Eftertankar

Den senaste träffen gjorde oss illa till mods, för att uttrycka saken milt. Vi fick bekräftat vad vi länge har haft på känn: att Hon slår barnen regelbundet.

Mamma slår oss varje dag

var faktiskt den ordagranna formuleringen. Ett av barnen bröt för några minuter den kompakta tystnaden kring Hennes sätt att sköta sin familj som i normala fall råder.

Örfilar har alltid ingått i Hennes uppfostringsarsenal, så det förvånar egentligen inte. Möjligen att det numera är dagligen. Vi har också sett blåmärken på barnen som de har haft svårt, eller bara vägrat, att berätta om.

Örfilar har nog de flesta i min generation, tidigt femtiotal, fått. Det var inte ovanligt på den tiden. Jo. Dagliga örfilar var nog inte vanligt, förresten. Men att tillfoga sina barn blåmärken är en upptrappning av våldet som jag aldrig har hört talas om i min omgivning. Det gör mig illamående.

Ring polisen!
Visst. Sen då? På alla direkta frågor om Hennes våldsutövning tiger ungarna still, eller blånekar sig in i nämast absurda motsägelser. (Jag har till och med hört ett av dem mycket bestämt dementera en skildring från ett tillfälle där h*n inte ens var med själv) Visst skulle vi ha kunnat ta de drabbade barnen till akuten och dokumentera rodnader och blåmärken, men barnen vägrar alltså att länka skadorna till mamman. Då blir det svårt att gå vidare.

Skolan, då?
Skojar ni? Den här skolan blundade för att ett av barnen är dyslektiker i minst två år. Den här skolan tycker inte att det är märkvärdigt att en lågstadieelev kan ha samma kläder som för två år sen, med motivering att "det finns barn i klassen som är mindre än detta." Dessutom är det alltså Hon som har vårdnaden om barnen, om än interimistiskt, och lärarna företer inte många tecken på att ha en egen vilja. De lutar sig mot vad Hon säger.

Och det är alltså en skola med problem och svag ledning som inte gärna tar i ärenden som föranleder besvär och/eller utgifter förrän det har blivit ett måste.

BUP
Suck. Ett par av barnen går redan där, på grund av pappans nackgrepp i November 2005. Vi har sett vad de går för i olika skrivningar och protokoll. Lägger man ihop detta med hur de beskriver sig själva och sin verksamhet, så handlar det om att alla kvinnor och barn är utsatta för mäns våld av olika slag.

Skulle vårat BUP få i uppdrag att utreda Hennes våld mot sina barn är sannolikenheten ganska stor för att de ställer en fråga i stil med "Hon slår dej väl inte?", får det förväntade svaret och skriver en rapport som föranleder barnen mamma att polisanmäla mig för förtal eller falsk angivelse i förhoppning att få ett fett skadestånd att bränna på vad Hon nu bränner sina (och barnens!) pengar på.

Anmälan till Soc, blir det nån?
Jag ska försöka. Men på två dagar har jag inte kommit på någon bra linje i skrivningarna. Utsagorna om Hennes våld har de alltså fått från annat håll. Att ett barn företer symptom på något som kan likna undernäring likaså. Att en förälder tar pengar från sina barn är nog heller inget alarmerande för Soc så länge det inte gäller stora belopp. (Å andra sidan är allt man äger och har alltid ett stort belopp, jag vet)

Jag ska inte ge upp, men det blir svårt.

Det känns lite hopplöst just nu