Expeditionen som gick snett

Igår ringde maken från sin mobil. Han var på väg till bussen, men hade sett det äldsta barnet gå med en tom barnvagn till den lokal som han hyr. Han har besöksförbud på Henne och lägenheten, men inte på barnen.

Då var det riskfritt att prata med barnet, som gick runt utanför och tittade om det var någon inne i lokalen. Pappan gick fram och hälsade. Svaret var att "jag vill inte tala med dig", inte helt oväntat från en som har levt under Hennes propagandaparaply i 79 dagar.

Barnet vände hemåt med oförrättat ärende.

Det hade ändå inte kunnat bli någon hämtning av vad det nu var som fick Henne att skicka fram sitt eget barn i en så känslig aktion som att i praktiken bryta mot ett besöksförbud och överenskomna procedurer. (Se nedan). Vi bytte nämligen låset till rummet i fråga för flera veckor sedan, den 16 januari. Hon hade inte fått veta detta ännu, men nu verkade tiden mogen. Sagt och gjort:

Jag ringde upp Henne i lägenheten.

Hon svarade.
Jag hälsade och presenterade mig.
-Tystnad.
Jag sade att jag har fått veta att hon skickar fram ombud till lokalen.
-Tystnad.
Jag förklarade att det inte var en bra ide, eftersom låset är bytt.
-Tystnad.
Jag berättade att detta var med hyresvärdens medgivande, och att detta har skett med anledning av att Hennes namn inte finns på kontraktet.
-Tystnad. (Nästan, iallafall. Det hörs ju när man andas med öppen mun)
Jag förklarade att det vore bäst att hålla sig till överenskommelsen, som innebär att hennes advokat faxar en lista på det Hon kräver till hans advokat och att sakerna sedan ställs ut vid en överenskommen tidpunkt.
-Tystnad (Nästan)
Jag drog en snabbrepris på det jag hade sagt.
-Andningsljud.
Okej?
-Tystnad. Andningsljud.
Jag lade på.

Det är skamligt att skicka fram sitt barn till att hämta saker i en lokal som Hon inte har tillträde till, tycker jag. Dessutom handlade det tydligen om så pass mycket att det krävdes barnvagn att dra i.

Sagda barn är dessutom enligt både Henne och Soc rädd för fadern. Men det är typiskt för hennes sätt att agera. Något som hon behövde i lokalen var viktigare än barnets välmående, viktigare än att utsätta det för risk (hennes officiella bedömning om faderns attityd) och viktigare än hålla den överenskommelse som faktiskt finns mellan parterna om hur överlämning av motpartens ägodelar ska gå till.

Jag behöver nåt. Gå och hämta det, unge. Skit i att han är farlig för nu är det jag som ska ha nåt. Tänkte hon så? Hon, som upprepade gånger har framställt maken som ett hot mot hela familjen. Nåväl.

Revenge! (på Hennes vis)
En halvtimme senare ringer Hon upp mig. Samtalet gick ungefär så här:

-Tänker du lämna tillbaka hårddisken, sade hon.
-Nej. Den är min egendom, svarade jag.
-Informationen på den äger jag.
-Det räcker med att en jurist läser lagen för mig så åtföljer jag det hela, svarade jag. Det är vad jag har sagt under hela den här resan.
-Jag ska åtala dig för det, sade hon. -Vill du bli åtalad?
-Vi ska väl inte öda rättsmaskineriets resurser på såna saker, svarade jag. -Det räcker med att jag får veta vad som gäller. Jag har till och med pratat med åklagaren om det här.
-Har du? Med XX?
-Just det. XX tyckte att jag skulle lämna materialet till dig som någon slags välgörenhet. Men jag är inte lagd åt det hållet.
-Så du är inte rädd för åtal då?
-Nej. Du får nog stämma mig eller väcka enskilt åtal, vad jag kan förstå. Det är svindyrt, kan jag berätta. Förloraren betalar dessutom alla kostnader.
-Jag ska åtala dig.

...ungefär så förlöpte det. Hennes formulering "Jag ska åtala dig", säger en del om Hennes ego och självuppfattning. Det är till att börja med en åklagare och ingen annan som väcker åtal. Man ringer inte bara upp någon och beställer ett åtal, som hon tycks tro.

Sen har jag faktiskt dryftat saken med den åklagare som är på fallet, och han verkade inte särskilt intresserad av just det här eventuella brottet. Mer om saken står att läsa här.

Det här andades desperation. Vi får väl se...