Det hände igen...

Jag skrev om städskåpsrevolten när det yngsta barnet inte ville hem till mamman och sen om hur samma barn ville tillbaka till pappan direkt efter helgen. (H*n fick en natt hos pappan senare den veckan). Den första incidenten kunde man ta som ett infall, men den andra gjorde detta svårare. Nu detta:

Igen...
När det var dags att ta tillbaka barnen till Henne efter helgen, så vägrade samma barn igen. H*n ville bara inte hem till mamman och fick faktiskt bäras en god bit av vägen.

-Det är så tråkigt där, fick pappan höra.
-Hur då tråkigt, frågade han förstås. Ordet är mångtydigt för en småtting och syftar inte enbart på tristess. Så:

-Säg inget för då frågar han bara mera, högg ett syskon av.

Mammans yppandeförbud slog till igen. Det kom inget mer i den saken.

När pappan hade lämnat barnen stod det yngsta där i ett fönster och vinkade till pappa. Det kändes.

Vad ska man tro?
Barnets formuleringar handlade om att det inte ville hem till Henne mer än att det ville vara kvar med pappan. Hur är det där hemma hos Henne egentligen?

Jag har faktiskt en klump i magen