Det finns goda fäder också
I dagens SvD läser vi Karin Thunbergs krönika, betitlad 'Från varje berättelse ropar barn på hjälp'. Det är en uppföljning på förra veckans krönika där ämnet incest och fäders övergrepp mot barn togs upp.
Thunberg har fått otaliga mail och brev med rena skräckskildringar, som jag inte betvivlar en sekund. Emellertid:
Det är mycket nu
I den offentliga debatten om skilsmässor, vårdnad och våld mot barn det senaste året så hängs rutinmässigt fäderna ut som barnmisshandlare och ansvarsflyende, olämpliga fäder. Kära Karin och alla andra som inte verkar tänka på saken:
Det finns faktiskt goda fäder också. Pappor som älskar sina barn och bryr sig om dem. Pappor som hunsas av sina ex och myndigheterna. Pappor som inte får träffa sina barn därför att mamman kommer med rena påhitt i syfte att svartmåla dem.
Kära Karin och alla andra som skriver om ämnet:
Det finns goda fäder också. Fäder som lever i iskalla motvindar bland annat för att media är så förbannat enkelspåriga.
Kära Karin och alla andra: Vänd gärna på steken någon gång. Den goda fadern finns där ute. Ni kommer inte att behöva leta länge.
Kanske bara lätta lite på skygglapparna?
6 kommentarer:
Klart det finns goda pappor precis som det finns GODA mammor som gör allt för att pappan ska bry sig om och träffa sina barn.
Tyvärr så verkar det många gånger vara en HATdebatt mot mammorna just nu. Mammorna som hindrar papporna från att träffa barnen, Alla mammor är inte sådana heller.
Jag tror jag läst så gott som varenda dag om hur elaka mammorna är som inte låter papporna träffa barnen. Men hallå... inte ALLA.
Men tar någon upp det här med frånvarande pappor så svaras det oftast med att det är mammans fel. Hon hindrar dem från att träffa barnen. Det är inte alltid så det är, det finns både mammor och pappor som faktiskt inte vill vara föräldrar.
Jag har gjort ALLT som står i min makt för att pappan till mitt barn ska träffa sitt barn. Men han vill inte och det finns ingen som kan tvinga honom. Han behöver inte "leka pappa" som han uttrycker det. Så mycket för
BARNENS rätt till båda föräldrarna.
Och det finns mödrar som utövar fysiskt våld, och de finns de utövar fysiskt våld och det finns dom som utövar övergrepp och de finns dom som täcker upp för sin man som utövar det. (Eller allt av ovanstående)
Men Karin tar upp det vanligaste och största problemet, vilket är inget fel med det. Man kan inte ta upp allt på en gång - vilket inte du heller gjorde, se exempel ovan.
Något spår av en hatdebatt mot mammorna har iallafall jag inte sett, Anonym 1. Jag kan tillägga att den här pappan verkligen vill träffa sina barn, men deras mamma och samhället verkar inte så pigga på tanken.
Anonym 2: Karin tog förvisso upp det största problemet, jag tycker bara att det har så många gjort nu att man kanske skulle facettera debatten en aning.
Det beror väl på var man bor.
Men i vår lokala press är det konstant insändare om hur elaka mammor hindrar fäderna från att träffa sina barn. Tyvärr så målas bilden upp av att ALLA ensamstående mammor är så.
Sitter man som jag i en sist där pappan ALDRIG träffar sitt barn så tar så gott som ALLA förgivet att JAG hindrat pappan från umgänge med barnet. Det är inte sanningen i mitt läge och jag tycker det är så tråkigt när man drar alla över en kam.
Det är sällan man läser om mammor som beklagar sig över den frånvarande pappan, men det finns många sådana.
Det som är så trist är ju att när man pratar om "barnens rätt" så handlar det ju egentligen om föräldrarnas rätt. Ett barn som har en förälder som INTE vill vara förälder har inga rättigheter alls att träffa den föräldern. Men om ett barn INTE vill träffa en förälder så kan det ändå tvingas till umgänge. Så mycket för barnens rätt.
Jag kan även säga att det finns mammor som lämnar sina barn också.
Jag har läst att pappan i ditt läge vill träffa sina barn och jag tycker att just den här mamman agerar helt fel.
Jag var fosterbarn när jag var 14-18. Det enda som behövdes för att jag skulle hamna i den situationen var att min pappa inte längre ville ha mig boendes hemma. Ingenting gjordes för att få honom att träffa mig efter det, eller ens reda ut varför han inte orkade att vara tonårsförälder.
Det tjatas ständigt om föräldrars rätt till sina barn. Det pratas sällan om barns rätt till föräldrarna (förutom när det egentligen handlar om föräldrars rätt till barnen).
"När fosterbarn misstänks fara illa tas de genast ur familjen, sedan sker en utredning." Det här måste komma från en person som inte vet någonting om fosterhemsplaceringar. Så snart ett barn blir placerat slutar vuxna att tro på barnet. Det betraktas som illojalt och lögnaktigt om det säger någonting misshagligt om familjen det bor hos, och istället för utredningar brukar socialsekreteraren ta upp "beskyllningarna" med fosterföräldrarna i första hand.
"När biologiska barn far illa är risken stor att ingenting händer."
Ok, har ni någonsin funderat över det här? Vad är ett "biologiskt barn"? Fosterbarn är precis lika biologiska som vilket annat barn som helst.
Anonym 3: Det här med fosterbarn är iofs angeläget, men kanske utanför den här bloggens fokus.
Självklart har alla barn rätt till bägge föräldrarna. Det är däremot inte utanför fokus. Det är ju vad barnens pappa kämpar för i sin motvind.
Skicka en kommentar