Trevlig Allhelgona

Paappa!

Heter det så? I kväll är det två år sen den ödesdigra kvällen som har kostat pappan så mycket, och då menar jag inte pengar.

I kväll hämtar han de två yngsta barnen och är med dem hela helgen. De två äldsta är bortresta till sin morbror. Mamman ägnar sig åt vad hon nu ägnar sig åt när barnen inte är hemma. Alkohol och Hamstermannen är ett säkert tips, vet vi.

År ett
I princip hela det året gjorde Hon vad hon kunde för att krossa pappan. Det inleddes på ett skyddat boende och fortsatte på ett familjehotell. Veckor av indoktrinering hos folk som inte kan tänka sig annat än att pappor är monster och skyldiga till allt man över huvud taget kan tänka sig att kasta fram om dem.

Hon gjorde sig till och med känd hos polisen för sina ideliga 112-samtal när pappan syntes under horisonten. Hon utmålade sig som ett rö och den som skötte hushållet medan pappan 'satt full i ett hörn' i en misshandelsrättegång. Parallellt kom det i Soc' journalanteckningar att hon inte klarade av fyra barn själv. Hon bara måste ha deras stöd.

Dessa motsägelser kom Hon undan med. Pappan dömdes för misshandel (nackgrepp) och Hon fick i princip allt hon bad om av Soc utom bredbandet. Det fick hon betala själv.

Tingsrätten tilldömde Henne interinstiskt enskild vårdnad om barnen. Hon fick det hon var ute efter, alla bidragen till sig. Pappan fick träffa sina barn fem timmar varannan vecka, detta under medverkan av en kontaktperson. Tre k-personer avsade sig efter kort tid allt samarbete med Henne. Den fjärde har både livserfarenhet, pondus och inflytande. Hon blev kvar.

Pappans kärlek till sin barn höll honom uppe, och hennes försök att alienera dem gentemot honom lyckades inte. Det var mest det äldsta barnet som ställde upp på hennes sida, men det har tynat av nu.

Pappan, utkastad och ignorerad av samhället, fick en egen lägenhet. En 2½ via en bostadskö som Barnens Farmor hade satt honom i för länge sedan. Pappan inreddde omedelbart lägenheten för att kunna ha alla fyra barnen där. Detta kom snart till nytta när mamman reste bort utan att kunna ordna barnvakt. Helt utan kontaktperson hade pappan barnen i tre dagar medan mamman var iväg på en yrkesrelaterad aktivitet. Han slog dem inte, kan vi meddela Soc och BUP.

De första missförhållandena uppdagades. Barnens hygien sjönk till under all kritik, de var fel klädda för årstiden och vi konstaterade till och med att ett par strumpor hade möglat på grund av läckande sommarskor i November månad.

Det visade sig att barnen inte fick något morgonmål. 'Vi hinner inte' var förklaringen.

År två
Pappan fick fortsätta att träffa sina barn under medverkan av en kontaktperson, fem timmar varannan vecka. Hennes polisuppringningar på honom upphörde. Ingen hade lett till nånting. Pappan var för snäll vid ett av ingripandena, tycker jag. En polis tog nämligen in honom enbart på grunden Hennes fabulerande utläggning om brott mot ett icke existerande besöksförbud. JO skulle ha knäppt vederbörande ordentligt på näsan för mindre.

Mamman arbetade oförtrutet med sitt vanliga. Hon var (är) sjukskriven för utmattning och oförmåga att ta tag i saker. Detta verkar drabba hemmet och barnen mer än hennes yrkesutövning. En vårdnadsutredning talade klartext: Snusk, förskjutanden av barnen samt fylleri (på morgonen!) finns i bilden. Av en anledning som bara finns i utredarens sinne rekommenderade hon ändå enskild vårdnad åt Henne. Händelsevis är vårdnadsuredarens rekommondetation ord för ord vad manshatarna på BUP säger i utredningen.

Vi konstaterade att Hon slår sina barn. Dels genom barnens försägelser och även i några fall såg vi märken på dem. Men barnen hade slutat att svara på frågor.

Yppandeföbudet. Mamman hotade uppenbarligen barnen med de mest hemska saker om de berättade om vad som skedde därhemma. Barnens ordförråd inbegrep nu 'barnhem' (som avskaffades i Sverige 1982) samt klyschan 'fosterhem i Värmland'. Vad hotade hon dem med, egentligen?

Soc ordnade en stödfamilj, som skulle avlaste Henne på helgerna. Den avsade sig dock uppdraget efter första helgen och en förstörd innerdörr. Barnen var för vilda och konfliktfyllda för dem. Någon ny stödfamilj stod tydligen inte att finna.

På rekommendation från bland andra vårdnadsutredaren får Hon, som fyller 45 nästa gång, två hemmhosare som är i familjen 1-2 gånger i veckan. I sann nutida entrepenörsanda är de från ett företag: 700:- plus moms kostar de enligt hemsidan för att lära Henne att sköta sin vardag.

Hemmahosarna omfattades av yppandeförbudet, så barnen sade i princip ingenting om dem mer än att 'de dricker kaffe och pratar med mamma'. De har också tagit barnen på utflykter några gånger, hur det nu förmodas ingå i uppdraget. Men barnens hygien blev lite bättre iallafall.

<Update>Den vårdnadsrättegång som skulle avgöra vårdnadssituationen ställdes in. Parterna förlikades under en förhandling precis före. Pappan får ha barnen varannan helg. På sikt kan detta ändras till en mer balanserad vårdnadssituation. Kontaktpersonen behövs inte längre.</Update>

I September kallades Hon till samtal hos Försäkringskassan. Gissningsvis för att någon reagerade på hon skyltade rätt bra med sina yrkesaktiviter under pågående sjukskrivning. I skrivande stund har FK ännu inte hört av sig med vad de kommit fram till. Pappan tror att Hon kommer undan som vanligt. Det gör inte jag, som själv är sjukskriven efter en ändtarmscanceroperation som FK faktiskt hade mage(!) att ifrågasätta. Är de lika arroganta mot Henne, så...

År tre. Nu
Misshandelsdomen är överklagad och vi väntar på utslaget. Barnen mår mindre dåligt efter förliknngsdomen och pappan har haft dem varje helg sen dess. Mamman är mest mån om att få bidragen i egen ficka. Hygienen hos barnen är bättre men långt ifrån bra.

Barnens interna konflikter och bråk är nu råare i ton och handling än någonsin. De verkar leva helt utan styrsel där hemma. Vi får veta att när Hamstermannen (som ett av barnen är lite rädd för) är på besök, så låser mamman in sig och älskaren i sovrummet. Barnen får sköta sig bäst de vill.

Inget av barnen har längre kvar några sparade slantar. Vi vet att i ett fall konfiskerade Hon hundralappar från ett av barnen till 'mat och kläder'. Yppandeförbudet täcker förstås detta också, men detta vet vi faktiskt. Och barnen tiger still så fort pengar kommer på tal. I ett fall långt över tusenlappen.

Framåt
Mina tankar går till den nyårsförhoppning som jag utryckte i slutet av -06. Den står sig, tycker jag. En annan tanke går till den här betraktelsen i Metro av Hillevi Wahl. Hur kommer barnen att se på det det hela när de har vuxit upp?

PS
Jag tänkte mig att länka till varje påstående här. Men det hade blivit för mycket blått. Bläddra själva eller tro mig.