Tänk om barnens pappa inte hade funnits i bilden...

I februarinumret av Acta Paediatrica, en tidskrift om forskning inom barnhälsa, publicerades en undersökning om 'Fäders betydelse för barns och ungdomars hälsa' av Anna Sarkadi, Robert Kristiansson och Sven Bremberg. Statens Folkhälsoinstitut har publicerat den på svenska (.pdf). Den har uppmärksammats av Pappa-Barn och nu också av nätupplagan av Vi Föräldrar, ett samarbete mellan olika tidningar i Bonniersfären.

Där kan man läsa att barn med en närvarande fadersgestalt mår bra mycket bättre än de som inte har det och att effekten finns långt upp i åren. De till och med röker i mindre omfattning.

Jaha
Kom med något nytt, tänker jag. Självklart mår barn med bägge föräldrarna hemma bättre än de som inte har det. Men visst är det bra att det finns svart på vitt på saken. Undersökningen är en sammanfattning av inte mindre än 24 uppsatser med olika vinklar på ämnet, så den blir svår att slå på fingrarna.

Sedan har vi ett oss närliggande exempel också. Under mer än ett och ett halvt års tid hade barnens pappa tillstånd att träffa sina barn fem timmar varannan vecka, och detta med en kontaktperson närvarande.

Att barnen mådde bra av att träffa honom rådde det inget tvivel om. Att det var med Hennes goda minne som han efter en tid också träffade barnen 'i smyg', oftast på gården, rådde det heller inget tvivel om. Barnen var glada över det och mådde bättre, vilken underlättade för mamman.

Sen fick pappan umgängesrätt, alla fyra varannan helg. Detta överträffades med råge, mycket för att mamman ville ha helgerna till sitt. Sedan dess, fram till för några veckor sedan, så har barnen bara mått bättre och bättre.

Om inte?
Om barnen inte hade haft pappan kvar i sitt universum så tror jag att det hade gått käpprätt åt pipsvängen. Det är inte bara vi som är på det klara med att Hon inte klarar av att ta hand om dem. Jag kan tyvärr inte vara specifik, men medvetandet om saken finns inom Soc' sfär kan man säga.

Barnen fick en stödfamilj, (kontaktfamilj är samma sak), i början av sommaren 2007, alltså medan pappan hade sitt 'övervakade' umgänge. Den avsade sig uppdraget efter första helgen och en förstörd dörr. Stödfamliljen klarade inte av barnens liv och kiv.

Det äldsta barnet mådde ordentligt dåligt månaderna efter splittringen. Nu är det ett annat som definitivt inte mår bra. Bägge dessa har lugna, fina och harmoniska stunder när de är ensamma med pappan. Hemma hos Henne är det värre, med ständiga bråk och kiv.

Barnen har till och med en reflex att tystna och försvinna ur åsyn när det ringer på dörren. Gissningsvis för att det ofta handlar om klagande grannar, något som nu pappan också har drabbats av.

Sammantaget
Enligt min uppfattning så hade pappans uteblivande (vilket Hon gjorde sitt absolut bästa för att skapa i början. Läs i arkiven från våren 2006) resulterat i total anarki. Våldet mellan barnen hade kanske rent av resulterat i skador. Hennes uppfostringsmetoder också.

Utan pappan hade Soc förmodligen fått dela upp barnen på två stödfamiljer och även utöka närvaron av de hemmahosare som Hon fick förra våren. Men oron där hemma hade fortgått. Grannarna hade varit ännu mer störda och kanske hade Hon blivit uppsagd på grund av oväsendet från lägenheten.

De barn som inte mått bra hade knappast mått bättre av att pappan försvunnit. Där hade krävts instatser av olika slag. BUP, till exempel.

Mammans alkoholintag hade knappast varit mindre, för den delen. Där hade nog också insatser påkallats.

Jag vågar tro att utan pappan hade den familjen varit upplöst i dag. Av myndigheterna och av omtanke om barnens väl och ve.

Så därför kan jag skriva under på undersökningens resultat.