Träning blev det iallafall
Ett av barnen kom inte iväg till en matchdag i söndags. Mest för att mamman hade valt att ta sovmorgon i stället för att (som utlovat) ta barnet till matchen, men också för att pappan helt enkelt glömde bort att ringa och påminna. Barnet var inte glad, pappan lastades för det inträffade. Och igår var det som vanligt på måndagarna träning ingen.
Det var inga sura miner. Pappan mötte som vanligt upp och följde med till träningen. Barnet var på sitt vanliga glada träningshumör och de hade som vanligt en bra kväll tillsammans. Skönt.
4 kommentarer:
Inte skönt. Underbart.
Barn är underbara. De förlåter allt. På gott och ont, förstås.
Minns gör de också. Det de tror sej ha förlåtit minns de, starkt och grymt, och nån gång kommer det.
Vilket Hon säkerligen kommer att upptäcka.
En liten fråga: har hon nånsin fått nån diagnos? Hon låter väldigt borderline-störd, tycker jag...
Hon har säkert fått mer än en diagnos, Monica. Den som uppgavs vid misshandelsrättegången var 'Agitationsproblem'. Enligt Nationalencyklopedin är det motorisk oro (hyperaktivitet) till följd av ångest. På vårdguiden.se och fass.se ser man ordet i samband med biverkningar av vissa psykofarmaka, men vi vet inte om Hon tar sådana nu.
Det talades också om koncentrationssvårigheter och svårigheter att ta initiativ i ett papper från den psykiater som har sjukskrivit henne i åratal, även före den akuta fasen i skilsmässan.
Det är vad vi vet.
Okej.
Förslag: IPS - emotionellt instabil personlighetsstörning.
Eller borderline personlighetsstörning.
Det är inga ursäkter, men förklaringar.
Det kan helt enkelt vara så att hon helt enkelt inte har de förmågor vi normalstörda har.
Man förutsätter ju normalitet i beteenden och reaktioner, men hos sjuka människor finns det inte.
Som hos min dotter.
Det som är viktigt i såna fall är att skydda människor omkring som inte har några val, och inte kan försvara sej - barnen.
Det gäller att verkligen se till att till varje pris skydda dom. Priset är inte sällan ens egen själsfrid. Eller lugn i livet.
Och nu ska jag inte börja tugga om att barnen, jämfört med vuxna runtom, har otroligt mycket större rätt, för det har jag tjatat nog om!
Jag måste t ex i nuläget sätta min yngste, som är liten, för dottern med störning, vilket sliter sönder mej.
I såna här fall har pappan inget val: han måste bara orka kämpa. Inte ge sej, inte kohandla, inte tänka på nånting annat än sina barns väl och ve.
Det finns otaliga undersökningar som visar vilka skador barn som växer upp med en störd förälder får.
Jag vet att det kan kännas hopplöst, som att springa med huvudet först in i en tegelvägg flera gånger per dag- men so what? Det man aldrig får göra är att ge upp, eller lägga sej platt och acceptera "för barnens skull" För barnen kommer att få obotliga skador om de fortsätter att utsättas.
Jag tror alltså inte att PAS är huvudproblemet. Jag tror att mammans störning/ar är det.
Och en människa utan sjukdomsinsikt förstår helt enkelt inte vad hon gör mot sina nära och kära. De har nämligen en alldeles egen verklighet.
Kolla www.borderline.nu som en början. Eller googla IPS (+kbt) eller borderline (BPS på svenska och BPD på engelska)-
Eftersom vi inte har kontakt med de som eventuellt behandlar Henne, så är det väldigt svårt att svara på din kommentar, Mummel.
Det har inträffat rent bisarra incidenter, så bisarra att vi har valt att inte berätta om dem för att det skulle påverka den här bloggens trovärdighet. Helt normal är Hon nog inte.
Men att PAS finns i bilden (enbart från mammans sida) vet vi, oavsett vad det beror på.
Likaså vet vi att barnens väl och ve styr pappans hela liv, var så säker.
Skicka en kommentar