20 januari 2008

Blev det någon match?

Vi har haft en jättefin dag med pappan och de två yngsta. Julgransplundringen med Godis I Massor, Pippi Långstrump-teater, dans kring gran och fiskdamm var toppen. Men dagen var inte lika kul för alla:

Följande hände:
Pappan, som alltså inte hade det barnet den här helgen, ringde i går och tipsade om att h*n skulle göra iordning grejorna inför dagens match. Han talade också med mamman, som lite irriterat, sade att hon skulle följa barnet till matchen. Pappan lovade också att ringa barnet någon halvtimme innan det var dags att åka.

Tragedi
Pappan glömde att ringa nu på morgonen! Barnet ringde från hållplatsen. Klockan var tio på förmissagen förmiddagen och mamman var inte med. Bussen hade precis gått, och nästa gick så att h*n skulle missa matchen. Ändå hade h*n hoppat över morgonmålet för att hinna. Men det var ju en match till senare på dagen, sade pappan efter att ha ringt tränaren. Gå hem och ät så att du orkar och åk till den andra matchen i stället. Barnet ville inte. H*n gav upp och lastade pappan för det inträffade. Att mamma hade svikit behövde inte ens nämnas.

Det var självklart på något vis.

Hon, då
Förvisso hade barnet kommit i tid om pappan inte hade glömt bort att ringa. Det går inte att snacka bort. Men mamman hade ju sagt att att hon skulle ta barnet till matchen? Hon 'tog sovmorgon', berättade barnet. Utfästelsen om att ta barnet till matchen blev inget värd. Och inte ens morgonmål blev det tal om.

Vad säger man?
Som jag brukar:

Sån är Hon

11 kommentarer:

Stina sa...

Finns bara ett ord om henne: LÅGT. Huvudansvaret borde varit hennes om barnet var hos henne. Att man inte kommer till en match på tom mage borde vara en självklarhet.

Ullah sa...

Vad tråkigt. Man kan eller får bara inte strunta i att gå upp, ge sitt barn mat och se till att det kommer iväg ordentligt.

Plastfarfar sa...

Lågt är bara förnamnet, vänner.

Jag har iofs inga egna barn, men alla föräldrar jag känner och har känt planerar helgen efter åtaganden gentemot barnen.

En akut sovmorgon har jag aldrig hört talas om.

monica sa...

fy fasen för en morsa hur fan har hon samvete, undrar jag!
Hoppas H*N var nöjd sen med den andra matchen + att dagen hadde blev bättre ? kram..

Plastfarfar sa...

Tyvärr, Monica. Barnet ställde in den andra matchen. Det hela blev för mycket, tydligen.

Mummel sa...

Stackars lilla unge...

Så här tycker jag att pappan ska göra: prata med barnet. Be om ursäkt för sin del av spektaklet. Säga: jag är jätteledsen att jag glömde att ringa som jag hade sagt. Jag ska försöka att aldrig göra så igen. Om du vill kan vi försöka planera inför nästa match, för om jag kan hjälpa så gör jag det.

Det är viktigt att be om ursäkt, även om det självklart är så att det var mammans ansvar. En ursäkt är så mycket mer än en ursäkt, den är socialt fostrande (om man gör fel eller om det bara blir fel så ber man om ursäkt, iallafall om man är ledsen på riktigt...) och den är viktig för barnet. Den visar att vuxna kan stå för att de kan göra fel - något säger mej att mamman kanske inte kan det...

Varje vecka får jag be om ursäkt, eftersom vi tolkar saker olika, jag och mina barn. Jag tror att vi bestämt nåt - och så har barnet uppfattat nåt helt annat. Eller så säger jag nåt som jag inte alls menar som negativt - och så uppfattar barnet det så.

Det är så himla lätt att "lyfta" ett barn efter en sån grej, och även om man inte tycker att man sådär i princip gjort fel kan man säga: Jag ber om ursäkt för att jag gjorde dej ledsen. Det var inte meningen. Vad kan vi göra för att det ska kännas bättre?

Jag vet att pappans situation är helt sjuk, och att han har otroliga murar att klättra över eller spränga, men en sak är viktig: man får aldrig aldrig glömma att man är den vuxne, och därtill förälder. Barn gör som man gör, inte som man säger, och det är väldigt sant! Det gäller att visa även sina mindre starka sidor, visa att man inte är mer än människa, och att man INTE har kontroll över allting - men att man faktiskt försöker vrida till världen så att ens barn ska känna sej glada, starka och trygga. Trots allt.

Eftersom jag har en unge med personlighetsstörning läser jag just nu en hel del om hur många barn känner att deras känslor inte tas på allvar. Ingen förälder menar ju illa, men då en unge säger: "Jag är ful och dum" säger man förstås att det är du inte alls, du är vacker och klok. Och tror därmed att man gör rätt. Vad man istället gör är att underkänna barnets känslor - de KÄNNER ju så! Så hur agerar man då barnet säger att man lovat ringa men inte gjjort det och då är det man själv som är att lasta för att allt gick fel?
Man ber om ursäkt, trots att man själv vet att det ju är mamman som borde lastas, hon som var ansvarig. I barnets värld är det, tydligen, inte tillåtet att kritisera mamma. Då åker pappa dit som syndabock. Och borde, hur knepigt det än låter, ta det som en komplimang! Han är pålitlig nog att kunna kritiseras...

Så: blanda inte in mammans uppförande. Då går det säkert åt pipan, om barnet tvingas gå i försvar för sin mors skull...

Mummel sa...

Förresten: ursäkta drapan.
Blir lite känslosam, eftersom jag nu ser på min dotter vad en förälders svek kan leda till.

Ullah sa...

Pappan kan också hjälpa barnet att ställa in en påminnelse på mobilen. Eller göra det på sin egen mobil. Eller ännu bättre: både och.

Ullah sa...

Pappan kan också hjälpa barnet att ställa in en påminnelse på mobilen. Eller göra det på sin egen mobil. Eller ännu bättre: både och.

Plastfarfar sa...

Klart att pappan ber om ursäkt, mummel. De ska iväg på träning i kväll om allt är vid det normala.

Och pappan lär knappast ta upp Hennes (brist på) agerande med barnet. Möjligen med mamman.

Barnets mobil är av en enkel modell, Ulla. Den kan inte sånt vad jag vet. Men pappan kan det där på sin mobil.

monica sa...

hoppas dom kom iväg idag och hadde en bra stund för och efter ,träning,)
*kram*