28 mars 2008

Good news!

I höstas skrev jag, med reservation för att formuleringen var Hennes, att ett av barnen hade fått diagnosen "grav dyslexi". Daglig lästräning anbefalldes, plus att barnet fick lästräning av en specialpedagog(-lärare. Vad heter de numera?) tre gånger i veckan.

Att barnet hade svårt att läsa var det ingen tvekan om. H*n kunde få gliringar om att h*n inte kunde läsa av syskonen. Och h*n arbetade sig igenom ett ord stavelse för stavelse utan att sedan kunna få dem till en helhet. Typiskt en dyslektiker. Emellertid:

Övning ger färdighet
Den dagliga träningen blev det förstås inte mycket av när h*n var hos mamman. Hon förklarade att de i stället 'pratade mycket om ord', men pappan var noga med att de skulle sitta och läsa tillsammans en stund varje gång han hade barnet i fråga. Och träningen med läraren fortsatte. Vecka ut och vecka in satt de en timme efter skolan tre gånger i veckan.

Bingo!
Nu har läraren förklarat att barnet har kommit i kapp sin klasskamrater. H*n läser på lika duktigt som de andra och det märks. Hemma hon pappan (och då även hos Henne) är barnet lika benäget att plocka upp något att läsa som de andra. Det är kul.

Eftertanke
Så här lätt 'botar' man inte 'grav' dysleksi, det torde de flesta inse. Grundproblemet var nog att h*n hade kommit efter i skolan, som det heter. Plus att h*n nog har en släng av dysleksi, men knappast grav sådan. Och det finns en sak att peka på när det gäller det här med att komma efter i skolan:

Våren 2006, när Hon tog in på skyddat boende med barnen, var de utan skolundervisning i åtta veckor. Mamman förklarade då att hon skötte denna, så det var ingen fara för att barnen skulle komma efter.

Det där, liksom det mesta från Henne, tror jag på så mycket jag vill.

2 kommentarer:

Ullah sa...

Vad roligt att höra om barnets framgångar!

Plastfarfar sa...

Lika roligt som att berätta det, Ulla.