09 augusti 2009

Nu vet vi

Jag har en längre tid utgjutit min oro för det äldtsa  barnets (data-)spelberoende. Inte nog med att h*n tillbringar sin vakna tid framför PC-n, mamman har dessutom bara i år sett till att barnet har fått inte mindre än två nya spelkonsoler. (PS3 fattas än så länge, den är ju ganska dyr) Detta spelande har till och med påverkat närvaron i skolan utan att mamman har gjort något. Skolan hörde till och med av sig av sig i saken, men inte gjorde mamman något för det. Pappan gjorde förstås en insats. Och mamman såg till att barnet fick ännu en spelkonsol på sin senaste födelsedag, i förväg till och med.

Hur tänker hon egentligen?

H*n mår bra när h*n spelar
Det blev svaret när pappan tog upp saken med Henne och för en gångs skull fick ett svar. Resonemanget gick ut på att barnet inte bråkar med (som) de andra när h*n sitter framför PC-n. Därmed blir det mindre liv i luckan.

Att barnet spelar som det gör av andra skäl än att 'må bra', är Henne främmande. Hon är så nöjd med att barnet 'mår bra', såå.

Snacka om  skygglappar.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nja, det verkliga problemet ligger säkerligen inte i att det finns spelkonsoller i hemmet... det handlar mest om att sätta fasta gränser för spelandet.
Själv har jag en 10 årig pojke som fullkomligen älskar att spela, han har egen PC på rummet och PS2, PS3 och XBoX360 i TV rummet.

Max en timme om dagen, lite mer om helgerna, kanske 2X1 timme, på förmiddag och sen på kvällen... sen är det Stopp för spelandet.

Nu har grabben så många kompisar att det inte är några problem med att hitta på annat.
Men överdrivet spelande kan göra att barnen isolerar sig och tappar sina kompisar i stor utsträckning... jag har i mitt yrke hört mammor berätta detta om sina barn.
Så, det viktigaste är att kunna sätta ner foten och sätta upp regler hemma.
Stefan

Plastfarfar sa...

Det här barnet har inga restriktioner, och inte lär det komma några heller. Mamman slipper ju bråk då...

Ullah sa...

Det ledsamma med ert barnbarn verkar ju vara att barnet i fråga inte tycker något annat är roligt. Såsom du beskriver saken verkar spelandet fungera som en gigantisk flykt från verkligheten. (Jag har också några spelgalningar här hemma, men de gillar annat också.)

Plastfarfar sa...

Stefans spelpolicy är bemrövärd och förhoppningsvis inte ovanlig, vill jag tillägga till mitt förra svar.

Frågan jag har ställt mig är annars huruvida barnet är genuint spelintresserat, eller om det hela är en tillflykt för att slippa vardagens elände.

Just nu lutar jag åt det senare, ävenom det kan ändras.

Christian R. Conrad sa...

Hej, förlåt att jag tar upp en urgammal post, men jag läser bloggar liksom "ryckvis", med ett antal veckors mellanrum.

Anyway, Plastfarfar sa: "Frågan jag har ställt mig är annars huruvida barnet är genuint spelintresserat, eller om det hela är en tillflykt för att slippa vardagens elände."

Tja, det ena kan ju liksom gå över i det andra: Man börjar med nånting för att fly undan, men sedan efter ett tag -- om det är ett tillräckligt långt tag -- känner man inte till något annat, så aktiviteten (här, spelande) blir det enda "intresse" man har... Och då blir det liksom tvunget att vara ett "riktigt" intresse.

(Hej, undrar om det är därför jag själv varit en omåttlig bokmal sedan barnsben...? :-)


[Captcha: "entio"; låter *nästan* som om det skulle betyda något på finska.]

Plastfarfar sa...

Det kan vara så, Christian. Tillflykten blir det nya 'hemmet'.