Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

Det började för nästan en månad sedan. Då fick vi bekräftat vad vi länge hade anat; att Hon slår barnen så gott som dagligen. Vi har också en längre tid vetat att barnen tiger still om det som sker i hemmet.

Och igår kväll kom ännu en utsaga om Hennes våld mot sina barn. Vi är hjälplösa så länge inte barnen vill berätta om det som sker hemma. Det är helt enkelt för jävligt att inte kunna ingripa när man vet att en förälder utövar våld mot barnen.

Gården
Pappan träffar och leker med barnen nästan varje dag numera och så skedde även idag. Nu var han lite taggad, som man kan förstå, och hade beslutat sig för att luska ut mer om vad som pågår i barnens hem. Han har en digitalkamera med filminspelning, som han slog på när han pratade med det första barnet om Henne:

-Jodå, mamma kan gå rätt hårt fram när hon lyfter mig och så.

Sedan pratade han med det barn som hade ringt upp kvällen före. Barnet skäms för att behöva berätta för andra om att mamman slår det. Men lite kom fram som bekräftade våldet. Sen detta: -Jag får inte berätta något när du har inspelaren på för mamma. Mamman är helt klart medveten om dokumentationsvärdet i en aldrig så enkel kamera.

Sen kom vi, faktiskt. Vår första notering var att det barn som hade ringt pappan i går kväll inte var sitt vanliga jag. H*n verkade dämpad, kuvad på något vis.

Vi kom sen att sitta med ett av barnen och snacka och umgås lite. Rätt kul, faktiskt. Plötsligt kom detta:

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

Citatet är ordagrant. En sån replik glömmer man inte. Vi vet att Hon fuskar med bidrag på olika vis och riskerar påföljder i from av straffavgifter och återbetalningsplikter för detta om dom kommer på henne. Men sådant ger inte fängelse. Dessutom är det lite väl komplicerat för barn på lågstadiet. Återstår våld.

Alla (bägge två, vi ville inte stressa barnet) följdfrågor var lönlösa. Barnet knep igen på det sätt vi har lärt oss. Sen gick det över till pappan och frågade om han var ute för att "sätta åt" (också ordagrant) mamman, för det hade Hon sagt. Pappan svarade att det var han visst inte. Det han vill, är att få vara med sina barn.

Efterbörd
Pappan ringde till Socialjouren, förstås. Nu är det det ju belagt att Hon slår barnen, om än i vilken utsträckning än så länge okänt. Jouren denna Midsommarsöndag tog emot anmälan och skulle vidarebefordra den påföljande vardag. En trist men förståelig reaktion. Det var ju inget akut som pågick. Sen ringde han Henne.

När Hon konfronterades med uppgifterna om våld gick hon i taket och sen till den typ av vettlösa motbeskyllningar och ämnesbyten som karaktäriserar skuld och hennes lynniga personlighet. Inte oväntat.

Sedan tog samtalet en oväntad vändning. De bägge exmakarna övergick nämligen till att prata om vårdnaden av barnen. Hon medgav bredvilligt att hon behöver alla bidragen för att klara sin trasiga ekonomi. (men vi väntar fortfarande på detaljer. Hon borde faktiskt klara sig och uppehället på det hon får. Vi har räknat på saken. Det finns något i mixen som vi inte känner till).

Läget är så prekärt att faktum att barnen äter oftare hemma nu när skolorna är stängda är en tung sten på Hennes börda.

Detaljer i en pågående förhandling lämnar man självklart inte ut, men de har en målsättning kan jag berätta. Att inför vårdnadsrättegången i Augusti ha kommit överens om diverse detaljer.

En sak till
Lite larvigt, kanske. Men Hon har en vana att prata väl fritt emellanåt. Nu vet vi att grannar i Hennes port ringer på klagar "var och varannan" dag på oljud och barnens bråk i lägenheten.

Om de ringer på hos hyresvärden i samma ärende lika ofta vet vi förstås inte.

Soc
De blir underrättade av jouren efter helgen. De blir uppringda av pappan. De får ett brev från oss. Kör de huvudet i sanden den här gången också vete f*n vad man kan göra. Vi tar det en gång till

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan