Mer om kommentarer
Inlägget ...återstår Nyår häromdan gav flera reaktioner bland kommentarerna. En av dem resulterade i gårdagens inlägg. En annan gällde anmärkningen att om barnens pappa skulle behöva köpa stövlar till barnet som frös, så skulle dessa inte följa med hem till Henne.
En anonym läsare framhåller med emfas att barnens bästa går före det mesta och att hon är väl medveten om att hon själv indirekt har finansierat exets utsvävningar genom att ekipera barnen åt honom.
Vi har alltså gjort samma saker när det gäller Henne av samma skäl, men det måste finnas gränser. Det är inte bara det att vi finansierar hennes krogbesök som som gör det hela motbjudande. Hon ekiperar sig själv ordentligt och moderiktigt medan hon låter barnen gå mer eller mindre i paltor. Ser man dem på stan, så är det faktiskt svårt att tro att de tillhör samma familj.
Just sko- och stövelfrågan är känslig. Det är nämligen andra vintern i rad som Hon missar faktum att vi träder in i den kalla årstiden. Barnen är tunt klädda och skodonen klarar vare sig kyla eller väta. För andra året i rad, alltså.
Detta förklarar kanske varför jag skrev det jag skrev.
Saken 'löste' sig
Jag kan berätta för den anonyma kommentatorn att just det här problemet är löst: När pappan hämtade de två yngsta till sin nyårsresa, hade han mycket tydligt påmint mamman om väderläget och behovet av varma plagg. Det hjälpte.
De trasiga stövlarna var inte med, men väl de alldeles för stora (varför mamman inte har bytt dem vet vi inte) och det yngsta barnet hade rejäla, varma skor. Genom att använda de av pappan inköpta raggsockorna över de vanliga, och sedan dra åt så mycket det gick kan nu barnet gå i stövlarna. Om än försiktigt. Det är lätt att vricka sig i för stora skor.
Ett dilemma är det
Barnens välbefinnande är det viktiga. En självklarhet för oss och de flesta. Men när man ser att Hon cyniskt utnyttjar den attityden och släpper på det ena åtagandet efter det andra i trygg förvissning om att pappan och vi tar utgifterna, vad gör man då? Eller när Hon säger att om pappan inte betalar den eller den utgiften för ett barn, så blir det ingen aktivitet i fråga. Ska man hålla barnen utanför alla fritidsaktiviteter, eller?
Självklart inte. Vi gör vad vi kan, men vi är faktiskt inte gjorda av pengar. Förr eller senare måste vi sätta ner foten, vare sig vi vill eller inte.
6 kommentarer:
Jag förstår precis, det var därför jag satte ner foten den här gången och "vägrade" ta ansvar för hämtning (för 3:e julen i rad!). Det resulterade mycket riktigt i ett surt ex. men en man, som faktiskt tog sitt ansvar för första gången.
Jag vet precis vad du menar plastfarfar, om det fanns obegränsat med pengar, kanske att man skulle finansiera dessa idioter genom att ta extra stort ansvar ekonomiskt för barnen.
Ibland kan man täcka upp ekonomiskt där den andra föräldern inte tagit sitt ansvar. (Som att min dotter kom utan packning och skall vara här en vecka). Om inte jag konstant handlat kläder åt henne utöver det underhåll jag betalt, så skulle hon bli tvungen att bära sin två år yngre lillebrors kläder.
Ibland kan man helt enkelt inte ta detta extra ansvar ekonomiskt, och det får faktiskt läsare respektera.
Kan och vill är inte alltid samma sak.
Så sant, Stina. Så sant. Men jag måste tillstå att det vore skönt att sätta ner foten innan man blir tvungen att göra det.
Har man otur får man höra att ens plikt som umgängesförälder är att se till att arbeta dygnet runt och betala mesta möjliga åt exet, och istället för att umgås önskar barnet att man betalar ännu mera i underhåll...
Dessutom har man ingen rätt att bilda ny familj eller "ve och fasa" få mera barn, köpa sej ett eget hem eller hälsa på barnet. Eftersom det KOSTAR och alla tillbudsstående medel skall, med omedelbar verkan, ges åt boendeföräldern!!!
Ovanstående har jag alltså fått domstolsbeslut på i tingsrätten.
Förkortad arbetstid på grund av en liten bäbis var förkastligt. Full tid var det enda godtagbara och skulle jag mot förmodan bli förälder igen är det förlossning nattetid med återgång till arbetet samma morgon som rekommenderades.
...och jag är alltså mamma...
Dudaim: En umgängesförälder är väl 'bara' skyldig att betala underhållet?
Visst är ens enda skyldighet att betala.
Konstigt nog är det inte den faktiska möjligheten till underhåll som ska beaktas utan här gäller fiktiva inkomster och utgifter.
"Du är frisk, välutbildad, klarar dej med max 3rum och kök (som borde kosta så mycket i hyra enligt våra beräkningar...) alltså bör du betala så mycket i underhåll. Vaddå bostadslån och ny familj som också vill ha rum? Du är underhållsskyldig det här barnet, har du fått barn med någon annan får denna någon stå för de utgifterna. Betala det vi räknat ut. Basta!"
Barnens rätt till två föräldrar och att umgås med den underhållsskyldiga tas inte överhuvudtaget i beaktande.
...gissa om min advokat gick i taket när beslutet kom...
Dessutom ändrade domaren, på eget bevåg, manuellt i tingsrättens register. Det som startade som en vårdnadstvist blev helt plötsligt ett underhållsärende med den påföljden att jag visserligen stod kvar som svarande men mitt ex försvann och istället blev det mitt barn som var kärande.
Den lilla förändringen innebar att staten står för kärandens kostnader men jag måste stå för både mina egna advokatkostnader samt kärandens självrisk.
Exet behöver inte betala ett endaste dugg för någonting han startat upp med andra ord.
Rättsväsendet är SÅ ruttet.
...om du inte redan har gjort det, Dudaim, gå till Pappaliv.se och bli medlem. Det kostar inget och du får kontakt med andra män och kvinnor i situationer liknande din.
Inte helt fel, tror jag. Dessutom hjälper det ibland att veta att man inte är ensam.
Skicka en kommentar