Status torsdag
Först en bakgrund
(som borde ha varit ett eget inlägg): Veckan före midsommar kontaktades barnens pappa av en kvinna från Soc som ville 'ha hans tankar' om det spelberoende barnet. Hon hade varit hemma hos Henne och barnen, ett besök som föranleddes av den bekymmersanmälan som barnets skola hade gjort. För sex veckor sedan, men ändå.
Pappan berättade förstås att han var djupt oroad och hade bra nära ångest över barnens situation, men han kan ju förstås inget göra så länge han inte har något att säga till om.
Vad hembesöket och mötet med pappan leder till vet vi inte, mer än att mamman nu är om möjligt ännu mer aggressiv mot pappan. Det är anmärkningsvärt att Soc kontaktade pappan, men de hade nog fått höra om hans engagemang för barnen från skolan
Läget nu
När detta skrivs, är två av barnen ensamma i mammans lägenhet åtminstone fram till söndag. Det äldsta har vänt på dygnet och syskonet verkar också ha gjort det.
Den som hade jouren på Soc i helgen var alltså djupt ointresserad. Pappan ringde på måndagen upp den kvinna som hade kontaktat honom i förra veckan och fick höra att det verkar inte så farligt.
Man baxnar. Och filar på en orosanmälan.
2, 3 eller fyra barn?
Senare idag ska jag åka på utflykt med pappan och barnen. Ingen vet om det äldsta följer med, fast det var kul förra året. I bästa fall så kommer i alla fall det syskon som valde att sticka till mammans lägenhet. -Om de orkar masa sig till pappan, förstås. Jag har nämligen gjort fullständigt klart att jag inte snurrar förbi mammans lägenhet och plockar upp dem på vägen.
Någon måtta får det vara.
Update eftermiddagen: Det blev två barn, de som varit hos pappan den här veckan. Mitt ställningstagande om skjuts hade inte med saken att göra. Det tredje har nu lämnat tre olika anledningar till att inte följa med och det fjärde —spelaren— ville helt enkelt inte. Trist.
9 kommentarer:
Det är så sorgligt...
Men barnen gör det de känner "ger" mest i stunden... Allt det negativa som vi vuxna vet kommer av att gå på omedelbar tillfredsställelse i stället för att fundera på långsiktigheten har de inte en aning om, och de stackars barnen vet därtill att de ska ta sej igenom varje dag med sin mor - de går förstås på det de tror att hon kommer att "godkänna". Eller åtminstone inte bli förbannad över.
Jag tänker på dej och farmor, och på barnen, mycket, och önskar att det äntligen kan hända något som gör barnens vardag bättre... Vad det kan vara? Ingen aning. Mycket jobb krävs för att få barnen in i en någorlunda sund vardag, många vuxna som står kvar och står fast, och som inte lägger sej platta och curlar ihjäl dem!
Jag hoppas att det vänder för er som det gjort för mej. Jag önskar er allt gott, och funderar över det faktum att människor som jag inte har en aning om vilka det är berör mej så djupt...
God sommar. Med allt vad det kan innebära!
Kloka ord, Mummel. Tack!
Hej Plastfarfar!
Jag har nu läst igenom hela din blogg i kronologisk ordning från första inläggen, och jag vill börja med att berätta att din skildring av händelsernas förlopp är otroligt gripande...jag kunde inte sluta läsa, och det beror helt och hållet på din berättarteknik.
Jag måste erkänna att en del saker, främst i början, reagerade jag kraftigt på. Det ena är naturligtvis själva händelseförloppet och bilden av Henne som framträdde mer och mer, men även en del saker som du och farmor (troligen omedvetet) utsatte barnen för de få tillfällen ni hade kontakt. Absolut inget "farligt", men i situationen något stressande för barnen. Glädjande nog förändrades det efter historiens gång, jag uppfattar att ni blir medvetna och undviker försätta barnen i de situationerna, ett teckenm om något att ni tänker på barnen för barnens skull och inte bara pappans.
Jag vill också påpeka att balansen är utmärkt med tydliga gränsdragningar mellan fakta och dina personliga åsikter, samtidigt får man en inblick i hur situationen upplevs av dej, farmor och pappan. Fortsätt så, jag förstår att det periodsvis måste ha varit oerhört svårt att upprätthålla balansen, men jag tycker att du har lyckats väl.
Jag kommer absolut att fortsätta följa bloggen, men kan inte lämna idag utan att delge ytterligare en reflektion:
Ett eller flera av barnen besitter en talang för färg och form, jag tänker nu på pärlplattan och "bakelse-gubben". En sådan talang är super att stötta och låta utvecklas, särskilt om man har svårigheter runt sig eller med sig själv...
Nu vet jag ju inte vilket/vilka barn detta är, men om det är det "spelberoende" barnet finns det datorprogram som kan utvekla den kreativa biten...
Även om det inte är just det barnet som varit upphov till de alster jag hänvisar till så kanske man ändå kan styra in på kreativa lösningar genom datorn...allt för utvecklingens skull, det blir en brygga mellan datorns värld och den egna kreativiteten, och utvecklas kreativiteten kan den appliceras i den riktiga världen.
Ha en riktigt skön sommar, jag håller tummarna för att barnen ska få ha det underbart, om än inte dagligen från morgon till kväll så åtminstonde stunder av välmående och avkoppling. Det gäller förstås er vuxna med (även mamman faktiskt med förhoppning om att hon därmed kan bli en mer stabil mamma för sina barn.)
KiaW
Tack, KiaW. Den här bloggen har en femdagarsgräns på kommentarer för att slippa spam. Kommentarer på inlägg äldre än fem dagar landar i min brevlåda för godkännande.
I övrigt måste vi verkligen sätta oss ner och begrunda ditt mycket tänkvärda inlägg. Svar kommer från en otroligt smickrad pf.
Måste bara lite...
Jag läste KiaWs kommentar med stort intresse, och håller med: fokus ligger mer och mer på barnen och deras bästa när det gäller dina/era handlingar och ord, och det är skönt.
Vi har haft våra stunder, och jag vet att jag ibland pressat en hel del (och fått fan för det...), men jag vet att du förstår vilken grund jag har i mina kommentarer - någon slags vilja att försöka ge infallsvinklar och tankeföda, kanske?
Jag håller fast vid att jag tror att Hon lider av någon form av personlighetsstörning, och det gör det m y c k e t svårt att alls kunna nå fram med åsikter som avviker från hennes. Det narcissistiska är otroligt tydligt i dina beskrivningar av händelseförlopp, och jag som har en så nära anhörig med personlighetsstörning känner igen mej i var och varannan händelse...
2006, när jag började skriva här, var läget traumatiskt. Pappan var så gott som uträknad, var utan egen bostad, stod under åtal för barnmisshandel och hade besöksförbud på barnen.
Senare det året lättade det så tillvida att han fick träffa barnen fem timmar varannan vecka under övervakning. (Av fyra eller fem kontaktpersoner var det bara en som klarade av Henne. De andra vägrade)
Pappan fick en bostad och sedan 90 dagar med elektronisk boja. Och umgängesrätt, alla fyra varannan helg. Denna överskreds redan från start och nu har han barnen på bra nära halvtid.
Vi har hela tiden varit närvarande utan att tränga på. Det är klart att allting inte alltid görs rätt, men jag kan inte förstå vad KiaW syftar på.
Pappan har varit arbetslös i mer än ett år nu, och ekonomin är därefter.
Vad gäller mamman, så är hon sjukskriven på heltid sedan 2005, av psykiska orsaker. Hon har uppgivit minst två olika för pappan, som inte vill att jag går ut med dem här.
Det viktigaste —och svåra för barnen— är att Hon konsekvent sätter sig före dem. En annan sak som går ut över barnen är hennes kroniskt dåliga ekonomi. Detta om detta.
Ett syfte med den här bloggen är att barnen ska få vår syn på den här tiden. Det är därför jag är noga med att beskriva sakförhållanden.
Jag vill inte hänga ut Henne, vilket hade varit lätt gjort. Det är bara vi tre inblandade vuxna som än så länge vet vem Hennes nya liv handlar om.
Det framstår så tydligt av din berättelse att allt inte står rätt till med mamman. Det är kanske inte hennes fel att hon är som hon är. Men det är oförlåtligt att de myndigheter hon faktiskt har kontakt med blundar för det hela och inte hjälper henne och på så sätt också barnen.
Vi vet inte mycket om Hennes mellanhavanden med Soc. Enda källan är ju hon själv, och då är ju informationen något filtrerad, för att inte säga skruvad.
Men vi vet iaf att skolan har lagt en orosanmälan som har fått Soc att reagera. De kontaktade ju pappan om denna.
Att allt inte står rätt till, är lätt att tänka. Mer än så vill jag inte vidgå just nu.
Plastfarfar:
Jag är just nu själv på semester en vecka, men när jag kommer hem skickar jag det jag syftar på i ett mail om det är ok? Jag tycker inte det är konstruktivt att skriva om det som öppen kommentar, framförallt som det var l'nge sedan och ni verkar ha fått lite distans nu.
Önskar er en härlig stugsemester!
KiaW
Skicka en kommentar