24 juni 2007

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

Det började för nästan en månad sedan. Då fick vi bekräftat vad vi länge hade anat; att Hon slår barnen så gott som dagligen. Vi har också en längre tid vetat att barnen tiger still om det som sker i hemmet.

Och igår kväll kom ännu en utsaga om Hennes våld mot sina barn. Vi är hjälplösa så länge inte barnen vill berätta om det som sker hemma. Det är helt enkelt för jävligt att inte kunna ingripa när man vet att en förälder utövar våld mot barnen.

Gården
Pappan träffar och leker med barnen nästan varje dag numera och så skedde även idag. Nu var han lite taggad, som man kan förstå, och hade beslutat sig för att luska ut mer om vad som pågår i barnens hem. Han har en digitalkamera med filminspelning, som han slog på när han pratade med det första barnet om Henne:

-Jodå, mamma kan gå rätt hårt fram när hon lyfter mig och så.

Sedan pratade han med det barn som hade ringt upp kvällen före. Barnet skäms för att behöva berätta för andra om att mamman slår det. Men lite kom fram som bekräftade våldet. Sen detta: -Jag får inte berätta något när du har inspelaren på för mamma. Mamman är helt klart medveten om dokumentationsvärdet i en aldrig så enkel kamera.

Sen kom vi, faktiskt. Vår första notering var att det barn som hade ringt pappan i går kväll inte var sitt vanliga jag. H*n verkade dämpad, kuvad på något vis.

Vi kom sen att sitta med ett av barnen och snacka och umgås lite. Rätt kul, faktiskt. Plötsligt kom detta:

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan
Citatet är ordagrant. En sån replik glömmer man inte. Vi vet att Hon fuskar med bidrag på olika vis och riskerar påföljder i from av straffavgifter och återbetalningsplikter för detta om dom kommer på henne. Men sådant ger inte fängelse. Dessutom är det lite väl komplicerat för barn på lågstadiet. Återstår våld.

Alla (bägge två, vi ville inte stressa barnet) följdfrågor var lönlösa. Barnet knep igen på det sätt vi har lärt oss. Sen gick det över till pappan och frågade om han var ute för att "sätta åt" (också ordagrant) mamman, för det hade Hon sagt. Pappan svarade att det var han visst inte. Det han vill, är att få vara med sina barn.

Efterbörd
Pappan ringde till Socialjouren, förstås. Nu är det det ju belagt att Hon slår barnen, om än i vilken utsträckning än så länge okänt. Jouren denna Midsommarsöndag tog emot anmälan och skulle vidarebefordra den påföljande vardag. En trist men förståelig reaktion. Det var ju inget akut som pågick. Sen ringde han Henne.

När Hon konfronterades med uppgifterna om våld gick hon i taket och sen till den typ av vettlösa motbeskyllningar och ämnesbyten som karaktäriserar skuld och hennes lynniga personlighet. Inte oväntat.

Sedan tog samtalet en oväntad vändning. De bägge exmakarna övergick nämligen till att prata om vårdnaden av barnen. Hon medgav bredvilligt att hon behöver alla bidragen för att klara sin trasiga ekonomi. (men vi väntar fortfarande på detaljer. Hon borde faktiskt klara sig och uppehället på det hon får. Vi har räknat på saken. Det finns något i mixen som vi inte känner till).

Läget är så prekärt att faktum att barnen äter oftare hemma nu när skolorna är stängda är en tung sten på Hennes börda.

Detaljer i en pågående förhandling lämnar man självklart inte ut, men de har en målsättning kan jag berätta. Att inför vårdnadsrättegången i Augusti ha kommit överens om diverse detaljer.

En sak till
Lite larvigt, kanske. Men Hon har en vana att prata väl fritt emellanåt. Nu vet vi att grannar i Hennes port ringer på klagar "var och varannan" dag på oljud och barnens bråk i lägenheten.

Om de ringer på hos hyresvärden i samma ärende lika ofta vet vi förstås inte.

Soc
De blir underrättade av jouren efter helgen. De blir uppringda av pappan. De får ett brev från oss. Kör de huvudet i sanden den här gången också vete f*n vad man kan göra. Vi tar det en gång till
Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

9 kommentarer:

Ullah sa...

Om det inte var så att oskyldiga kommer i kläm (och det rejält!), skulle man nästan tycka synd om Henne som inte klarar av sitt liv. Håller tummarna för att ni blir lyssnade på och tagna på allvar denna gång.

Plastfarfar sa...

Du har nog rätt i det UllaH. Men vi bryr oss faktiskt mer om barnen än om Henne.

När vi har gjort vad vi kan kommer vi också att hålla tummarna...

US sa...

Stå på er! jag förstår er situation mycket väl.
Det är ju en betänklighet att socialen med sitt goda tycke faktiskt försatt barnen i denna situation. Då är frågan om socialen tycker att barnen har det bra?
Har ni anmält till länsstyrelsen?

Plastfarfar sa...

Tack för dina ord, US. Men länsstyrelsen får vänta. Fast vi ångrar att vi inte överklagade den jämrans vårdnadsutredningens utslag. Den är roten till mycket av det som sker nu...

US sa...

Med den makten en vårdnadsutredning har så är det inte mycket att göra. Det är upp till tingsrätten att isåfall kritisera den. Länstyrelsen gör sällan det. Men det som händer nu, alla anmälningar till soc som barnens pappa gör och socialens bristande omdöme och undanhållande av information tycker jag är ett solklart fall för länsstyrelsen. jag lever själv i en vårdnadstvist så jag vet. stå på er! barnen kommer tacka er en vacker dag.

Plastfarfar sa...

Hela den här bloggen är faktiskt avsedd för barnen att läsa i mogen ålder, US. Vi har skrivit till Soc ett antal gånger nu. Och fler lär det väl bli.

Länsstyrelsen, såvitt jag vet, tar bara avgjorda ärenden. Och det här är långt ifrån avgjort ännu.

US sa...

Ett bra initativ av er. Barnen ska få ta del av era skildringar också!
Ställ socialen mot väggen och låt dem avslöja sig. Alla åsikter de har ska de ha en grund för.
Och det finns fall där länsstyrelsen riktat kritik mot socialnämnder.

http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=620036

Anonym sa...

Jag vill påpeka ett fall av total diskriminering!en man jag känner har ett barn som han endast fått träffa ett fåtal ggr. Under dessa år (pojken är snart sju) under alla år har det framkommit utredning efter utredning ang sonen och modern som han bor hos. Dessa har handlat om allt från barn omsorgens anmälningar ang pojkens utveckling och grannars oro ang familjeförhållandet i pojkens familj då det förekommit mycket fylleri och bråk och droger med kriminellt klienté i deras hem. Pappan vann gemensam vårdnad men ändå får han inte träffa sonen för modern. Hot från hennes släktingar har gjort det svårt för pappan att klara ut situationen. Till saken hör nu att varje gång sonen varit aktiv i en utredning av soc. har modern flyttat till ny kommun det har därför aldrig blivit någon slutförd utredning av soc. i alla år av vanmakt för sonens välbefinnande och inget stöd från soc. har pappan tvingats se på hur allt raseras. Kvinnan har drogproblem och anmälningar har gjorts att pojken inte fått mat, grannar har ringt var hon än har bott och anmäld det olämpliga i att pojken befinner sig i ett missbrukar näste. Pappan har gång på erbjudit/vädjat att få hem sonen då han lever ett stabilt liv i hus med familj barn och jobb, han har heller aldrig haft något missbruksproblem, det har nu gått så långt att barnet har LVU:ats och pojken bor nu med sin mamma på utredningshem, men än en gång utesluts pappan från pojkens liv. Pappan har återigen kontaktat advokat men blir fortfarande igorerad av soc. VAD SKA MAN GÖRA!!!

Plastfarfar sa...

Anonym: Din berättelse är rent förskräcklig. Men våra erfarenheter pekar i samma riktning.

Soc, vars rekommendationer alla myndigheter verka följa, tar i de flesta fall parti för modern i vårdnadsärenden utan att tänka efter före.

Sen verkar de hålla de på detta oavsett vad som framkommer. Politisk Korrekthet och prestige verkar viktigare än deras mantra om barnens väl...