Sista fölsedagen

De här veganerna gillar både marsipan (ägg!) och grädde i tårtan

...för i år. Nu det äldsta barnet. Som seden i den familjen bjuder, så fick h*n önska sig presenten och om den inte är orealistisk (ohemult dyr, alltså) så blir det så. Det blev en Nindendo DS2 (eller heter det Lite?) som dessutom överlämnades redan för någon vecka sedan. Varför inte vänta till födelsedagen med den?

För att jag ville ha den,

kom det iskalla svaret från en som inte verkade förstå att en sådan fråga över huvus taget ställs. Det var mamman som hade organiserat en hopläggning till Nintendon bland sina anhöriga och sedan hastat på med överlämningen. Vi andra hade luskat och lyssnat, men inte fått något annat svar än 'pengar'. Så blev det.

Nästan tusen spänn
När barnet hade räknat ihop innehållet i kuverten från oss, pappan, farfadern med flera så blev det en ansenlig summa. Det barnet är alltså inte bara spelberoende. H*n har alltid godis —mest choklad— till hands. Då är det lätt att tänka sig vad de pengarna rinner iväg till. Nejdå. Barnet hade ett sparmål, som nu var infriat med råge och utrymme för några kilo godis över:

Ett trådlöst headset till WII-n och PC-spelen. Det senaste året hade h*n förbrukat två eller tre trådburna headsets på att kablarna lossnade och gick av. Då är önskan i och för sig förståelig, men ändå:

Finns det något annat än digitala spel av alla de slag och sötsaker i det här barnets universum? Jag är bekymrad, måste jag tillstå. Dock verkar icke den ömma modern vara det. Hon hjälper ju glatt till så att h*n kan spela mera.