Sura gamla Katten

Att blogga om katter har tydligen en negativ klang i seriösa bloggarkretsar. Det anses oseriöst och larvigt när det finns viktigare saker att blogga om. Typ Hennes nya liv. Det här är Helga:

Sura gamla Katten

Innan familjen sprack var det inte ovanligt att barnen var hemma hos sin farmor och mig, med eller utan pappan och hälsade på för en helg eller så. De lärde då känna min katt, Helga. Helga är ingen kelen typ, precis. Hon är född i Maj 1991 och kom till mig i Augusti samma år. I Juli 1992 gick hon upp i mitt knä första gången, detta efter att ha varit utackorderad en vecka. På den vägen är det.

Barnens försök att gulla med henne var alltså förgäves. De fick också en näraklornaupplevelse när de trängde sig på en i hörnet trängd katt och lärde sig att låta henne vara. Men det finns en sak som tar Helga ur hennes närmast totala likgiltighet för besökare: Kattgodis.

Ungarna älskade att kasta kattgodis (egentligen ett foderkomplement för utekatter) och se henne jaga rätt på och sluka bitarna. En och annan gång kunde hon till och med äta ur en framsträckt barnahand.

Ur journalanteckningarna
När Hon tog in på sitt skyddade boende med barnen strax före nyåret 2005/06 gjorde Soc intervjuer och genomförde samtal med barnen. Dessa anteckningar har vi fått tillgång till och det är en ganska deprimerande läsning många gånger, ska ni veta. Men det var en sak som fick oss att le. Det var när barnen beskrev sin sociala omgivning för socialsekreteraren. Där finns givetvis både deras farmor och jag med. Samt Helga:

[Plastfarfar] har en sur gammal katt som heter Helga,

står det ordagrant i journalen. Så sant. Barnen pratar ännu, mer än ett och ett halvt år senare, om Helga då och då när vi träffar dem. De gillar alltså djur, vilket deras mamma förstås vet om.
Under tiden på det skyddade boendet utlovades de en hamster när de väl var hemma igen. Hem kom de i mars 2006 och någon hamster har förstås ännu inte kommit in i familjen. Ännu ett brutet löfte från Henne, alltså. Nåväl.
Helga är sjuk
I vintras konstaterades hon ha dåliga njurar och sköldkörtelproblem. Sedan dess går hon på specialfoder och det gjorde henne lite bättre. Men veterinären varskodde om att detta inte hejdade förloppet och jag fick instruktion att ringa om Helgas beteende förändrades i något avseende. Detta har nu inträffat.

Nu på torsdag åker jag med Helga till veterinären för provtagning. Redan på telefon fick jag höra att det inte såg bra ut alls för henne i ljuset av sjukdomsbilden och det som nu tillkommit. Ska vi boka ett samtalsrum också? -Nej, svarade jag. Jag är redan förvarnad.

Barnen lär nog inte få träffa den sura gamla katten igen. Det är trist.

PS Ironiskt nog ska jag träffa min läkare inför en ny omgång cellgifter bara två timmar senare...

---

Update torsdag: Dramatiken uteblev. Helga lämnande, inte utan heroiskt motstånd, blodprover. Resultat och "diskussion" i nästa vecka. För egen del var allt OK så till vida att jag kan gå vidare med cellgifterna på fullt skaft i tre veckor till.

---

Update fredagen därpå: Veterinären var sjuk så beskedet tog tid, men Helgas blodvärden var OK. Sköldkörteln är det värre med, men det går att medicinera

---

Update hösten -07: Helga får 'humanmedicin' för struman och det verkar fungera. Njurarna, som inte går att medicinera, fungerar ännu som de ska. Jag är tacksam.

---

Update Januari -08: Läs om Ugly. Mitt hjärta blöder nästan bokstavligen.

---

Update 5/2 -08 Helga slutade att äta i fredags! Drack gjorde hon bara lite. Efter standardväntetiden 48 timmar, så ringde jag veterinären. När det framkom att Helga i alla fall åt rött kött (bland det bästa hon vet) så tyckte veterinären att Helga inte behövde tas in. Men en tid fick hon, igår.

Det slutade med att Helga togs in för dropp (hon var uttorkad), provtagning och observation. Jag åkte därifrån nästan förvissad om att det var Helgas sista resa som var inledd.

I morse ringde en nästan desperat veterinär. Helga gick till anfall när de skulle ta kompletterande prover. Ingen kunde längre röra henne, eller knappt öppna burdörren fast det hade gått bra kvällen före. Jag erbjöd, som de förväntade sig, mina tjänster och var på plats någon halvtimme senare.

Allt gick bra. Jag kunde ta upp katten och lugna henne medan de rakade ett ben till och tog flera prover under 'bara' heroiskt motstånd. Resultaten kom in på eftermiddagen:

Förhöjda, men inte farliga, levervärden och det kan bli en ändring av medicineringen mot struma. Jag kunde ta hem henne. Och det var jag som skulle bistå med borttagningen av droppslangen, eftersom Helga var 'en mycket bestämd dam'.

Så skedde. Tillsammans med en sköterska gick det geschwint att ta bort och plåstra efter slangen. En orolig kollega tittade till oss och gjorde stora ögon när hon såg Helga snäll i mina armar.

Vad gällde matvägran, så kan tydligen katter komma i en ond cirkel när de bara äter och dricker mindre, fick jag höra. Den var hävd nu. Men jag får vara beredd på att tvångsmata henne. Hur det nu ska gå till med 'en mycket bestämd dam'.

Det är ganska ovanligt, men inte unikt, att de får ringa efter husse/matte när en katt konstrar som Helga gjorde. Och det värsta:

Hon ska tillbaka till sitt fiendeland på efterkontroll om tre veckor...

---

Kontrollen gick bra, både vad gäller beteende och resultat.

---

Update mars 2009
Helgas värden är fortfarande OK, men tänderna är i mycket dåligt skick och käket kasst. Det verkar som om all mat för njursvaga djur är baserad på kyckling, något som Helga ogillar å det allvarligaste. Den sista tiden har hon nästan matvägrat.

Men idag hittade jag njursvagt (får man skriva så?) käk baserat på både kött och fisk. Jubel!

---

Juni 2009
Helga är Där.