Intressant läsning

Arne Wirén är mannen bakom Pappaombudsmannen.se. Han är också krönikör i tidningen Metro och vi har haft anledning att citera honom förut här och även här på Hennes nya liv. Nu har han skrivit ännu en läsvard krönika som tar upp en sak jag egentligen försöker ligga lågt med.

Genusperspektivet
Wirén skriver i sin senaste Metro-krönika att det är dags att kvotera in män på socialkontoren. 82 procent av alla socialsekreterare är kvinnor och bara en tredjedel av de män som söker till Socionomutbildningen kommer in. Han redogör för mail där pappor har blivit illa bemötta. Vad sägs om detta:

En pappa berättar att varje gång han varit på samarbetssamtal känns det som om han suttit ensam och fått argumentera med både x-et och socialen

Eller detta?

Mamman sitter och klagar på att han inte serverar barnet gröten precis som hon bestämt att det ska göras. Socialsekreteraren nickar allvarsamt och noterar det i sina handlingar

En annan berättar att hans åsikter och uppfattningar tvättas bort av Soc på vägen till Familjerätten. Vi har sett tecken på detta i vår historia också.

Jag har inte velat anlägga ett genusperspektiv i den här bloggen. Det satt långt inne och det tog tid innan jag skrev det här: Okej -Vi vänder på steken. Där vände jag förtecken på de bägge föräldrarnas agerande. Dvs pappan beskrevs göra det Hon har gjort. Det blev en närmast bisarr läsning.

I det omvända läget skulle Soc har ryckt ut med LVU i handen redan förra sommaren. Nu ger Soc (bara kvinnor i hanteringen) i stället Henne allt stöd de kan. Till och med stödpersoner som kommer på morgonen och hjälper henne igång ett par gånger i veckan.

Vårdutredaren (kvinna) beskrev en ren misär i hemmet men gick till 100% på vad BUP (kvinnor) sade. Jag anmälde Henne för barnmisshandel, åklagaren (man) beslutade om förundersökning och utredaren (kvinna) har begravt ärendet. Tingsrätten (kvinnlig ordförande bägge gångerna) har gett Henne interimistiskt vårdnaden om barnen respektive dömt pappan för misshandel av ett barn. Nackgrepp, ska ni veta. Två av tre nämdemän där var för övrigt kvinnor. Att Hennes advokat SåChic på Fina Advokatbyrån är kvinna behöver väl inte sägas. Eller att pappans juridiska biträden är män.

Jag levde i den naiva villfarelsen att de inblandades genus inte skulle spela någon som helst roll för behandlingen av de bägge föräldrarna. Men hej, vad jag bedrog mig.

Barnens farmor brukar säga att vi behöver mansfrid i det här landet. Jäpp. Lite rättvisa skulle inte heller skada.