31 juli 2009

Matpengar

Mamman är ju vårdnads- och boendeförälder. Hon får då alla bidrag som finns (och några till, skulle inte förvåna mig. Hon är bra på att snacka till sig) Pappan är umgängesförälder. Rättslös, så när som på att han får träffa barnen varannan helg.

Nu är det inte riktigt så
Mamman behöver all avlastning som finns, vilket Soc tydligen inte ger Henne. Återstår pappan. Han har barnen i olika konstellationer i princip jämt i dessa dagar. Vän av ordning tycker då förstås att Hennes bidrag skrivs ner i den omfattning pappan har barnen. Det uppriktiga svaret är att vän av ordning har rätt. Svaret här, är att pappan helt enkelt inte orkar trassla med blanketter, fientliga Soc-are och kassor som betraktar honom som en parasit. (Vem är egentligen parasiten? Say no more)

Ett exempel
Den vecka de två yngsta var med pappan och de två andra på kollo, så medbringade Hon matpengar för de bägge. 300:- (Tre hundra kronor) som skulle räcka i åtta dagar. Dividera 300 med två, och sedan detta med åtta. Det blir 18:75. Arton kronor sjuttiofem ören per dag att leva på, skulle Hyland kunna ha utropat.

Låt oss hoppas att det inte är vad barnen lever på hemma hos Henne.

27 juli 2009

Sista fölsedagen

De här veganerna gillar både marsipan (ägg!) och grädde i tårtan

...för i år. Nu det äldsta barnet. Som seden i den familjen bjuder, så fick h*n önska sig presenten och om den inte är orealistisk (ohemult dyr, alltså) så blir det så. Det blev en Nindendo DS2 (eller heter det Lite?) som dessutom överlämnades redan för någon vecka sedan. Varför inte vänta till födelsedagen med den?
För att jag ville ha den,
kom det iskalla svaret från en som inte verkade förstå att en sådan fråga över huvus taget ställs. Det var mamman som hade organiserat en hopläggning till Nintendon bland sina anhöriga och sedan hastat på med överlämningen. Vi andra hade luskat och lyssnat, men inte fått något annat svar än 'pengar'. Så blev det.

Nästan tusen spänn
När barnet hade räknat ihop innehållet i kuverten från oss, pappan, farfadern med flera så blev det en ansenlig summa. Det barnet är alltså inte bara spelberoende. H*n har alltid godis —mest choklad— till hands. Då är det lätt att tänka sig vad de pengarna rinner iväg till. Nejdå. Barnet hade ett sparmål, som nu var infriat med råge och utrymme för några kilo godis över:

Ett trådlöst headset till WII-n och PC-spelen. Det senaste året hade h*n förbrukat två eller tre trådburna headsets på att kablarna lossnade och gick av. Då är önskan i och för sig förståelig, men ändå:

Finns det något annat än digitala spel av alla de slag och sötsaker i det här barnets universum? Jag är bekymrad, måste jag tillstå. Dock verkar icke den ömma modern vara det. Hon hjälper ju glatt till så att h*n kan spela mera.

25 juli 2009

Bråkar ni lika mycket när ni är hos mamma?

Pappan har alla fyra de här dagarna, som vanligt när det är möjligt. Som vanligt är det extra mycket bråk mellan barnen när alla är samtidigt hos honom. Jobbigt är bara förnamnet. Pappan ställde frågan i rubriken till ett av barnen.

Näe
Det är mera bråk där, kom svaret.

Vad gör Hon?

23 juli 2009

Kollouppföljning

De två äldsta är nu tillbaka från sitt kollo, vars upptakt jag rapporterade om här. Den resulerade alltså i att mamman rekommenderade dem att ta fram en stödperson till hjälp åt det äldsta barnet, som i princip inte gjorde någonting. Bara satt för sig själv och mer eller mindre demonstrerade utanförskap.

Pappan hade många kontakter med kollot de första dagarna, men avstod sedan från att följa upp. Dels hade bollen —sent omsider— hamnat hos mamman, och dels började han känna sig som en kycklingpappa. Men nu vet vi.

Kollot, som var ett temakollo, var i princip en kurs i något som intresserade det yngre av de två. Vi trodde att det äldre också skulle intressera sig, men så blev det ju inte. Det yngre var jublande glad över vistelsen, det de hade gjort och de inhämtade kunskaperna. Det äldre var nöjd med vistelsen och glad att vara hemma med PC-n igen.

Strongt
Kollot, Soc (de samarbetar) eller bägge tillsammans fick fram en stödperson åt barnet mitt i brinnande semestersäsong. Det trodde jag inte ens var möjligt. Men det hade gått några dagar när s-personen kom in i handlingen, så det var för sent att komma i kapp de andra. I stället aktiverades h*n med annat. Vad vet vi inte ännu, men det lär väl komma fram. H*n var i alla fall nöjd.

Kan det här leda till något?
Jag hoppas det. Rimligen vet man nu på fler håll att det här barnet har problem och behöver stöd och/eller hjälp. Mamman är ju inte mycket att hoppas på. Inför den stundande födelsedagen så har Hon till exempel organiserat ännu en spelkonsol åt barnet.

Man baxnar.

20 juli 2009

Kolmården

Det är förstås djurparken och inte anstalten (undras hur nära det var att pappan hamnade där?) det handlar om.

Pappan hade de två yngsta styvt en vecka och de två äldsta var på kollo, så Hon fick en välförtjänt(?) minisemester med sig själv, som det heter.

Jag och Barnens Farmor tog pappan och de två yngsta till Kolmårdens Djurpark för ett par innehållsrika dygn.
Zebror är vita med svarta ränder, om jag får ha en åsikt

Vi klev upp i ottan och åkte tidigt för att vara framme till Vildmarkshotellet i någorlunda tid. Detta hade sina svårigheter. Förutom att barnen är allmänt svårstartade på morgnarna, så fick det yngsta för sig att h*n bara kunde ha sina favoritjeans som inte bara var trasiga, de var skitiga också. Pappan vägrade. Barnet stod på sig och läget var helt låst i tre kvart. Ett tag såg det till och med ut som om att vi andra skulle åka iväg och lämna pappan och barnet i fråga kvar i stan.

Problemet för pappan är han helt enkelt inte är förmögen att ta till samma hot, okvädingsord (och våld?) i konflikter med barnen som mamman har för vana. Vad som är djupaste allvar för honom blir då en västanfläkt på barnens skala. Nåväl:

Pappan och barnen åkte linbanan ett varv runt stället, och det var ju kul även om det fick räcka med en gång för det äldre av de två. Under tiden klättrade jag och Barnens Farmor upp till Delfinariet. Klättrade? Stället är kuperat, kan jag meddela. Och är man då —som Barnens Farmor— opererad i bägge höfterna, så blir det ganska besvärligt. Nåväl igen:

Det blev en mycket lyckad förstadag, med färre lynnigheter och utbrott än väntat —därmed inte sagt att de var få. (Jag var själv nära ett i en inflammerad situation, men behärskade mig. Det var deras upplevelse). Att rida kamel var en hit, liksom badanläggningen på Vildmarkshotellet. Och discot.

Vildmarkshotellet har ett öppet trådlöst nätverk. Stort!

Dag två inleddes med bilkön i Safariparken. Skyltarna manade oss att inte stanna, håll bilen på rull. Ett skämt. Mitt i högsäsongen är trycket på djurparken oerhört, så det blev mera stop än go. De flesta djuren var helt ointresserade av bilarna. Vi fanns liksom inte, men björnarna klev obekymrat omkring och orsakade en tvärbromsning eller två. Lejonen var oväntat många på en oväntat liten yta. Och sömniga.

Vi hade kunnat svepa stället lite till efter detta, men det gällde att komma hem i tid också.

Summarum:
Dyrt, men värt pengarna. Vildmarkshotellets buffé ställer varenda Nord- och Östersjöfärja i lä. Personalen suveränt trevlig och kompetent. Dock kunde man ha flaggat för att det inte är helt lätt för de som har rörelsehinder av olika slag att besöka stället.

Snart åker jag och Barnens Farmor iväg på en alldeles egen liten resa. Det ska bli skönt.

13 juli 2009

Rapport från ett kollo

Pappan ringde det kollo som de två äldsta är på och förhörde sig om hur de hade det.

Så bra att du ringde!
Det var personalens reaktion. Pappan fick veta att det gick bra, mycket bra, för det näst äldsta. Men det var värre med det äldsta. H*n bara var för sig själv och var inte det minsta engagerad eller social. Personalen var bekymrade för barnet, och till och med andra barn på kollot hade sett att något var på tok, engagerat sig och ville veta vad som stod på. Pappan ombads ge seriösa anvisningar.

Mamman hade förstås inte hört av sig.

Umgängesförälder
Pappan blev här tvungen att förklara att han var umgängesförälder —inte vårdnadshavare— och därmed inte kunde anvisa personalen. (Hur kul tror ni att det känns, vänner?). Det hela avlöpte med att kollot fick Hennes kontaktinformation.

Stödperson
Mammans svar på kollots frågor var nästan förutsägbart. Hon rekommenderade dem att städsla en stödperson till barnet i fråga. Lätt gjort under brinnande semestersäsong. Kollot, som lyder under kummunens räjong, ska nu försöka ordna detta.

Typiskt Henne
Den formuleringen har jag ofta använt. Ansvaret för, och åtgärdandet av, ett problem med något av barnen lastar hon bra nära reflexmässigt över på andra. Skolan, Soc och nu kollot. Nu menar jag inte att hon själv skulle åka till kollot och hjälpa till, men väl att Hon kunde ha stävjat situationen genom att engagera sig i barnet och dess problem.

När ska Hon inse att det här med att vara vårdnadshavare omfattar mer än att plocka till sig alla bidrag hon får?

11 juli 2009

Dags igen -ännu en fölsedag

Det yngsta barnet fyller år idag. Hemma hos mamman firades det för några dagar sedan, innan de två äldsta åkte på kollo. Presenterna verkade uteslutande ha handlat om Pokemon-kort, något som jag trodde var ute numera.

Regnkläderna, update
I dag tog pappan med sig de två äldstas regnkläder och lämnade över dem till Henne, som har tagit på sig att posta dem till kollot så att de är framme på måndag. Jag hade erbjudit mig att åka de elva milen till kollot med plaggen i fråga, men blivit vänligt men bestämt avspisad och på kuppen lärt mig ordet 'curlingfarfar' i sammanhanget. Ska grejorna vara framme på måndag, så gäller det att betala det högre portot för nästa vardag, något jag fruktar att mamman vill slippa. Vi blir varse.

Fölsedag, var det
Vi hämtade sedan pappan och de två yngsta hos mamman (Ingen tror väl annat än att vi väntade på gatan utanför) och körde hem gänget till pappan via stormarknaden. Där fick det yngsta patrullera av ingridienshyllorna respektive konditoridisken och själv bestämma om h*n ville göra en egen tårta eller ta hem en färdig. Det blev en färdig; Marsipantårta (grädde i tårtor stör uppenbarligen inte dessa veganer) och en bonusbakelse eller två.

Lynnet
Sedan kom det som många syskonföräldrar nog känner igen, avundsjuka på den hyllade telningen. Problemet för oss var att det var det så starkt lynniga barnet som blev avis. Humöret växlade mellan svart och vitt på sekunder. Språkbruket fick till och med mina härdade öron att rodna. (Och hade jag sagt 'håll käften' till min pappa i det här barnets ålder, så hade det fullt möjligt renderat mig livslånga men.) Men pappan var van och höll ut. Barnens Farmor och jag anslöt oss till taktiken att helt enkelt ignorera barnet under det att utbrotten pågick. Det fungerade någorlunda. De gick över och de kom tillbaka. Vi ignorerade.

Lite läbbigt i mina ögon, på något vis, är att h*n ber om förlåtelse efteråt. Det känns som om h*n vet om att det som sker inte är bra, men det går ändå inte att behärska. Minuter senare är h*n loss igen.

Presenten
Fölsebarnet var helt på det klara med den stora grejen: En Nintendo DS Lite. Ännu ett spel i den barnaskara som har allt utom PS3 och möjligen en värsting Game Player PC. Ett halvdussin personer i släkten hade gått ihop om saken och den var ju förstås välkommen till en som brukat få spela på nåder på syskonens DS. (De där småspelen som följer med DS-n var ju ganska lustiga. Vad kostar apparaten i fråga?)

Telefonen
Det här pillret var beskt. Ett av barnens telefonkort var så gott som slut. På stormarknaden 'undslapp' sig pappan att han inte hade råd att fylla på det. En sådan replik sitter mycket långt inne för honom, ska ni veta. Är det en självklarhet att alltid reda sig och göra rätt för sig, så är det här tungt.

Vi fyllde förstås på kortet i fråga. Tillgång till telefon är ju en trygghetsfaktor i dagens samhälle.

Mamman lovade för övrigt en gång att stå för korten mot att pappan anskaffade de fyra barnens telefoner. Hon svek även i detta: 'Jag har inga pengar', är Hennes stående svar på pappans frågor. Hon har alltså lovat något som hon sedan inte har kunnat planera in i sin ekonomi,. Bara helt kallt kastat över åtagandet till pappan. Typiskt Henne.

Emellertid: Just det här barnet ringer så gott som alla sina samtal till mamman. Det innebär att huvuddelen av vår finansierade påfyllning av kortet kommer att gå till samtal till den som vägrar att betala för dem.

Det känns som ett hån, på något vis. Men barnet kan ju inte bara vara utan telefon.

10 juli 2009

Hurra!

En dom har gått en kvinna emot. Otroligt. Barnens pappas liv är iofs redan förstört, men kanske andra felaktigt dömda pappor kan hämta lite energi från detta:

Ljuset i slutet av tunneln är det i sanning inte, men DN (egentligen Södermanlands Nyheter) rapporterar i dag att den mamma som höll sina barn ifrån deras Australiska pappa har dömts till tio månaders fängelse för egenmäktighet med barn. Ett skadestånd på 140.000:- till barnen André och Frank Valette ingår också.

Vi har följt historien, men inte rapporterat om den här. En som iaf definitivt kommer att glädjas åt det här, är TyckoTryck. Han har länge engagerat sig i sökandet efter barnen och skipandet av rättvisa i fallet.

Vi gratulerar barnen, deras pappa och skickar även TyckoTryck positiva vibbar!

Update: Pappan uttalar sig i Aftonbladet i dag, söndag. Han tycker att mamman skulle ha fått vård i stället. Men nu när det blev fängelsedom, så blev den för mild. Gärningen skulle beskrivas som människorov och att straffet —tio månaders fängelse där straffskalan går mellan sex månader och fyra år— är för lågt, tycker pappan.

George Pesor är besviken över att straffet blev lågt – tio månaders fängelse och han tror att det beror på att hon är kvinna
Barnens Farmor funderar också på hur det kommer sig att ingen inblandad ens åtalades för medhjälp.

09 juli 2009

Dags igen

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har inte funnits mycket att berätta om, utom möjligen en kaotisk tågresa som mamman företog med alla fyra till släkten ett antal timmar bort. Där hade de de ganska bra med bad, utfykter och annat. (Det äldsta satt förstås framför datorn hela tiden) Hemresan blev minst lika kaotisk, har vi förstått. Ett inslag var tydligen att mamman hotade barnen med att de skulle bli avkastade från tåget om de fortsatte att bråka som de gjorde. Inte heller anmärkningsvärt när det gäller Henne. Nu fick jag det ur mig. Så detta:

Kollo
De två äldsta avreste idag till ett kollo. Temat tilltalar helt klart det yngre av de två. När det gäller det äldre är det mer tveksamt, men vi håller tummarna.

Regn
De här dagarna är bland de regnigaste i mannaminne på många håll i landet. Jag, gammal scout, håller för att 'det finns inte dåligt väder, det finns bara dåliga kläder'. Så även barnens pappa.

Dåliga kläder, var det
Ungarna avreste utan regnkläder. Det fanns helt enkelt inga hemma hos mamman. Hos pappan finns det regn- och höstkläder till alla barnen. Han har varit på mamman om saken och erbjudit sig att komma över med regnplaggen, men fått undanglidande svar. Nu heter det att mamman kan 'åka efter' med regnplagg åt barnen.

Det tror jag på lika mycket som ni, vänner.