20 juli 2010

Hemma igen

Vi är hemma efter en mycket fin och aktivitetsrik stugvecka med pappan och det yngsta barnet, som dessutom fölsedagsfirades första kvällen. Det äldsta ville inte med och de två andra hade kollo samtidigt.

Yppandeförbudet
Barnen har ju förbud på att berätta om förhållandena hemma hos henne, men det håller inte alltid. Mamman tycks dessutom inte ha präntat in att barnen ska hålla tyst om varandra också. Nu vet vi så mycket mer än före veckan med det yngsta. Och det är inte roligt. Först detta:

Hemskickad?
Det av barnen som har problem med sitt humör skickades hem från kollot efter bara tre dagar. H*n ringde mamman stup i kvarten och längtade hem, och till slut tröttnade väl personalen och sade något om att 'är det inte lika bra att du åker hem'.

En bidragande orsak tror vi är att h*n sattes under en relativt måttfull disciplin med uppstigning och frukost klockan åtta, liksom att alla hjälper till med mat och disk. Lever man med helt fria tider som barnen gör hos Henne, så blir detta en svår anpassning.

Utbrott som styrmedel?
Vi kände till att barnet i fråga kan få ganska häftiga utbrott, men inte att de innefattar tilhyggen mot syskonen eller hur vanliga de är. Det verkar ha gått så långt att de övriga skyr barnet och låter dess vilja råda bara för att slippa ett utbrott.

4 barn -3 sängar
Det är sant! För en tid sedan bestämde sig barnet för att det yngstas säng tog för mycket plats i deras delade rum och monterade helt sonika ner den och lade den i grovsoporna. "Så kan man väl inte göra", sade jag bestört. "Var inte mamma hemma. Kunde hon inte stoppa det?" Det var hon. Men:

En bekant till mamman var också där, så mamman lät det ske av rädsla för att bekantan skulle få uppleva ett utbrott. Och när kusten var klar, så var soprummet tömt. Nu sover det yngsta på en extramadrass i mammans rum. Dessutom kommer syskonet allt som oftast och bara tränger sig på, så det yngsta får sova utan kudde eller täcke på golvet. Då gör det ont i ryggen på morgonen.

En ny säng är det inte tal om, vad det yngsta barnet vet.

Att jävlas per telefon
Mamman har jävelskap i blodet. När det yngsta fick en egen telefon i födelsedagspresent ringde h*n förstås syskonen och mamman och berättade om den och alla presenter. Mamman hängde på och pratade om hur mycket hon saknade barnet för att sedan säga till det att ta tåget hem. Ett ensamt barn på en sex timmars resa —med ett byte på vägen dessutom— är tydligen inget att bekymra sig över. Men vi sade stopp och glöm det.

Men den kvällen var förstörd och mamman gladde sig väl åt ännu ett nålstick på pappan. (Nästa morgon var allt frid och fröjd igen)

Sån är Hon.

4 kommentarer:

Mummel sa...

Gör något. Gör något. Gör något!

Det är uppenbarligen så att "för husfridens skull" håller på att slita sönder allt: barnen och er och pappan.

Att då inte skrika, sparka, kräva, anmäla anmäla anmäla (om inte soc agerar så polisen, för tusan, det är ju barnmisshandel åt alla håll och kanter!) för att åtminstone försöka rädda dessa barn.

Om det innebär att pappan inte "får" ha kontakt med sina barn är det ett billigt pris att betala. I sammanhang som det du beskriver spelar fanimej vuxna och deras känslor ingen roll!

Med mina egna erfarenheter i bakfickan är det inte svårt att se att det behövs kvalificerad psykiatrisk hjälp, åtminstone för det barn som regerar genom att framkalla rädsla. Hur länge väntar man? Tills någon blir svårt skadad? Som det är nu är det psykiska trauman under ett helt liv för alla barn.

Det är alldeles förfärligt, och jag kan inte ens börja att förstå er förtvivlan.

Plastfarfar sa...

Du har helt rätt, men polisen ringer man i akuta situationer, och vi får i bästa fall efterhandsrapporter.

Soc har varit på hembesök ganska nyligen, men varför och vad det eventuellt ledde till får ju pappan inte veta.

Jag håller med om att det här barnet behöver hjälp. Liksom det äldsta —spelberoende— barnet.

Vi samlar oss för (ännu) en orosanmälan. Jag kan också berätta att jag bokstavligen skakade när jag skrev den här posten.

Mummel sa...

Tycker att det liknar akut mest hela tiden...

Och jag förstår att du är både skakad och skakis, jag blir själv väldigt ledsen och upprörd över hur barn i vårt "trygga" land kan få ha det så svårt.

En riktig mardröm för min del är att min dotter ska bli gravid innan hon genomgått ordentlig behandling och blivit stabil i sej själv, för annars blir det nog tyvärr som för dina plast-barnbarn: vuxna med psykiatriska problem behöver otroligt mycket stöd för att kunna fungera som föräldrar, för att barnen inte ska ta skada, och de resurser som soc erbjuder är bevisat otillräckliga (bara att se Aftonbladet idag...).

Den personliga integriteten går före barns väl och ve, och det gör mej rasande!

Plastfarfar sa...

Nu är jag oerhört cynisk, Mummel: En tanke som jag inte har kunnat slå bort, är att Soc blundar som de gör inte bara av Politiskt Korrekta skäl, de har kostnaden för att ta hand om fyra barn fullt klar för sig.

Bemötandet när vi ringde jouren var sanslöst likgiltigt och bara spädde på...