En besvikelse till
Pappan hade de två yngsta i går och natten till i dag. Det var en JÄÄÄttefin kväll igår med mys och samvaro. I morse var det värre:
De ville inte gå upp
Pappan fick bara inte upp dem. Det var tider att passa till skola och dagis, men allt sprack. Bägge barnen kom för sent. Orsak:
Pappan är en mjukis jämförd med Henne. Han vägrar att ta i, vare sig verbalt eller fysiskt. Barnen lever ju under en helt annan regim med vrål och våld på morgnarna hemma hos mamman. Då är pappans väckning och försök att få igång dem en piss i Mississippi, som det heter. Inget att bry sig om när mamma kommer med (hugg?) och slag för att få upp dem.
Tänk också på att pappor kan dömas för barnmisshandel på tämligen lösa boliner. Det gör iallafall den här pappan. Ett påstått nackgrepp kan rendera fängelse. Då nänns han knappt höja rösten åt dem för att inte dra på sig mer av Henne orkestrerat skit.
Det går bakåt
Förut kunde jag rapportera att barnen började lära sig att hjälpa till när de var hos pappan. Eller att alla åt tillsammans runt matbordet. Nu är det på väg tillbaka till anarki igen.
Barnen bryr sig helt enkelt inte om vad pappan säger. De gör vad som faller dem in i trygg förvissning om att det inte leder till någon bestraffning värd att nämna. Jämfört med Gulagen hemma hos Henne är pappans regim inget att ens lägga märke till.
Pappan och Barnens Farmor är, liksom jag, förtvivlade. Det är tungt nu. Blytungt.
Och varför går det bakåt när det såg så bra ut en tid?
Barnen tiger, därtill nödda och tvugna
6 kommentarer:
Undrar om det är så, att de nu känner sig säkrare på pappan och umgänget med honom, vilket gör att de känner att de inte behöver anstränga sig lika mycket hos honom mer. De vet att de kommer att träffa honom igen och att de inte blir illa behandlade av honom. Och så märker de naturligtvis, som du skriver, skillnader i "metoder" när det gäller väckning mm. Stackars pappan, och stackars ungar. Det är obegripligt att saker och ting bara får fortgå som de gör. Det är ju så tydligt att mamman har några ordentliga störningar.
Säkra på umgänget med pappan har barnen varit länge nu, Ulla. Jag tror att det nygamla beteendet bottnar i den latenta stress barnen lever i.
Och, som du skriver, att de vet att konsekvenserna av att missköta sig hos pappan är så mycket lindrigare.
Delvis är det förstås stress. Sen har vi rädsla - stannar han kvar? Försvinner han igen (av vilken anledning det nu kan vara)?
Min lille bor varannan vecka, med föräldrar som inte hatar varann eller försöker förstöra varandras liv. Han är lika glad varje "bytesdag" - för han gillar ju oss båda. MEN: varje gång måste han "testa": är det likadant? Är reglerna här hos mamma som de var sist, eller kan jag köra "pappastil" här?
Det är skitjobbigt, men då gäller det att stå kvar och fast, ta ett och annat allvarssamtal, skilja tydligt på mamma och pappa.
Jag brukar "tjata" en eller ett par dagar, dvs stryka under att nu är du hos mamma, och då gör vi så här, vad som händer hos pappa är pappas beslut - men HÄR är det mina regler och vårt sätt som gäller...
Det är lika tufft varje gång, men man kan utan att tveka konstatera att han behöver bekräftelse: mamma är som hon alltid varit, och hon kommer inte att förändras. Om jag försöker nåt som är okej hos pappa säger hon ifrån. Och han fixar det - barn är flexibla, mer så än man kan tro. De kan hålla isär, även vid 6 års ålder (som ju min är).
Det gör ont, och är jobbigt, men nödvändigt...
Det konstiga är att pappans regler har fungerat ganska bra en tid, Mummel. Att olika regler gäller på olika ställen kan nog de flesta barn anpassa sig till.
Men det som har hänt den senaste tiden är dels att mamman har gått ut med att de ska byta lägenhet och dels att pappans arbete inte medger lika mycket umgänge som tidigare.
Kankse det är dessa nya omständigheter i kombination som stressar barnen?
Det tror jag nog.
De måste ju ha upplevt att de förlorade sin pappa då allt elände drog igång, och det är ju bland det värsa som kan hända ett barn - att mista en förälder.
Om det fungerande umgånget förändras blir de förstås oroliga (även om det är omedvetet), eftersom deras erfarenheter säger att pappa inte är en konstant, han kan "försvinna".
Att flytta är också oerhört hotfullt för barn, så ungarna har nog lite mer än de kan handskas med nu - och behöver VETA att pappa finns kvar, vad de än gör...
Vi har inte hört något mer om lägenhetsbytet, men mamman lär knappast lämna stan. Hennes önskeboende är billigare och centralt, kan man säga.
Det blir svårt, om man inte går ner i storlek förstås.
För barnen måste det vara en stor osäkerhet att veta att de kanske ska flytta, men inget mer.
Vad gäller pappan, så träffar han barnen så mycket det går, men det är ändå inte lika ofta som tidigare. Att han vill träffa dem, vet de. Frågan är bara hur mamman tolkar den nya situationen för dem...
Skicka en kommentar