08 mars 2008

Tänk om barnens pappa inte hade funnits i bilden...

I februarinumret av Acta Paediatrica, en tidskrift om forskning inom barnhälsa, publicerades en undersökning om 'Fäders betydelse för barns och ungdomars hälsa' av Anna Sarkadi, Robert Kristiansson och Sven Bremberg. Statens Folkhälsoinstitut har publicerat den på svenska (.pdf). Den har uppmärksammats av Pappa-Barn och nu också av nätupplagan av Vi Föräldrar, ett samarbete mellan olika tidningar i Bonniersfären.

Där kan man läsa att barn med en närvarande fadersgestalt mår bra mycket bättre än de som inte har det och att effekten finns långt upp i åren. De till och med röker i mindre omfattning.

Jaha
Kom med något nytt, tänker jag. Självklart mår barn med bägge föräldrarna hemma bättre än de som inte har det. Men visst är det bra att det finns svart på vitt på saken. Undersökningen är en sammanfattning av inte mindre än 24 uppsatser med olika vinklar på ämnet, så den blir svår att slå på fingrarna.

Sedan har vi ett oss närliggande exempel också. Under mer än ett och ett halvt års tid hade barnens pappa tillstånd att träffa sina barn fem timmar varannan vecka, och detta med en kontaktperson närvarande.

Att barnen mådde bra av att träffa honom rådde det inget tvivel om. Att det var med Hennes goda minne som han efter en tid också träffade barnen 'i smyg', oftast på gården, rådde det heller inget tvivel om. Barnen var glada över det och mådde bättre, vilken underlättade för mamman.

Sen fick pappan umgängesrätt, alla fyra varannan helg. Detta överträffades med råge, mycket för att mamman ville ha helgerna till sitt. Sedan dess, fram till för några veckor sedan, så har barnen bara mått bättre och bättre.

Om inte?
Om barnen inte hade haft pappan kvar i sitt universum så tror jag att det hade gått käpprätt åt pipsvängen. Det är inte bara vi som är på det klara med att Hon inte klarar av att ta hand om dem. Jag kan tyvärr inte vara specifik, men medvetandet om saken finns inom Soc' sfär kan man säga.

Barnen fick en stödfamilj, (kontaktfamilj är samma sak), i början av sommaren 2007, alltså medan pappan hade sitt 'övervakade' umgänge. Den avsade sig uppdraget efter första helgen och en förstörd dörr. Stödfamliljen klarade inte av barnens liv och kiv.

Det äldsta barnet mådde ordentligt dåligt månaderna efter splittringen. Nu är det ett annat som definitivt inte mår bra. Bägge dessa har lugna, fina och harmoniska stunder när de är ensamma med pappan. Hemma hos Henne är det värre, med ständiga bråk och kiv.

Barnen har till och med en reflex att tystna och försvinna ur åsyn när det ringer på dörren. Gissningsvis för att det ofta handlar om klagande grannar, något som nu pappan också har drabbats av.

Sammantaget
Enligt min uppfattning så hade pappans uteblivande (vilket Hon gjorde sitt absolut bästa för att skapa i början. Läs i arkiven från våren 2006) resulterat i total anarki. Våldet mellan barnen hade kanske rent av resulterat i skador. Hennes uppfostringsmetoder också.

Utan pappan hade Soc förmodligen fått dela upp barnen på två stödfamiljer och även utöka närvaron av de hemmahosare som Hon fick förra våren. Men oron där hemma hade fortgått. Grannarna hade varit ännu mer störda och kanske hade Hon blivit uppsagd på grund av oväsendet från lägenheten.

De barn som inte mått bra hade knappast mått bättre av att pappan försvunnit. Där hade krävts instatser av olika slag. BUP, till exempel.

Mammans alkoholintag hade knappast varit mindre, för den delen. Där hade nog också insatser påkallats.

Jag vågar tro att utan pappan hade den familjen varit upplöst i dag. Av myndigheterna och av omtanke om barnens väl och ve.

Så därför kan jag skriva under på undersökningens resultat.

5 kommentarer:

Mattias sa...

Ja... du må tro att undersökningens resultat INTE är självklart i alla delar av världen... Själv bor jag i Chile, där pappor inte räknas med i någon större utsträckning. Jag jobbar i en organisation - av både mammor och pappor - som försöker att ändra på den regelmässiga diskriminering som frånskilda pappor råkar ut för i domstolarna här - där papporna visserligen är offer och mår dåligt, men där barnen naturligtvis är de som drar det allra kortaste strået. Så... för oss kommer den här undersökningen som sänd från skyarna!
Låt mig till en enda svensk kvinna på Kvinnodagen få uttrycka min beundran och tacksamhet för alla blågula pippilångstrumpor - som i så stor usträckning har haft vett att setta barnen i centrum, och dela ifrån sig av sin föräldramakt till papporna, för barnens skull. En jättekram, och hälsa gärna alla svenska/skandinaviska medsystrar det, att ni är guld värda!

Mattias Sigurdsson, Chillán, Chile

Mattias sa...

Aha... först sent förstod jag att det inte var en kvinna som bloggade, utan en karl som jag... Nå, likväl står jag för det jag skriver; i huvudsak har svenska kvinnor hjälpt till för att papporna ska få fortsätta att spela en lika viktig roll efter som före en skilsmässa. Visst finns det undantag, både många och förskräckliga... men aj aj, jämför det med den rätt som kvinnor i till exempel Latinamerika tar sig när det gäller barnen... så är det en mild västansusning, jag lovar...

Plastfarfar sa...

He he. Annars trodde jag att det var nästen tvärtom i Latinamerika, att det mesta gick på männens villkor. Där ser man.

Grundproblemet med den här mamman är, som vi ser det, att hon sätter sig själv i centrum. Inte barnen.

Mattias sa...

Ja det är ju så det fungerar i såna fall. Osäkra människor hämtar stöd där de kan - i roller t ex. Som mammarollen.
I Chile är machismen på tydlig tillbakagång - bland männen. Däremot märks det tydligt hur kvinnomajoriteten försvarar den med näbbar och klor. Ty vad är machism? Ett kontrakt mellan kvinnor och män, naturligtvis. En mor skapar en incestuös - inte fysiskt och sexuellt, men andligen - till sin son, som livet ut blir henne trogen. Han kan därför som vuxen inte älska en annan kvinna, mammas gosse som han är. I stället misshandlar han och bedrar sin hustru - som i sin tur etablerar ett känslomässigt incestuöst förhållande till sin son. Så fungerar machismen i sin renast form, som jag ser det. Är kvinnor machismens offer? Ja, tveklöst. Men inte i högre grad än män. Tillsammans måste befrielsen ske.

Plastfarfar sa...

Ojojoj. Här lär man sig massor (och jag menar det utan att vara spydig).

Den här mamman hade det nog inte gått lika bra för i Latinamerika som i Sverige. Hon var gift med en trogen snällis, bara det.

Men Hon spelade ut rollen som slagen och kränkt kvinna helt enligt den Svenska Politiska Korrektheten och kom ganska långt med det.

Hon agerar sin mammaroll kan man säga. Nästan helt utan känslor för andra.