Ett offer som samhället ser som en förövare.

Han har vågat sig på att skildra en normal man, en som inte förtrycker alla kvinnor han ser och givetvis har han fått skopvis med skit för saken. Själv skulle jag vilja köpa ett tjog exemplar eller så av Ronnie Sandahls roman "Vi som aldrig sa hora" och skicka till olika aktörer i Hennes nya liv mvh barnens plastfafar. De skulle förmodligen se det som en provokation. Men det får det vara värt.

Barnens pappa är stämplad av Kvinnojouren, Soc, BUP och Tingsrätten som förövare. Detta på en enda persons utsaga. Soc har nog vid det här laget insett att Hon har ljugit rätt bra, men de kan inte ta steget fullt ut och återbörda barnen till sin pappa. Tingsrätten, som köpte allt Hon sade och till och med fyllde på åt henne, regerar. Vårdnadsutredaren beskrev vidriga förhållanden i hemmet, men gick ändå helt på vad BUP-s rigida och fördomsfulla linje innebar: Han får träffa sina barn fem timmar varannan vecka och detta med en kontaktperson närvarande.

Ronnie Sandahl har tydligen provocerat en hel del tyckare av olika slag med att skildra en snäll man i en värld av mindre snälla kvinnor. I Nollnolltalets Sverige är detta tydligen en provokation mot genusetablissemanget. De reaktioner som skildras i en artikel i DN's serie "Efter mansrörelsen" är häpnadsväckande.

Män får inte vara offer, bara förövare kan man säga att de går ut på.

Barnens pappa är ett offer, som jag ser saken. Stämplad av fördomsfulla myndighetspersoner som lättjefullt har speglat fallet efter gängse genuskorrekthet och blundat för allt som talar till hans fördel. Det värsta:

Den enda källan är barnens mamma. Det finns inga som helst oberoende belägg för något som Hon har kommit med under den här tiden. Vi har protokoll från Tingsrätten där hon obesvärat går tvärt emot vad hon har sagt i Soc' journalanteckningar bara veckor tidigare.

Här har vi ett offer som samhället ser som en förövare.

Vi behöver dig, Ronnie!