En träff med bekräftelser

Finn ett två fel

Det var en bra träff igår. Full rulle med diverse släktingar på pappans sida, presenter, glam och stoj. Vi firade nämligen två födelsedagar.

Presenterna
Det ena, yngre, barnet fick enligt önskemål en CD-radio som mycket små bergsprängare kallas nu för tiden. Och en ny cykel. Den gamla fungerade, men inte mycket mer. Och de andra barnen har alla mycket fräschare hojar, så det var på tiden.

Det andra fölsedagsbarnet är det äldsta i skaran men för den skull långt ifrån tonåring. Här hade det förts en intrikat diskussion om spelkonsoler och annat som låg högt över kostnadstaket för en födelsedag, så det blev ett antal sedlar till hjälp på vägen till en Nintendo DS Lite.

Alla tål ju inte att bara vissa får presenter, så det skvätte lite smått och gott över hela skaran. Helt enligt traditionen i den familjen.

Nya missförhållanden?
Faktiskt inte. Det här var den första träffen på mer än ett år som inte gav oss nya inblickar i barnens hemliv. Det yppandeförbud som Hon har ålagt sina barn ligger tungt över dem. Ibland över det löjligas gräns. De vägrar till exempel att prata om hemmahosarna, men vi fick veta att de skulle på utflykt med dem dan efter (idag, alltså) av ett irriterat barn som uppenbarligen tyckte att sådant inte borde hemligstämplas.

Kanske saken borde ha hemligstämplats ändå. De bägge familjeterapeuterna som är hos Henne en eller två gånger i veckan är nämligen till för att hjälpa Henne till självhjälp, inte vara "avlastning". Hon har barnen hos en kontaktfamilj två(?) helger i månaden och sex timmar varje vardag för sig själv när skolor och dagis är igång, kan jag berätta. Det räcker tydligen inte.

Några gamla, då?
Tyvärr. Barnen luktar igen. Det äldsta hade för en gångs skull nytvättat hår, en klar reaktion på faktum att jag köpte överdrag till nackskydden i bilen på grund av barnets feta och smutsiga hår. Jag blev faktiskt uppmanad att ta av skyddet i fråga just därför. Men det var det enda barnet med rent hår, så jag avstod. Det håret var också det enda rena i den barnaskaran.

En vuxen otvättad luktar som alla vet ganska starkt och man känner det på alltför långt avstånd. Barn före puberteten och med otvättade kläder (trots att det var dubbelfödelsedag!) luktar helt annorlunda. Instängt. Fattigdom, på något vis. Jag associerade faktiskt till en del kvarter i Asien och USA(!) med oerhört låg levnadsstandard som jag har varit i. Det går inte att ta miste, dock. Barnen var skitiga igen efter en tid med hyfsad hygien.

Yppandeförbudet har jag nämnt. Det verkar vara ordentligt inpräntat så här inför vårdnadsrättegången.

Våldet, då. Har det upphört?
Vi är förvissade om att Hon använder våld mot barnen mer eller mindre slentrianmässigt. Skriker åt dem gör hon ju hela tiden, och då finns det inte mycket mer att ta till vid olydnad eller vägran. Läs detta:

Ett rop på hjälp?
Ett mycket uppskattat inslag i fölsedagsfirandet var en show från två av barnen. Det inleddes med dans ackompanjerad av den nya CD-radion, fortsatte med sång a capella (Gissa vem som har lyssnat på Carola?) och sen teater. Det första stycket utfördes av ett barn som gjorda alla fyra rollerna själv på ett imponerande sätt. Det andra stycket gav en besk eftersmak:

De bägge barnen agerade en improviserad pjäs utan egentlig handling eller, framför allt, ett ordentligt slut. Det handlade om en mormor som hade ett barn hos sig och skulle få vederbörande till sängs för natten. Så blev rollerna omkastade. Barnet skulle lägga mormor.

Ungarna turades om att dra varandra i örat, nypa varandra i kinden och knuffa ner varandra i sängläge. De tjöt av skratt. Det gjorde inte mer än en vuxen i sällskapet. Är drag-i-örat och nyp-i-kinden vardagsmat för dem? Det är lätt att bli nojig, men ändå. Vad var det som vi tog del av egentligen?

Avlämning
Den här gången blev det lite komplicerat på grund av min medicinering. Jag måste ta mina cellgiftpiller inom bestämda intervall, och detta i samband med maten. Det skar sig tidsmässigt med hemkörnngen av barnen den här gången, så jag körde ett par tidiga vändor så att träffen avslutades hos pappans hobbylokal som är inom gångavstånd från hemmet. Sen hann jag hem nästan i rätt tid för mat och Xeloda.

Utanför hobbylokalen väntade nya cykeln, som pappan skruvade på stödhjul och lås på. Barnet i fråga var överlyckligt. Sen lekte de på gården till träfftiden var slut och kontaktpersonen gick upp till Henne i lägenheten. K-personens arbetstid var slut.

K-personen kom ner på gården med besked från Henne att barnen skulle upp i lägenheten för att träfftiden var över. Ett, det äldsta barnet, gick upp till sin kära PC. De andra blev kvar.

Det gick kanske tre kvart, så var träffen över.

Hon förnekar sig inte
Under kvällen tog Hon kontakt med pappan och skällde ut honom för att ett av barnen hade fått ny cykel. Resonemanget är i skrivande stund oklart, men det kan ha gått ut på att det fanns ju en fungerande cykel, så varför en ny (När Systembolaget behöver så mycket av Hennes kontanta medel) Nåväl:

Pappan konstaterade senare att nya cykeln stod olåst och ringde upp till lägenheten för att be Henne gå ner två trappor och åtgärda saken. Hon slängde på luren.

Vid tiotiden på kvällen tog pappan omvägen förbi cykelstället när han skulle hem från lokalen. Cykeln, fabriksny, var fortfarande olåst.

Sån är Hon

PS Finn ett två fel?
Visst. Katten är utan öron, som Barnens Farmor påpekade i en kommentar. Och så detta:

Konstverket är ett av barnens och föreställer den katt de så ofta pratar om, trots att det var mer än ett år sen de sågs. Katten har, inte oförtjänt, fått epitetet Sura gamla Katten på den här bloggen. Varför då avbilda en leende katt?