Tortyr
Mamman har vidare berättat för pappan att hon är utsatt för "elektrisk tortyr" över nätet. Exakt vad detta innebär begriper vare sig han eller jag, men jag hoppas iaf att det handlar om eufemismen att Hon har dragit på sig några internet-troll och inget annat. Själv har hon alla förutsättningar att vara ett själv, käftig rättshaverist sista ordet-männsika som hon är.

Kinesiska!
Hon har vidare berättat att hon hjälper en person "som är illa ute" med att översätta material från "kinesiska". Vilken kinesiska är oklart. De har ju flera språk. Hon kan lika mycket "kinesiska" som sina barn, så det blir väl Googles inte allt för bra översättningar Hon tar till. (Vilken den hjälpta utan vidare hade kunnat göra själv). Så vitt vi vet känner Hon nämligen ingen Sinolog.

Vad gjorde pappan inför allt detta?

Så mycket det gick
Till en början var han faktiskt på plats när allt detta kom fram. Han får numera besöka barnen när de är hos Henne. Ordning och renlighet är alltid det han kollar upp. Den var OK, men inte mer.

Sen tittade han med viss bävan i kylskåpet. Det var även det okej. Barnen har mat.

Sen försökte han prata med mamman om mailet. Han fick se det, men Hon ville inte vidareskicka det till honom, så jag har inte sett det.


Tillägg:
Inte ville Hon prata om något annat än de instundande dollarmiljonerna heller. Tragiskt.

Min tanke
Hon har grabbat ett halmstrå och fått spelet, som det heter. Spenderbyxorna är på i väntan på Arvet. Jag hoppas att barnen inte drabbas när det brister, för det kommer det att göra.

21 mars 2010

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting

De flesta har väl fått ett och annat Nigeriabrev: En vädjan om att hjälpa till med att evakuera ett substansiellt belopp från någon förmodad anhörig till någon stormrik person som av olika skäl behöver hjälp med att få ut schaber från sin egen idotrepublik. Historik finnns i länken ovan. Nu har Hon fått ett, med ett varierat tema:

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting
Mamman ringde glädjestrålande pappan om detta. Han tog sig för pannan och frågade, om det inte möjligen kunde vara frågan om ett Nigeriabrev. Nejdå, kom svaret. VI BLIR RIKA!! (Mamman och barnen, alltså. Pappan får väl leva kvar i sin fattigdom)

Vem tror på sånt?
Inte många, men tillräckligt många för att trafiken ska fortsätta. Om mamman går vidare, så kommer hon att upptäcka några 'administrativa avgifter' som till en början är överkomliga (rovdjuret klämmer på bytet), sedan blir de högre och lovar mer ('jag finns på Arlanda datum, men kan inte växla i din valuta. Lägg ut biljetten i förskott så länge', typ)

So it goes until it cracks.

Det värsta
Barnen betraktar sig redan som dollarmiljonärer. Mamman har berättat om det hela för dem.

Hur dum får man bli?

PS Jag har fått regelrätt spam från Hennes Hotmailkonto. Det bara måste vara kapat. Inte oväntat, i så fall.

Barnens Farmor:
Hur jävla dum kan man vara och fortfarande kunna stå på två ben?

20 mars 2010

Problemlösning medelst sovning

Två av de fyra barnen är motiverade, för att inte säga taggade, på skolan. Med de två andra är det värre. Det äldsta socker- och spelberoende barnet är mera från- än närvarande, och tillbringar hellre sin tid framför PC-n än i plugget. Det andra problembarnet har trubbel med just skolan och sitt temperament.


Hur hanterar mamman detta?
Pappan – som ju numera har barnen på bra nära halvtid– har noterat att skolan inte bara kontaktar honom först vid problem av olika slag, vilket kan sägas vara amärkningsvärt med tanke på att Hon är ensam vårdnadshavare. Skolan har också berättat att barnens närvaro är så mycket bättre när de har varit hos honom. Har de här två nattat hos pappan så kommer de nästan alltid i tid.

Är de hos mamman, så kommer de när de kommer. Om över huvud taget alls. Varför? Vi vet nu svaret. Håll i er:

Hon sover nämligen långt in på förmiddagen numera, tydligen lyckligt ovetande om att vi har något som heter 'skolplikt' i det här landet.

Sån är Hon.

11 mars 2010

Nix hamster --dubbelt svek

Ett av barnen utlovades en Dalmatiner av mamman. Det trodde vi inte en sekund på när vi såg att en rasren valp kostar runt åtta tusen. Löftet nedgraderades mycket riktigt till en hamster, bara det ett svek.

Nu har mamman förkunnat att det inte blir någon hamster. Hon tillåter nämligen inte djur i bur hemma. Det borde hon väl ha kunnat tänkt på  från början? Nix. Det gäller tydligen att hålla barnen på gott humör med vilka medel som helst.

Dubbelt svek.

05 mars 2010

DU FÅR INTE BO HÄR LÄNGRE!

Tidigare i kväll:
Pappan ringer Hennes nummer för att prata med något av barnen om något. Ett av barnen lyfter luren och pappan hör mamman rya:

Du får inte bo här längre!
En situation hade eskalerat och det näst äldsta var på väg ut genom dörren för att ta sig till pappan. Problemet var att pappan inte var hemma. Han befann sig i hobbylokalen två kvarter från den bostad som barnet just hade blivit utkastat ifrån. H*n är inte ens tonåring.

Barnens Farmor
Ringde ett rutinsamtal till pappan och fick höra talas om det inträffade. Samt att pappan inte kunde nå barnet på telefon, inget svar. Hon ringer barnet i fråga på det nummer hon har. Kontakt!

Barnet hade kommit långt mer än halvvägs hem till pappan, men var inte ledsen för att pappan hade varit så nära. H*n vände gladeligen om och tog sig till pappan, som mötte upp vid busshållplatsen.

Det visade sig att pappan hade ringt fel av två nummer inlaga i sin telefon, medan Farmodern hade ringt det nu gällande.

Just nu, fredag kväll:
Barnet är tillbaka hos mamman. Faktiskt. Men pappan kommer att ha det yngsta hos sig i kväll. Det barnet begärde att få komma till pappan vid en tidpunkt då de flesta barn i den åldern börjar fundera på att törna in. Klart han ställer upp och hämtar sitt yngsta barn.

Min åsikt:
Att mamman inte har kontroll över situationen när hon är ensam med barnen har jag känt till sedan långt före skilsmässan. Likaså att hon bestraffar barn med att skicka ut dem från hemmet. Jag ser denna bestraffningsform som misshandel och inget annat.

Men att ryta till ett barn —som alltså inte ens är tonåring — att h*n inte får bo hemma längre är att gå på tok för långt. Barnet är hemma hos Henne nu, visst. Men den repliken kommer att sitta i livet ut, var så säkra.

Och det yngsta har sökt sig till pappa i kväll.

Vad är det som pågår?