Måndagsrapport

Jodå, det gick bra den här helgen också. Pappan hade barnen långt utöver Tingsrättens schema. Det första hämtades i fredags morse och det sista lämnades nu i morse. Och i kväll ska han på träning med ett av dem. Om dom nu inte ställer in den här gången också. Det blir ett antal pinnar i umgängesstatistiken, det.

Grav dyslexi
Nu är det officiellt, det som vi länge har vetat. Ett av barnen har diagnostiserats med grav dyslexi. Formuleringen är i och för sig Hennes och hon har en tendens att både dramatisera och överdriva, men det här tror jag på. Jag har nämligen suttit ett antal gånger med barnet och hjälpt det att stava sig genom ord utan att för den skull kunna få en helhet av bokstavsbyggena. Ett klassiskt symptom. Jag har en god vän som är dyslektiker och han har två söner i samma läge, så där har jag också dragit en massa kunskap den vägen har jag har kunskaper att dra på.

Barnens pappa såg vartåt det barkade för åratal sen och ville öva lästräning med barnet, men Hon sade faktiskt nej! Barnet behöver specialundervisning, hävdade hon. Inte lästräning. Nu, efter expertutlåtanden, är det annat ljud i skällan. Det heter att Hon ska hjälpa barnet med vissa ämnen i skolan och pappan med lästräning och ett par andra ämnen.

Men hallå
Hur ska pappan kunna hjälpa till med något man behöver daglig träning i när han bara får ha barnet varannan helg?

Mamman får nog dra sitt strå till stacken och ägna sig åt lästräning med barnet (en tidskrävande och mödosam syssla ska ni veta), inte bara kunskapsförmedlande. Det är två olika saker, hoppas jag att Hon förstår.

Hoppas jag


Hoppas jag


Hoppas jag