16 augusti 2007

En träffrapport

Igår var det dags igen. Pappan träffade barnen. Officiellt den här gången. Han umgås ju med dem så gott som dagligen på gården, men Tingsrätten har sagt sitt: Fem timmar varannan vecka, och detta i närvaro av en kontaktperson. Nåväl:

Time shift
Dagen före träffen genomdrev mamman en senareläggning av starttiden, från klockan ett till klockan två. Hur det nu gick till, så missade de två äldsta barnen detta och var på plats på badet i fråga klockan ett. Ingen lunch hade de fått heller. (Mamman räknar med att pappan ger dem mat när de ses, så det förvånar inte att hon drar in på den utgiften)

Det äldsta barnet blev förstås på ett uruselt humör av att gå där och leta och vänta. När sällskapet sedan dök upp, satte h*n i sig en stor Kexchoklad (Jo, helt vanlig Cloetta Kexchoklad är godkänd för veganer) och lite senare ville h*n hem. Det var inte kul att bada idag.

Efter telefonkontakt med Henne tog så barnet bussen hem. De kvarvarande barnen badade och lekte av hjärtans lust, som det heter. Stämningen var överlag postitiv och de bråk som vi har sett uteblev faktiskt helt. Små konflikter om pappans uppmärksamhet och deltagande var det enda.

Det finns ju telefoner
Fanns, i det här fallet. Det ena av de två äldsta har tappat bort sin mobil. I kaoset därhemma, faktiskt. Det andra barnet har hittills "inte gillat" att använda den mobil som h*n fått av pappan. Nu vet vi varför:

Det kröp fram att barnens mamma inte hade fyllt på kontantkortet enligt den överenskommelse Hon gjorde med pappan när barnen fick sina telefoner tidigare i år.

Trist, men egentligen inte förvånande. Här hade alla inblandade verkligen haft nytta av en fungerande mobil och så har Hon schabblat bort den möjligheten.

Sån är Hon.

2 kommentarer:

Josephine sa...

har läst några av dina inlägg,
helt j-a otroligt, hur kan man behandla sina barn så?!?

Jag hoppas innerligt att ni kan stödja dessa barn så att de får det bättre!!

Plastfarfar sa...

Tack för dina rader, Josephine. Vi gör vad vi kan för barnen, ska du veta. Men så länge Hon har vårdnaden är det bara i det lilla vi kan verka, tyvärr.

Vi kommer förstås att göra vad vi kan för barnen och deras pappa hur det än går i vårdnadstvisten.