(Ännu) ett brev till Soc

Vi fick ju höra något rent alarmerande i söndags. Tillsammans med det vi redan vet så kan det mycket väl vara så att våld mot barnen är vardagsmat för Henne. Och barnen sluter sig och tiger still så fort något som anpelar på livet där hemma kommer på tal.

Efter det som framkom i söndags har pappan givetvis kontaktat Soc (han ringde jouren samma dag) och tyvärr konstaterat att den person där som är vettig, går att kommunicera med och dessutom, tror vi, vet med sig att det inte är bra därhemma hos Henne och barnen givetvis har gått på sin sommarledighet. Återstår deras chef.

Han fick iallafall bekräftat att kontaktpersonen har rapporterat om repliken "mamma slår oss varje dag", men inte vilken reaktion det medförde på Soc. Nu har Barnens Farmor och jag dragit vårt strå till stacken:

Vi, barnens farmor och hennes sambo, har den 13 och den 27 november samt den 11 december 2006 skrivit och uttryckt vår stora oro för hur barnen har det. I helgen fick vi ännu en gång anledning att uttrycka vår oro för barnen och våra tvivel på [Hennes] förmåga att ta hand om dem:

Sedan flera veckor har vi fått indikationer på att [Hon] slår sin barn när hon inte kan kontrollera dem på annat sätt. Indikationerna har varit vaga utsagor, ett blåmärke som ett av dem inte kunde förklara på ett vettigt sätt, med mera.

Det är mycket svårt att prata med barnen om det som sker i hemmet. De tiger still eller bara lämnar vaga och undanglidande svar när de får frågor om vad som sker därhemma. Och att allt är bra, är det vanligaste svaret.

Vid en träff med pappan för några veckor sedan gjorde ett av barnen ett utfall som för att slå till kontaktpersonen. Barnet fick då förmaningen att aldrig göra så och att man ska aldrig slå någon, barn eller vuxen. Då svarade det agiterade barnet att ”det gör ju mamma varje dag”

I lördags kväll blev pappan uppringd av ett av barnen som gråtande på en mobiltelefon berättade att mamma hade tagit det hårt i nacken och att det gjorde ont. När han senare ringde hem till [Hennes] bostad, fick han höra att allt var så bra och att inget hade hänt. Till och med från det drabbade barnet. Det tror inte vi på. Vidare:

I söndags träffade vi några av barnen när de lekte med pappan på gården till *****. Till vår förskräckelse slank följande ur ett av dem:

-”Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan”

Varje försök (Vi gjorde inte så många för att inte stressa barnet) till följdfråga eller uppföljning var lönlöst. Barnet visste nog med sig att det hade sagt för mycket och teg still på ett sätt som vi känner igen sedan månader tillbaka.

Barnen verkar vara absolut förbjudna att prata om det som sker i hemmet.

Den sista repliken, tillsammans med det vi redan vet och anat sedan månader tillbaka, gör att vi tror att [Hon] regelbundet slår sina barn i kontrollsyfte. Skulle detta vara fallet, är det inget annat än en pågående barnmisshandel.

Vi hoppas med dessa rader att man noga utreder vad som pågår i [Hennes] hem och att man tar det här med barnens ålagda tystnad på stort allvar. Det blir inte lätt, men vi anser att något måste göras innan något verkligt allvarligt inträffar.

Med tanke på att sommarstiltjen är på inkommande ska vi nog inte räkna med akuta, snabba insatser från Soc på det här.

Men att de öppnar sina sinnen för att det inte är någon idyll där hemma hos Henne kan man ju alltid hoppas på.

PS
Ordagrant ur brevet, så när som på att jag maskade Hennes namn och adress. Barnen är inte utpekade med namn därför att vi tror att det kan drabba dem om Hon får skrivelen för kommentar.