22 december 2007

Lördag före jul

Det planerade och utlovade julmarknadsbesöket blev av. Till och med det äldsta barnet, som igår hade sagt att det inte ville komma, kom. Starten blev inte bra. Barnen bråkade och ett av dem ställde till med ungefär allt man kunde ställa till med. Färden till julmarknaden tog nästan tre kvart längre än nödvändigt. Emellertid:

Väl framme hade de riktigt kul. Efter lite gny och mer eller mindre demonstrativa avståndstaganden kom de loss och hade det kul på riktigt. Det blev en bra dag så långt.

Tidig hemfärd blev det
Efter styvt en timme i det råkalla vädret frös nog de flesta mer eller mindre. Men ett av barnen frös mer än de flesta på marknaden. Om fötterna.

H*n hade ett par stövlar i tyg, visade det sig, (tunn segelduk säger jag, gammal seglare) som inte var det minsta varma. Trasiga var de också. Barnet skalv faktiskt. Grät gjorde det också. Det var bara att vända hemåt.

Det hela påminde oss om i våras, när ett av syskonen gick i trasiga skor och strumporna faktiskt möglade. Samma barn som frös idag har vi förra vintern sett med en tå vit på grund av dåliga skor. Nu var det värre.

När pappan kom hem med barnen tog han givetvis hand om de kalla fossingarna och värmde upp dem i sina händer. Han kunde konstatera att flera tår på bägge fötterna var vita av kylan, men också att det lade sig när de blev varma igen.

Det hela kändes som en otäck repris av förra vintern då Hon mer eller mindre struntade i att det kom en kall årstid och lär barnen gå i sina sommarkläder och -skor.

Vad göra?
Pappan kommer att kontakta skolsköterskan om de vita tårna. Detta var helt klart inte första gången det här barnet frös ordentligt om fötterna. Med de stövlarna måste det vara mer regel än undantag i låga temperaturer. (Ett annat barn frös också om fötterna och visade på sina sommarskor)

Mamman då?
Hon är van vid att komma undan, misshandlad, plågad och utsatt som hon utger sig för att vara. Den här gången kommer hon att peka på att hon minsann visst hade köpt ett par vinterstövlar åt barnet i fråga. Det har hon också:

Minst ett nummer för stora går de nog att använda nästa vinter.

En sak till, det häftigaste
När syskonen (ganska snabbt) fick klart för sig att det här barnets gråt inte var en vanlig protestaktion eller trotsåldersaktivitet så slöt de upp på ett sätt som nästan gjorde mig blank i ögonen. De gjorde vad de kunde för att värma och trösta. Alla sade till exempel att h*n minsann var den som skulle få öppna första julklappen och de ställde utan prut in planerna på vad de nu hade tänkt att roa sig med på marknaden. Det var viktigare att komma hem och bli varm och torr än att vara kvar på marknaden.

Sånt är stort, vänner.

5 kommentarer:

Trötta Mamman sa...

Ja att höra att barnen ställer upp för varandra är riktigt hjärtevärmande att höra!
God Jul på er!

stina sa...

Är det även ett par alldeles för korta jeans jag ser??? Blähhh!!

Plastfarfar sa...

Med tanke på hur de kan bråka så var det en riktig hjärtevärmare, Tröttis.

Nej, Stina. Jeansen hade bara halkat upp som barnet satt. Men det finns tyvärr ändå anledning nog att Bläääh-a

Ullah sa...

Barnen verkar vara helt vanliga syskon som både bråkar och ställer upp för varandra.

Plastfarfar sa...

Det är de, Ulla. Därmed inte sagt att de vare sig har det eller mår särskilt bra.

Det är därför det så kul med uppställandet, det enda vi har sett i den vägen på åratal, faktiskt.