Ovissheten är värst
Jag tar mig friheten att skriva av mig lite om mig själv:
I dagarna är det åtta månader sedan jag opererades för cancer i ändtarmen. I samband med operationen togs prover som sedan visade att celler från tumören i fråga hade spritt sig till lymfsystemet. Ett halvår på cellgifter följde. Jag kom bättre undan än de flesta när det gällde biverkningarna, men det som räknas är ju resultatet. Det kommer i nästa vecka.
Förra veckan var jag på första efterkontrollen, som bestod i lungröntgen samt en timmes datortomografi och i nästa får jag alltså veta vad de kom fram till.
Jag är inte mycket att räkna med de här dagarna. Bildligt talat går jag omkring med huvudet under armen. Som tur är, så är det ganska lugnt på jobbet och de vet dessutom att jag väntar. Och att jag hatar ovisshet. Vem gör inte det, förresten. Dåliga nyheter har ju en förmåga att alltid komma fram, så varför vänta?
Dessutom har jag livlig fantasi. Det är inte bra en sådan här period, vänner.
Ovissheten är värst
<Update>Utfallet. Jag borde vara glad, och det är jag. Men firar gör jag inte. Det här är en långdragen process.</Update>
6 kommentarer:
Oj, nu är inläggen snyggt inramade. Hoppas tiden går snabbt i din väntan och att alla besked är de rätta.
Tack, Ulla. Ramarna behövdes, var jag på det klara med för länge sen. Jag pulade in dem just för att få tiden att gå...
Att vänta på ett besked är extremt påfrestande, nu har jag aldrig väntat på ett besked av din kaliber, men jag förstår dig. Vi tror på dig, ska maila liemannen att det finns andra att plocka..
Do it, Stina.
*håller alla tummar o tår att allt är bra !
*kramar*
Tack, Monica
Skicka en kommentar