01 juni 2007

Eftertankar

Den senaste träffen gjorde oss illa till mods, för att uttrycka saken milt. Vi fick bekräftat vad vi länge har haft på känn: att Hon slår barnen regelbundet.

Mamma slår oss varje dag
var faktiskt den ordagranna formuleringen. Ett av barnen bröt för några minuter den kompakta tystnaden kring Hennes sätt att sköta sin familj som i normala fall råder.

Örfilar har alltid ingått i Hennes uppfostringsarsenal, så det förvånar egentligen inte. Möjligen att det numera är dagligen. Vi har också sett blåmärken på barnen som de har haft svårt, eller bara vägrat, att berätta om.

Örfilar har nog de flesta i min generation, tidigt femtiotal, fått. Det var inte ovanligt på den tiden. Jo. Dagliga örfilar var nog inte vanligt, förresten. Men att tillfoga sina barn blåmärken är en upptrappning av våldet som jag aldrig har hört talas om i min omgivning. Det gör mig illamående.

Ring polisen!
Visst. Sen då? På alla direkta frågor om Hennes våldsutövning tiger ungarna still, eller blånekar sig in i nämast absurda motsägelser. (Jag har till och med hört ett av dem mycket bestämt dementera en skildring från ett tillfälle där h*n inte ens var med själv) Visst skulle vi ha kunnat ta de drabbade barnen till akuten och dokumentera rodnader och blåmärken, men barnen vägrar alltså att länka skadorna till mamman. Då blir det svårt att gå vidare.

Skolan, då?
Skojar ni? Den här skolan blundade för att ett av barnen är dyslektiker i minst två år. Den här skolan tycker inte att det är märkvärdigt att en lågstadieelev kan ha samma kläder som för två år sen, med motivering att "det finns barn i klassen som är mindre än detta." Dessutom är det alltså Hon som har vårdnaden om barnen, om än interimistiskt, och lärarna företer inte många tecken på att ha en egen vilja. De lutar sig mot vad Hon säger.

Och det är alltså en skola med problem och svag ledning som inte gärna tar i ärenden som föranleder besvär och/eller utgifter förrän det har blivit ett måste.

BUP
Suck. Ett par av barnen går redan där, på grund av pappans nackgrepp i November 2005. Vi har sett vad de går för i olika skrivningar och protokoll. Lägger man ihop detta med hur de beskriver sig själva och sin verksamhet, så handlar det om att alla kvinnor och barn är utsatta för mäns våld av olika slag.

Skulle vårat BUP få i uppdrag att utreda Hennes våld mot sina barn är sannolikenheten ganska stor för att de ställer en fråga i stil med "Hon slår dej väl inte?", får det förväntade svaret och skriver en rapport som föranleder barnen mamma att polisanmäla mig för förtal eller falsk angivelse i förhoppning att få ett fett skadestånd att bränna på vad Hon nu bränner sina (och barnens!) pengar på.

Anmälan till Soc, blir det nån?
Jag ska försöka. Men på två dagar har jag inte kommit på någon bra linje i skrivningarna. Utsagorna om Hennes våld har de alltså fått från annat håll. Att ett barn företer symptom på något som kan likna undernäring likaså. Att en förälder tar pengar från sina barn är nog heller inget alarmerande för Soc så länge det inte gäller stora belopp. (Å andra sidan är allt man äger och har alltid ett stort belopp, jag vet)

Jag ska inte ge upp, men det blir svårt.

Det känns lite hopplöst just nu

4 kommentarer:

Ullah sa...

Har kontaktpersonen blivit uppmärksammad på barnens blåmärken? Kanske kan vederbörande inte diskutera saken med er.
Vidare: Det är inte alltid någon lyssnar på vad lärarna har att säga. Jag arbetade på en skola där en elev var i akut behov av hjälp på många sätt och vis, men det tog över två år innan någon lyssnade på lärarnas varningssignaler och hjälpte flickan ordentligt.
Ofta är lärarna också de sista som får reda på hur barnens familjesituation ser ut. Och de har inga befogenheter att agera själva. Däremot är det sorgligt att dyslexin hos barnet ignorerats. Det är lärarnas uppgift att ta hand om den saken.

Plastfarfar sa...

En kontaktperson är med för att observera. I det här fallet barnens pappa. I övrigt är k-personens roll ungefär som ett "Fair Witness" i Robert Heinleins klassiker Stranger In a Strange Land: Att observera men inte delta. Och att rapportera efteråt.

Det är nästan så här också, men vi vet förstås att den här k-personen tycker att hennes deltagande vid träffarna är överflödigt.

Om lärarna: de tar inte, och har aldrig tagit, initiativ såvitt vi vet. Punkt. (Hoppas att jag har fel, där)

WB sa...

Barns förnekanden...

Från min tidigare relation har jag inspelningar på barnen som uttalar sig, dock ej om våld, men om "hur det alltid varit" gällande bråk, "konstigheter" och mamma med en lite "annorlunda verklighetsuppfattning" och hur svårt det är att "Vara till lags" och veta vad man ska göra och när... "för att det ska bli bra"...

Naturligtvis har det "aldrig varit problem" officiellt.

Detsamma gäller deras pappor. Enligt mamman kan den ena vittna gentemot soc om att "det aldrig varit problem"... Den ganska digra skörd mail och brev dom emellan jag lyckades tillskansa mig vitnar dock om annat... Den mailskörd mamman själv kallar "den pappans smutskastning av henne"...

Om han skulle varit beredd att vidhålla "aldrig några problem" under ed är en annan sak... Soc tillhör ju inte rättsväsendet...

Förhoppningar om "feta skadestånd" känner jag åxå till. Ett gediget pappersarbete mellan mig och min nuvarande fru ser dock till att smula sönder Xets förhoppningar... Det enda hon kan åstakomma genom att driva en "förtalsfråga" om min blogg är ännu mer uppmärksamhet, och det är nog inte vad hon önskar...

Slutligen kan jag bara konstatera att det inte hjälpte ett dugg med shcemalagt umgänge från Tingsrätten... Det sket mitt ex högaktningsfullt i...

Hon läser förresten även min och min frus "totalt fristående" blogg - ungefär mellan 3-6 gånger per dygn... Förut hävdade hon att det var för att få reda på hur dottern hade det hos oss... Frågan är vad hon vill NU...

"Vad är hennes problem" frågar sig ganska många...

Plastfarfar sa...

Det är märkligt att man så ofta stöter på skildrningar om umgängessabotage och brott mot umgängesscheman där det lönar sig.

Den här skildringen har än så länge inga sådana inslag, gissningsvis för att Hon tycker att det är skönt att bli av med barnen.

Att inget radikalt eller dramatiskt görs från samhället när det gäller den här situationen tror jag beror på att fasaden utåt än så länge håller.

Att barnen tiger still om hur det är där hemma förvånar inte. Den tillvaron, på gott och ont, är ju allt de har kvar. Lita på att Hon har gjort det klart för dem...

Mitt hopp står till olika utomstående. Kontakpersonen, de två familjeterapeuter som är där varje vecka. Grannar. Kanke rent av någon lärare tar sig för att göra något...