Lästräning, var det

Ett av barnen är ju dyslektiker, ett svårstavat men mycket bättre och sakligare uttryck än det gamla 'ordblind'. I veckan var pappan och pratade med barnets speciallärare om läget.

Barnet får träning i skolan två gånger i veckan, det går bra och är till och med så kul att det har hänt att de har suttit över utan att märka det. Glädjande, liksom att det var läraren som bad att få träffa pappan och inte tvärt om.

Daglig träning är minst lika viktigt som att börja i tidig ålder, fick han veta. Tyvärr accepterade inte barnets mamma tanken på att barnet kunde ha läs- och skrivproblem förrän bara för några månader sen. Till saken hör kanske också att barnets skola blundade med hela huvudet om saken. Specialträning är ju en utgift för dem...

Lästräning
Två gånger i veckan med skolan innebär att det är fem dagar till per vecka att träna. Det behöver inte alls innebära traggel i timmar, utan bara att man läser roliga historier eller annat lättsmält tillsammans i 15-20 minuter. Pappan ska förstås göra det när han har barnet i fråga. Mamman, då? Jag fick i dag tillfälle att fråga barnet om det fick lästräning hemma och fick ett lika dystert som välbekant svar:

[Tystnad]

Vi har hört det många gånger nu, och lärt oss att tolka dessa tvärstopp i snacket och tystander ungefär som politiska kommentatorer en gång tolkade Kreml. Som frågan var formulerad, betyder svaret helt enkelt -Nej, mamma hjälper mig inte. Men det får ju barnet inte säga, så då blir det yppandeförbudstystnaden i stället.

Lite senare fick jag tilfälle att ställa om frågan, och då var barnet mer förberett. Svaret den här gången blev ett lite utdraget 'Ja. Jo, det får jag nog'.

Nog så talande om Henne.