15 mars 2008

En kortrapport

Vi var förbi pappan och alla fyra nu vid lunchtid. Det såg bra ut den här gången. Eftersom pappan jobbar en del nästa helg, så firar de påsk tillsammans den här helgen. En påsk utan ägg eftersom de ju är veganer. Ingen lammstek heller, alltså.

Munkavle?
Ett av barnen var märkvärdigt dämpat när vi kom. Jag frågade pappan om det hade hänt något.
-Näe. H*n blev så när ni kom.

Oh-oh.

Detta var inte första gången, slog det mig. Barnet hade betett sig likadant vid flera tillfällen den senaste tiden. Först dämpad och avvisande, sedan tinade h*n upp och blev som vanligt glad och skojfrisk. För mig och Barnens Farmor finns det bara en tänkbar orsak till ett sådant beteende: Mamman.

Mamman?
Visst. Hon kan inte vara omdeveten om att vi har skrivit till Soc ett antal gånger ('anmält', är deras ordval). Sen tror hon ju att det är jag som ligger bakom försäkringskassans tillslag i december när hon blev återbetalningsskylig och dessutom fick sin sjukskrivningsgrad nedskriven från helt till 75% (något jag inte gör. Det finns nog fler än vi som inte gillar att folk fuskar med sjukkassan). Sånt svider.

Gissningsvis har Hon utfärdat ett förstärkt yppandeförbud, här kallat munkavle, gällande oss till barnen barnen gentemot oss. Det vet ju att de inte får berätta saker för pappan. Det händer till och med att de hejdar varandra om någon kommer in på något känsligt.

Hur mamman har formulerat sig när det gäller oss, vet vi av uppenbara orsaker inte. Det kan gälla allt från en order att inte ens prata med oss till att inte svara på frågor, (Vi frågar aldrig om livet med Henne. Barnen blir för stressade av det) men trist är det. För att inte säga oroväckande.

Och idag?
Barnet i fråga tinade upp och blev sitt vanliga skojfriska jag. När vi gick tyckte h*n dessutom att det var alldeles för tidigt.

Skönt

2 kommentarer:

Ullah sa...

Ni gör verkligen rätt i att aldrig fråga barnen om livet med henne. Det viktiga är att de känner att ni finns där om någon av dem till sist känner att det blir tvunget att prata.

Plastfarfar sa...

Tack, Ulla. Att snoka har aldrig varit någons av oss grej. Här är det dessutom känsligt värre.

Vi finns i barnens liv och vi råkar veta att de uppskattar detta. Då fortsätter vi att finnas där.