21 februari 2007

Nu är Hon fullt återställd

Det var ju stor dramatik i helgen. Efter ett bråk med sin förre älskare fick Hon något slags sammanbrott och detta föranledde äldsta barnet att ringa efter pappan, bara minuter före midnatt. Läs om detta här.

Dagen efter var Hon både öppen och villig att prata. Hon till och med lättade på sina krav inför vårdnadsuppgörelsen. Ett halv varv på garrotten, men ändå.

Det var då, det
De bägge föräldrarna kom i söndags även överens om att träffas och prata inför förhandlingen så att den kunde genomföras smidigare. Pappan SMS-ade idag Henne om tid och plats för snacket och fick till svar att

Vi tar det i tinget
Ord och inga visor. Men det är en indikation på att Hon är återställd till sitt vanliga jag, på gott och (mest) ont.

Kvällens träff
kunde jag inte vara med på, jobbet var i vägen. Men barnens farmor var med de sista timmarna och jag kom dit på slutet och körde tillbaka barnen och kontaktpersonen till Henne. Detta ger mer 'kvalitetstid' alldeles bortsett ifrån att det går fort och bekvämt jämfört med allmänna färdmedel och tre byten om jag har räknat rätt.

Kontaktpersonen fnyser nästan bokstavligen åt att hon skulle behövas vid träffarna. Hon fnyser åt en del annat som vårat Soc gör också, men det kan jag tyvärr inte relatera här. Nåväl:

God nyhet I
Barnet med den avslagna tanden får den äntligen åtgärdad. Åtta månader tog det. Ett förstabesök idag och sen blir det klart om någon vecka.

God Nyhet II
Det äldsta barnet som har vägrat att vara med på flertalet träffar var med ikväll. Det hänger förstås ihop med helgens händelser, men ändå. Jag har personligen inte sett ungen så utåtriktad och postitiv sen sommaren före skilsmässan. En fåstavig och introvert typ var plötsligt utåtriktad, trevlig och engagerad i bilen tillbaka till Henne.

Kan det ha med helgen att göra?

Information
Bråket mellan Henne och den förre älskaren, Hamstermannen, berodde på att ett avtal dem emellan hade brutits. -Av vem? -Mamma. Inte helt oväntat.

Sån är Hon.

2 kommentarer:

S sa...

Jisses, jag har nu tagit mig igenom hela bloggen. Stundtals så var tårarna verkligen inte långt borta. Jag blir så arg när jag läser om hur illa hon behandlar sina barn! Just såna här gånger dyker tanken "om alla verkligen är lämpade att vara föräldrar" upp?!

Det är svårt att fatta att det här verkligen utspelar sig i Sverige på 2000-talet.

Jag hoppas verkligen att ni orkar kämpa vidare och önskar er lycka till!

Plastfarfar sa...

Tack för dina rader!

Själv har jag svårt att läsa tillbaka i handlingen. Det är så mycket som kommer tillbaka som man hade mer eller mindre förträngt.

Förhoppningsvis är det här fallet unikt, men ingen kan väl påstå en sån sak.

Att barnens pappa och farmor, som bär den största bördan, orkar fortsätta kampen för barnen och deras väl beror nog på just deras känsla för barnen och deras väl.