08 oktober 2007

HemmahosOss!

Nejnej. Jag har inte stavat fel på de två hemmahosare som är hemma hos Henne ett par gånger i veckan och försöker lära en som fyller 45 nästa gång att klara sin vardag, nu var det barnen som var hemmahososs! Jäpp. De var här för bara andra gången sen juldagen 2005. (Första gången var en hektisk timme under en femtimmarsträff förra hösten)

Pappan hade alltså barnen i helgen. Ett inslag blev då att de kom förbi oss igår på eftermiddagen. Det var riktigt roligt, ska ni veta. Ungarna vara glada att vara här (även om vi inte har vare sig Cartoon eller Disney i kabeln) och de kopplade av och mådde bra med de leksaker som har legat så länge och väntat på dem. Till och med det äldsta barnet som kan konstra en del emellanåt var glad. Vår bredbandskabel är tydligen bland det bredaste h*n har varit med om.

Sura gamla katten, då?
Till och med Helga var glad, eller hur man nu ska uttrycka saken när hon senstationellt kom fram och hälsade på ungarna och sedan höll koll på allting från ett behörigt avstånd. Barnen fick till och med klappa henne. Bara lite, men ändå. Det är inte den kattens normala beteende, ska ni veta. Hon struntar annars helt i allt vad folk heter.

Reglerna sitter i
Trots att det var länge sedan barnen var här regelbundet, så hade de inte glömt hur man brukar göra hemma hos oss. Ett 'maten är klar' fick fram dem till middagsbordet på två röda, de glömde till och med att pausa 'Ice Age' på DVD-n, och de åt sedan under mycket ordnade former. Sedan hjälpte de spontant till att ta ut disken till köket, en vana som började hos oss och sen pappan har tagit upp.

Allt är för den skull inte gullegull
Tro inget annat i den här berättelsen. Pappan hade alla barnen för andra helgen i följd och de vet att de kommer att vara med honom nästa helg också, då enligt förlikningsdomen. Det är alltså inte längre något ovanligt att de är med pappan. Då är det inte så konstigt att de går in i beteenden som numera är normala för dem.

Ljudnivån är bokstavligen alarmerande hög. Alla barnen är vana att höja rösten för att märkas, och vanlig samtalston är något helt annat för dem än för oss. Ett av barnen har också gjort det till sitt att slå igen dörrar när h*n är sur. Hårt, så att det ekar i halva huset. De är inte vana vid att bli hyssjade på, något som är viktigt för grannsämjan i pappans hus.

Det bråkas en del, också. Förut handlade det oftast om konkurrens om pappans uppmärksamhet, men den är borta nu. De bråkar om det de alltid bråkar om, och vad vi kan förstå är de inte vana vid att någon går in och stävjar bråket.

Det verkar faktiskt som om mamman bara låter barnen hållas när de går igång. Så har hon också dragit på sig klagomål från grannarna, vet vi. Pappan vill förstås inte dra på sig sådant, så han har börjat hålla efter ungarna när nivån stiger där hemma hos honom.

Hemma, var det
Barnen är nu på det klara att de har två 'hemma'. Det känns bra, men ändå lite vemodigt. Barn ska ju ha ett 'hemma', tycker jag.

Bara det inte är hos Henne

7 kommentarer:

Lillie dAmour sa...

Varför kan man inte ha tvâ hemma?
Vi har tvâ hemma, barnen har varsitt rum i varsitt hus.
De kan vara lika mycket hemma oss henne som hos Pappan.

Ullah sa...

Jag tycker nog (av egen erfarenhet)att det optimala är ett hem, men ibland är det ju som det är, och det kan säkert fungera det också. Det värsta är väl när det är som i det fall PF berättar om, när ett av hemmen är helt kaotiskt.

Tycko Tryck sa...

Det känns gott att läsa dina blogginlägg Plastfarfar. Jag tycker att de ändrat i karaktär de senaste månaderna. Visst finns de små stänken av bitterheten kvar, visst finns det anledning att påpeka att saker fortfarande inte är som de borde vara eller kunde vara. Men jag börjar ana en antydan till en försiktig optimism i dina inlägg.
Ett ljus i tunneln, sol som bryter genom regndroppar, gryningsljuset i vargtimmen eller hur man nu på ett poetiskt sätt vill beskriva förändringen.
Att det förvisso skett en förändring till det bättre för barnen går ju inte att förneka.
Och visst är det skäl nog för Plastfarfar att lägga sig ett par snäpp högre i skalan än "den sura gamla katten"...

Plastfarfar sa...

Problemet, Lillie, är att Hennes hem inte är ett bra hem. Det råder bra nära anarki där, och barnen sätts i andra hand. De får inte ens behålla sina pengar. Saker är 'borta' och kan inte återfinnas i en bostad på 99 kvadrat.

Sen, Ulla och Lillie, är jag alltså tidig 50-talist och uppväxt i en borgerlig miljö. Ingen, säger ingen, kände till det här med delade familjer när jag var liten. Sånt präglar ens värderingar ska ni veta.

Tack, Tycko. Ljusen i våra tunnlar har för det mesta visat sig vara mötande tåg, men visst: Det känns mycket bättre nu när pappan får vara med barnen så mycket mer än tidigare, och barnen så tydligt mår bra av det. Det är det viktigaste.

Det juridiska läget, dock, är oförändrat...

Lillie dAmour sa...

Aven jag som är 70 talist kände inte till delade familjer när jag var liten.

Anonym sa...

Ett barn kan känna sig hemma hos båda sina föräldrar och det med all rätt. Det är värre att inte vara välkommen alls.

Som 60-talist vet jag hur det känns att bara ha en förälder och se den andra någon gång ibland.
Det skapar en otrygghet.

De såren man får av det läker inte så lätt.

Det bästa är två föräldrar som kan samarbeta och lyssna till barnen. Nog kan man ha två hem, men kanske inte dessa barn eftersom det kräver samarbete av föräldrarna.

Plastfarfar sa...

NN: Läget är bra mycket bättre nu när pappans umgängesrestriktioner i praktiken är helt borta. Det märktes nästan direkt på barnen.

Får pappan som han vill, så blir det lika tid med bägge föräldrarna. Där finns det aber i form av att Hon då ju får bidragen reducerade, något som faktiskt styr hennes agerande.

Det här med två hem är alltså nytt för mig på det personliga planet, men barnen har köpt begreppet utan större invändningar. Det är ju också ganska vanligt nunmera.

...det är nog jag som är efter min tid ;-)